”Sprid ljus över skuggbudgetarna”

I fredags klockan 12 kallar finansmarknadsminister Per Bolund (mp) och finansminister Magdalena Andersson (s) till presskonferens. På agendan står att att kommentera oppositionens budgetmotioner, så kallade skuggbudgetar. Och det finns en del skugga att sprida ljus över.
 

Det kunde ha blivit en förutsägbar stund av gnäll på oppositionens skattesänkningar och minskade bidrag till välfärden, men regeringens två statsråd går systematiskt igenom oppositionspartiernas motioner på allvar och i detalj. De tycker att Centerpartiets partiledare Annie Lööf gick över gränsen när hon pratar om 25 miljarder mer till kommuner och landsting de kommande tre åren när det enligt regeringen handlar om en minskning på 40 miljarder. Magdalena Andersson berättar att hon inte känner igen Moderaterna siffror för år 2018, men väl för 2019 och att Sverigedemokraternas budget innehåller flera direkta felaktigheter.
 

Det är en lovvärd ansats av Magdalena Andersson och Per Bolund att diskutera hur budgetmotioner konstrueras och sätts upp. Det borde också skapa en tankeväckare för alla partier. För det är nämligen inte lätt att följa regeringens budget visavi oppositionspartiernas budgetmotioner.  Om det inte är lätt för Magdalena Andersson och hennes gissningsvis kompetenta stab, inte lätt för rikets mer ansedda politiska reportrar, vem är det då lätt för? Knappast för väljarna i alla fall. Det handlar om att:

* Olika tidsperspektiv används i debatten. Ibland gäller ett belopp för själva budgetåret. Ibland för hela mandatperioden. Detta beroende på tycke och smak. Det är ju mer eggande för regeringen att prata om att oppositionen vill sänka skatterna för över 100 miljarder kronor, och då händer det ju att det glöms bort att berätta att det gäller över en mandatperiod och inte ett budget år.

* Oppositionspartierna har olika sätt att ställa upp sin budgetmotioner, ibland klumpas poster samman, ibland inte, ordningen utgifter och finansiering redovisas på skiljer sig åt och detsamma gäller vilka beteckningar som använd. Oppositionen har exempelvis inte enats om vad de ska kalla sin enklare, låglönejobb för dem som står längst från arbetsmarknaden.

* Bristande konsekvensanalyser förekommer också. Om Sverigedemokraterna nu vill minska statens stöd för etablering av nyanlända med ganska många miljarder, vem får då betala kalaset?

Jag tror partiernas fixertrixande spär på politikerföraktet. I kvällens partiledardebatt kommer det att kastas miljarder i luften utan att tittarna och kanske knappt politikerna själva vet till fullo vad det handlar om.

Ett förslag är att partierna sätter sig i finansutskottet och tar fram en standardmall för hur budgetmotioner ska skrivas. Mallen ska var enkelt jämförbar med budgetpropositionen. Då får vi något alla kan förhålla sig till och diskussionen kan handla mer om sakfrågorna i stället frågor om vd sakerna betyder.

Och för guds skull, sluta prata om att ”satsa” pengar i budgeterna. Privatpersoner och juridiska personer ”satsar” och riskerar sin egen välfärd och sitt egna kapital. Politiker är inga riskkapitalister, de omfördelar medborgarnas tillgångar.

”Satsa” är dessutom ett fult ord som inte betyder just något.

Förslag på alternativ för politiker och politiska journalister: prioritera, omfördela, öka/minska, stärka, öronmärka, styra, investera (vid infrastrukturprojekt), lägga (mer/mindre pengar).

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare för Dagens Opinion