Industrin bygger tjänstesektorn

Ta en slumpmässig redogörelse för strukturomvandlingen inom det svenska näringslivet, och den entydiga bilden är att sysselsättningen inom den privata tjänstesektorn har blåst om industrin i hundra knyck, för att aldrig mer vända sig om. Vid ingången av 1970-talet stod industrin, formellt sett, för knappt 30 procent av Sveriges arbetstillfällen. Fyrtio år senare är vi nere på omkring femton. Men vad säger det här, egentligen, om verkligheten? Henrik Bäckström, vd för Bemanningsföretagen och professor i företagsekonomi, har en egen, målande, beskrivning. ”Det där är bullshit!”.

 

Men på pappret är det onekligen så att antalet anställda inom industriföretagen har minskat. År 2000 var 700 000 svenskar sysselsatta inom tillverkningsindustrin, enligt SCB:s definitioner. I dag är de omkring 535 000. Det ger dock bara en bild.

 

Sandvik, ett av Sveriges äldsta industriföretag, kunde vid ingången av 2000-talet räkna till 34 000 anställda, med en fakturering på omkring 44 miljarder kronor. I fjol sysselsatte bolaget 47 000 personer, med en omsättning på drygt 87 miljarder. Med andra ord har antalet anställda ökat med 35 procent, samtidigt som omsättningen – i 2000 års priser – har ökat med nästan 70 procent. Produktivitetsökningar är sannolikt en del av ekvationen; outsourcing är en annan.
 

”Under de senaste tjugo åren har industriföretagen fokuserat mer på kärnverksamheten. Du börjar på en enkel nivå, och outsourcar allt från städning, personalmatsalen och receptionen”, säger Bäckström. ”Sedan har det här tåget gått vidare, till forskning, utveckling och design, och på samma sätt har bemanningsföretagen kommit in som experter på HR-frågor. Det är precis som att kommunerna inte längre köper in plogar och traktorer, utan i stället hanterar snöröjningen med hjälp av entreprenörer”.
 

Det här är exempel på vad ekonomerna gillar att referera till som ”tjänstefiering” – en process som i praktiken gjuter samman tjänste- och industrisektorerna. Ett modeuttryck i tiden är “open innovation”, vilket i praktiken innebär att innovationsprocessen äger rum utanför företaget, med hjälp av konsumenter eller tjänsteleverantörer. SCA är ett exempel, där nya material till hygienverksamheten “handlas upp” ur leverantörsleden.

”Att tjäna pengar på teknik, på en produkt, är i dag väldigt svårt. Utvecklingskostnaderna för nästa mobiltelefonsystem eller nästa generations motor klarar inte ett företag att hantera själv, och då måste man samverka”, säger Staffan Movin, föreståndare för forskningsstiftelsen MTC. ”Det vi ser är att industri- och tjänstesektorn blandas upp. När storföretagen drar ned, går flytten från ett antal stora till väldigt många små företag som tillsammans bygger upp Sverige. Men tittar du på Sveriges styrka och ryggrad när det gäller framtida exportmöjligheter så måste man se var det finns strukturer och system som kan säkerställa framtidens intäkter. Då handlar det om de traditionella industriföretagen – de har fortfarande enormt stor betydelse i jämförelse med tjänsteföretagen”.

Det är också i denna utveckling som den växande tjänstesektorn har sin spegelbild. Om vi återvänder till siffertbollandet: Sedan millennieskiftet har antalet sysselsatta inom tjänstenäringar som juridik, ekonomi, uthyrning, resetjänster och liknande (näringsgrenarna M och N, enligt SNI 2007) ökat från 281 000 till 457 000. Denna räkneövning är ingen exakt vetenskap, men visar på att personalneddragningarna inom industrin har ägt rum parallellt med en motsvarande sysselsättningstillväxt inom tjänstesektorn.

– Ofta säger man att antalet anställda i industrin bara blir färre och färre, och så mäter man många gånger i offentliga sammanhang, men då missar du hur hela näringslivet är organiserat, säger Henrik Bäckström.

 

Jacob Bursell
jacob@industripolitiken.se