Riksdagsvalet i september verkar avgjort i ett avseende – inget av de tre blocken (rödgröna, Alliansen, Sverigedemokraterna) kommer att få egen majoritet. Nervositeten bland partiföreträdare blir alltmer påtaglig och en besvärlig regeringsbildning väntar. Några av valets stora frågor blir:

  • Vilket blir största parti?
  • Vilket blir största block?
  • Kommer KD och MP klara riksdagsspärren?
nya samhällsutmaningar

De centrala samhällsfrågorna i det här valet är helt skilda från normen. Fokus har gått från ekonomi och jobb via välfärdsfrågor till invandring/integration, trygghet och, under den senaste tiden, klimat. Det missgynnar på ett uppenbart sätt de partier som har sakägarskap i de traditionellt viktiga frågorna.

illojala väljare, men stort avstånd mellan blocken

Väljarna blir över tiden allt mindre lojala, men bortsett från flödet till SD är det kannibalismen inom blocken som dominerar rörelserna. Distansen mellan de rödgröna och Alliansen har snarast ökat över tiden, inte minst genom en tydligare vänsterorientering bland S-sympatisörer, men även bland dem som stödjer MP. Skiljelinjen i fördelningspolitiska frågor har därmed skärpts ytterligare, enkelt utryckt kommer svårigheterna att över blockgränserna komma överens om skattenivåer och användning av skattemedel att öka.

ökat fokus på partiledaren

På den direkta frågan om hur viktiga olika aspekter är för valet av riksdagsparti dominerar ideologi och sakfrågor. Ideologi, som är särskilt viktigt för rödgröna väljare, är fundamentet för röstbeteendet, men inte det som avgör rörelserna i väljarkåren i det korta perspektivet. Då handlar det snarast om den verklighet som gör sig påmind, partiernas förmåga att hantera den och inte minst att själva sätta agendan.
Här blir partiledarnas roll särskilt viktig. En tydlig tendens i relation till valet 2010 och 2014 är att väljarna nu fäster större avseende vid partiledaren, men också andra partiföreträdare vid valet av parti. För två av de partier som gått tydligt framåt sedan 2014, Centerpartiet och Sverigedemokraterna, har partiledaren spelat en klart större roll än tidigare. Jimmie Åkesson och Annie Lööf förefaller alltså ha varit avgörande för det ökade stödet för sina respektive partier.

 

Minskat vaneröstande

Samtidigt finns en tendens att vaneröstandet minskar i betydelse, vilket också antyder att väljarna i större utsträckning är påverkbara inför beslutet. Ett ökat fokus på partiledaren ställer stora krav inför de partiledarutfrågningar och slutdebatter som väntar. Förmågan att vara både förberedd och att kunna hantera situationen i stunden blir avgörande för väljarrörelserna i slutfasen. Utrymmet för fadäser blir begränsat.

Nya förutsättningar för opinionsmätningarna

Osäkerheten inför valet handlar om potentiellt stora väljarrörelser i slutfasen, men i årets val har adderats ytterligare en dimension i form av precisionen i opinionsmätningarna. Vid valet 2014 var precisionen god, men något sämre än i det föregående valet. Den avgörande skillnaden var en systematisk överskattning av stödet för MP och en underskattning av stödet för SD. Sedan dess har människor kommunikationsvanor snabbt förändrats och därmed också förutsättningarna för att genomföra mätningar. Flertalet aktörer som mäter opinionen har också, på något sätt, justerat sina metoder. Att kombinera telefonintervjuer med webbpaneler är ett av flera exempel.

Den metodologiska heterogeniteten i mätningarna har aldrig varit större. Samtidigt är nivåerna per parti likartade, liksom tendenserna i rörelserna. Det är viktigt att påminna om att opinionsmätningar generellt avser att belysa den helt aktuella opinionen, och inte ska betraktas som prognoser. De skillnader som kommer finnas mellan de sista opinionsmätningarna före valet och valutgången kommer dock analyseras och debatteras under lång tid framöver.

 

Anders Lindholm, vd, Demoskop