Regeringsfrågan central för valspurt

I ett kapitel i boken Mittfåra och marginal resonerar statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson om partiledarnas ställning. För att en partiledare ska ha chans att bli en röstmagnet och lyfta sitt parti krävs en valrörelse där inte regeringsfrågan blir en faktor.

 

Så har, enligt Henrik Ekengren Oscarsson, varit fallet samtliga gånger vi sett partiledareffekter (som Westerberg-effekten och Svensson-effekten) i valrörelsens slutskede. Brist på spänning i regeringsfrågan i kombination med små ideologiska skillnader mellan partierna tenderar å andra sidan att minska partiledarens betydelse för partiets valresultat. 

 

Henrik Ekengren Oscarsson konstaterar också att det tar tid för en ny partiledare att bli välkänd hos de breda massorna. Han beskriver väljarkårens okunskap om vilka som företräder riksdagspartierna som en "akilleshäl när det gäller politisk kunskap". I den aspekten utmärker sig emellertid Socialdemokraterna. Såväl Håkan Juholt som Stefan Löfven blev omedelbart bekanta för väljarna. Förra året kände 95 procent till vem Stefan Löfven är, enligt SOM. Samma siffra gäller Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. 

 

Miljöpartiet har traditionellt sett haft problem med att få sina ledare igenkända. Enligt Henrik Ekengren Oscarsson går förklaringen att finna i det faktum att partiet sedan starten valt ett språkrörspar i stället för en ensam partiledare. 

 

Stefan Löfven (s), 95 procent

Fredrik Reinfeldt (m), 99 procent

Gustav Fridolin (mp), 89 procent

Åsa Romson (mp), 73 procent

Annie Lööf (c), 95 procent

Jan Björklund (fp), 94 procent

Jonas Sjöstedt (v), 84 procent

Göran Hägglund (kd), 95 procent

Jimmie Åkesson (sd), 95 procent

 

kapitlet om partiledarnas ställning finns att läsa här