När jag såg den nedregnande besöksskaran drälla in på SVTs kontor på Pumpgatan 2 i Göteborg tänkte jag:  De var allt en rätt anfrätt skara.

Här samlades de geografiskt närmast sörjande samt de mest genuint entusiastiska från Stockholm, konsulterna Brit Stakston,  Juan-Pablo Roa och Annika Sundström.  Saknades gjorde de mest högljudda i debatten som Uppdrag Gransknings arbetsmetoder och dessas samband med vad redaktionen upplever som allt större svårigheter att få folk att vilja ställa upp på intervjuer.

De som engagerade sig mest i ämnet för dagen, Uppdrag Gransknings svårigheter att förmå beslutsfattare att göra intervjuer, kom aldrig till mötet: konsulterna Carl Fredrik Sammeli, Hampus Knutsson, Jeanette Fors-Andrée och Charlie Stjernberg.

De kan säga vad de vill om det men hur stor viljan egentligen var att diskutera saken på riktigt vittnar deras frånvaro om. Dock har alla hämtat ordentligt med lättköpt branschmediealt genomslag ur frågeställningen, vilket förstås är a, b, c och o för pr-konsulterna.

Uppdrag Granskning (UG) har också spelat mediespelet genom skapa ett eget hårdvinklat program om svårigheterna att få makthavare att ställa upp på intervjuer.

Båda sidor, UG och pr-konsulterna, kan sägas ha använt sina kanaler och kunskaper för att skapa uppmärksamhet för sina frågor. Alltså gängse medielogik.

UG fick massiv kritik från några av kriskonsulterna, främst Carl Fredrik Sammeli och Jeanette Fors-Andrée, och ja, varför inte då hålla ett infomöte för att diskutera saken.

Det var absolut intressant att lyssna på diskussionen på plats. Det till synes försvagade startfältet visar sig ha haft åtskilligt med UG att göra och hade en hel del väsentligt att delge.

Bilden som tonar fram är att:

* UG har med Janne Josefsson skapat en bild av sig som hårdkokt och oförsonlig redaktion. Även om UG av idag har skaffat mer renhåriga och transparenta metoder, kommer det att ta tid att ändra bilden.

* UG ”smittas” av att andra medier, som inte har lika väl utvecklade metoder, och av allmänt mer utbredd misstro mot medier och public service.

En bit in i mötet känner jag att själva utgångspunkten för diskussionen kanske är felaktig.

* Det framkommer att UG framför allt har fått större problem att få makthavare inom offentliga sektorn att ställa upp på intervjuer och att ”näringslivet ändå alltid har gjort som de vill”.  Kanske en ytterst en fråga för regeringen som skickar ut regleringsbrev till myndigheterna.

* De kommunikationsproffs som är på plats på mötet verkar dela UGs frustration över att makthavare inte vill ställa upp på intervjuer. Så vem ska hjälpa vem?

Övergripande tonar en annan bild fram där UG verkar ha samma problem som rätt många andra etablerade varumärken.

* Svårt att föryngra publiken.

* Målgruppen kan välja och vraka bland konkurrenter dygnet runt via mobilen.

* En gammaldags dramaturgi som upplevs som för långsam och där de yngre undrar ”hur storyn slutar”, fast UGs program brukar upplösas i ett fyrverkeri av nya frågeställningar.

* UGs intressenter, till exempel intervjupersoner, har skaffat egna kanaler som de kan uttrycka sig i. Alltså UG är inte den självklara samlingspunkten, inte ens för de frågeställningar som kanalen jobbar med.

Så till vida är det bara att önska UG välkomna till alla oss andra varumärken som brottas med dessa utmaningar dagligen.

Dock har UG kanske lite bättre möjligheter än oss andra. Låt mig komma med några förslag:

* Det saknas en tung aktör som agerar evangelist för redaktionellt nyhetsarbete. Tidigare har Expressens förra chefredaktör Thomas Mattsson haft något av den rollen, men han lämnade ju sin tjänst 2019.  Det handlar om att visa på vikten av nyhetsarbete, visa hur spännande och intressant och avgörande nyhetsarbete är och inte minst utbilda nya generationer och invandrare i disciplinen. Kort sagt, nyheter är sexigt och viktigt på riktigt. Skapa en bred förståelse och opinion för det och så att fler inser att makthavare ska svara på journalisters frågor.

* Bygg relationer med makthavarna. Ordna öppet hus. Ge makthavarna lite kristräning. Skapa och visa respekt. När det smäller så vet ni i alla fall var ni har varandra.  Kan tänka mig skräcken som annars breder ut sig när det oidentifierbara UG-ufot dyker upp utanför kontoret.

* Målet för UG är ofta att få göra en ”ansvars-utkrävande intervju”. Känns lite som Arla som fram tills nu har hållit fast vid komjölk, medan målgrupperna har rört sig vidare till havre, mandel och soja. Kanske behöver UG andra nyckeltal för att mäta framgång än att tvinga in makthavare än just denna intervjufålla.

Men å andra sidan, och helt ärligt, varför inte köra på som vanligt?

UG är idag ansedd som den skickligaste avslöjaren som inte skyr några medel för att få fram sin story. Redaktionen är både fruktad och respekterad. Gör en Oatly, skit i vad andra tycker, kör på, det har funkat för UG och det kommer att funka. Kommer UG att stärka sin position genom att anpassa sig efter pr-konsulter och gate-keeper-kommunikatörer eller pressfolk som inte vet vad deras jobb går ut på?
Varumärken som börjar wobbla ängsligt och glömma bort vart hemmaplan ligger, brukar det inte gå klockrent för.