För varje organisation, varumärke, företag, politiskt parti, i utförsbacke, kan det vara frestande att försöka hitta nya anhängare. Men när kärnan överges, kan uppstå hål i mitten som andra och annat kan fylla, resonerar Dagens Opinions Rolf van den Brink.

Det man förlorar på gungorna tar men igen på karusellerna, brukar det heta. Det som inte brukar nämnas är att de ålderdomliga gungorna kanske har varit förutsättningen för nymodigheten, karusellen. Eller att gungorna är viktiga för att trovärdigheten i varumärket och garanten för en smidig övergång till en verklighet med karuseller.

En del aktörer är bra på detta, inte minst svenska storvarumärken. Biltillverkaren Volvo har lyckats bli mer premium men har också haft en förklaring, det kostar att utveckla världens säkraste bil. Bilkollegan Saab hade en enorm lojal och distinkt målgrupp, men de fick inga nya produkter och var tvungna att söka sig vidare. Ikea och H&M har gjort det komplicerade enkelt och utvecklat positioner som är uthålliga. H&M skriver: “We believe that sustainable fashion and design should be available to everyone. Our vision is to lead the change towards a circular and renewable fashion industry, while being a fair and equal company”. Ikea skriver: ”Vår vision är att skapa en bättre vardag för de många människorna”. Essity som konkurrerar med bland annat P&G uttrycker sin vision så här: ”Att förbättra välbefinnandet genom ledande hygien- och hälsolösningar”.
Det som är gemensamt för dessa tre stora svenska företags visioner är att de är inkluderande. Alla är välkomna.

Just nu genomgår står flera breda organisationer och företag på institutionell nivå inför stora förändringar och utmaningar. De behöver, liksom Saab eller Volvo eller H&M, agerar föra att behålla och helst utveckla sina marknadslägen. Att det finns stor professionalism i att bygga gigantiska varumärken i landet, tycks inte alltid prägla förändringsarbetet hos dessa organisationer.

Tidningen Aftonbladet under dåvarande chefredaktören Jan Helin inledde ett varumärkesarbete med varumärkesbyrån Lynx år 2009 som resulterade i ett antal framtida läsarprofiler som ”Ambitiösa Mingel-madde”, ”Diskussion Dahlström”, ”Sport-Sebastian” eller ”Driftige Dan”. I dag är Jan Helin programchef på SVT, som i dagarna har presenterat vilka framtida målgrupper public service-kanalen ska rikta sig till och då gäller målgrupper som ”Sociala Sahar & Seb” och ”Nyfikna Nicole & Nassim” som gäller. SVT har panik för att ingen under 20 år tittar på Aktuellt vilket inte har hänt förut heller, och behöver erövra ny publik för att ha ett existensberättigande, inte minst när nu SD, M och KD har börjat diskutera publice services uppgift i landet. Det är begripligt att SVT vill vända sig till en publik som har ett annat beteende än den förra, men risken är också uppenbar att kärnan av medarbetare och målgrupper inte kommer att känna igen sig, när det är andra, ”intressantare”, människor som SVT ställer om till. Det kan bli ett hål i mitten, som kan fyllas av andra medier, som då inte har glömt bort ”Bruksorts-Kalle & Karin”, ”Förorts-Fia & Frippe” eller ”medelklass-Muhammed & Malin” och andra mindre glassiga målgrupper. Hålet kan också utnyttjas av politiker som vill diskutera SVTs framtid eller måla upp en bild av övergivna hederssvenskar.

Kristdemokraterna är en dominerande folkrörelse inom kristna Sverige. Partiet håller under helgen riksting. Under partiledare Ebba Busch Thor har partiet intagit en tuffare position vad gäller migration och har framgångsrikt kapat väljare som annars hade SD som alternativ. Partiledningen tycks dock inte ha alla med sig. Distrikten känner inte igen sitt parti i frågan och säger ifrån. Jonas Sandwall, gruppledare i Uddevalla kommun utrycker i en debattartikel på Dagens Samhälle vad partiets kärntrupper står för: ”Att börja i ett utgångsläge av empati gör inte att vi ställer lägre krav – tvärtom. Empatin avväpnar snarare rädslan och sänker vår kollektiva stress. Först då kan vi öppna upp för ett kvalitativt och rationellt sätt att lösa utmaningar och söka svaret på vad som är smart integration genom att först se människan.”

Han varnar också för vad som händer om kärnan överges:

”Vi bör också beakta att de opinionssiffror vi kortsiktigt vinner genom att överspela rädslor samtidigt riskerar att mötas upp av en långsiktig förlust av förtroende och värdighet som kan ta en hel generation att bygga upp igen.”

Arbetarrörelsen står inför ett liknande dilemma. Opinionssiffrorna för Socialdemokraterna dalar mot nya bottenlåga nivåer. LO-förbundens medlemsaffärer är vikande.  När Socialdemokraterna inför Liberalernas marginalskattesänkning och Centerpartiets liberala arbetsmarknadspolitik, känner inte kärntrupperna igen sig.  Det gäller även LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, som kanske agerar som alla andra kärnanhängare. Först går han till Vänsterpartiet, håller tal på partiets kongress. Sedan lämnar han LO. Andra kärnanhängare, kanske väljer SD.
Men också LO som organisation har rört på sig. Under Karl-Petter Thorwaldsson har LO hållit hög politisk profil och den som tror att den fackliga centralorganisationen har arbetsmarknadsfrågor som expertområde kan bli förvirrad vid ett besök på hemsidan där det mest handlar om ”program för jämlikhet”, ”olika mått på boendesegregation” och ”folkhälsan i Sverige”, säkerligen angelägna saker för målgrupperna. Men är det därför man går till LO?  Det är lite som när H&M ger sig in på att sälja heminredning.  Det är ingen självklar framgångsresa och det gäller att få med sig kärnmålgrupperna.

Socialdemokraternas uppgörelse med Liberalerna och Centerpartier är lite som när storföretag under press tvingas fusionera. Det skapas en ny konstellation som tillsammans har tillräckligt stark marknadsposition. Samtidigt kommer många av kunderna inte att känna igen sig. Eller hur gick det för Sony Ericsson?  Det är förstås en banalisering att jämföra företags agerande med politiska partier, men min poäng är att det handlar om att ta hand om sina lojalare anhängare och värna dem. De där som tar så långt tid att vinna och de som utgör grunden och stabiliteten, de som garanterar 10, 15 eller 20 procent av väljarstödet för ett parti eller av affärerna för ett företag, de där som inte är coola, inte vassast på genus, eller snapchat, men som alltid finns där. Karusellen är ju kul, men måste därför alla som vill gunga gå till andra konkurrenter som erbjuder något liknande? Hur SVT, LO, KD och S tänker kring sina kärnanhängare tycks något diffust. Men det borde det inte vara.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion

rolf@dagensopinion.se