För att klara Parisavtalets gräns på 1,5 grader behöver vi en klimatomställning och fasa ut fossila bränslen. De lokala politikerna i Stockholm har nu en unik chans att visa vägen för omställningen genom att godkänna Emilia Bjurgrens (S) motion om förbud mot fossil reklam på stadens reklamytor: mot flygresor, fossilbilar och olje- och kolbolag. Det är ett kostnadseffektivt sätt med få negativa konsekvenser.
För de människor som idag är beroende av fossilbranschen kan klimatomställningen innebära socioekonomiska negativa konsekvenser. Därför kan det vara klokt att handla återhållsamt men i tillräckligt hög takt för att hålla uppvärmningen under 1,5 grader. Men som det ser ut nu är omställningshastigheten för låg. Enligt senaste IPCC-rapporten är det högst sannolikt att vi överskrider 2 grader redan detta sekel om vi inte gör betydande förändringar i vårt sätt att leva och producera. Industrin har länge förespråkat en sådan långsam grön övergång och har redan börjat investera bort från olje- och kolbolag.
Om omställningshastigheten ska vara så återhållsam som möjligt samtidigt som vi ska hålla 1,5 grader, måste vi hitta nya metoder. En bra kandidat är ett fossilreklamförbud mot flygresor, fossilbilar och olje- och kolbolag. Meriterna som talar för detta är att ett sådant förbud:
* inte nämnvärt påverkar antalet arbetstillfällen.
* inte kostar samhället så mycket att genomföra.
* inte är nytt (förbudet har genomförts i Amsterdam och Frankrike).
* fungerar som ett konsumentskydd mot produkter som kommer att tappa väldigt mycket i värde i framtiden.
* till och med kan ha positiva indirekta hälsokonsekvenser i och med en förbättrad luftkvalité i större städer, om reklamförbudet leder till att antalet fossilbilar minskar
Kritiken mot ett fossilt reklamförbud har grundat sig på:
* en upplevd problematik kring svårigheten att rent juridiskt definiera vad fossilreklam är och vad det inte är.
* att man inte vill införa regler som gynnar en del bolag framför andra.
* att det begränsar yttrandefriheten.
* att det inte är effektivt som metod.
Att göra något är svårare än att göra inget, så långt kan man hålla med. Däremot är det svårt att förstå den juridiska svårigheten i att förbjuda fossil reklam. Vi beskattar redan bilar, flyg och energi, så även den mest kritiska jurist lär hitta en definition som kan användas i svensk lagstiftning.
Den andra delen av kritiken mot reklamförbudet, att inte gynna en del bolag framför andra, kan till synes verka relevant från ett rättviseperspektiv. Då måste man komma ihåg att Sverige bestämt sig för att nå nettonollutsläpp till 2045. Detta innebär att vi redan indirekt bestämt oss för att fossilbolag inte ska behandlas på samma sätt som andra bolag. Att då hålla fast vid dessa bolags likabehandling är kontraproduktivt. Fossila bränslen måste fasas ut och eftersom fossila bolag själv inte driver frågan tillräckligt effektivt, är det inte längre relevant att fråga dem hur de tänker kring frågan.
Den tredje delen av kritiken är märklig och framförs bl.a. av Maria Ludvigsson. Yttrandefrihet är en människorätt och de mänskliga rättigheterna innehåller inget om friheten att göra reklam för olika produkter. Även i svensk lag skiljer man åt reglerna för yttrandefrihet och att göra reklam. Vi kan därför inte se på vilket sätt ett förbud mot fossilreklam begränsar yttrandefriheten.
Den fjärde och sista delen av kritiken är även den märklig. En begränsning av tobaksreklam infördes i EU 1989 och förstärktes 2010. Efter detta förbud har vi sett en stor minskning av tobaksrökning inom EU. Det känns konstigt att tro att ett förbud mot fossilreklam inte har en liknande effekt. Med denna logik kunde man dra slutsatsen att det inte lönar sig att göra reklam för fossilprodukter över huvud taget, eftersom detta inte har någon effekt. Stora fossilbolag som Shell, BP och Equinor som nyligen förbjudits att sponsra COP26, verkar inte tro på denna kritik heller.
Känslan är att denna kritik egentligen bottnar i något annat, den största frågan inför klimatkrisen, viljan och modet att ställa om samhället. Då modet tryter är det bra att komma ihåg det Astrid Lindgren lärt oss: Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Gällande klimatkrisen, kan ordet lort läsas bokstavligen.
I Frankrike och i Amsterdam har man klarat av att förbjuda fossilreklam och Sverige har klarat av att förbjuda reklam för tobak, varför då inte också fossilreklam? Den svenska ekonomin är väl knappast så beroende av fossilreklam? Om den trots allt är det, är det ingen bra situation inför klimatomställningen, speciellt om vi antar att reklamen har en effekt. Ifall den inte har det, lider ingen om den tas bort. Den stora frågan inför klimatomställningen gäller den politiska viljan och ambitionsnivån att förändra samhället. I Stockholm har de lokala politikerna en unik chans att visa vägen för klimatomställningen i och med klimatkonferensen nästa år, Stockholm-50+: att förbjuda fossilreklamen i staden genom att godkänna motionen om ett förbud mot fossilreklam på stadens reklamytor.
Amanda Arleklo, Miklos Långvik och Karin Meibrink, Greenpeace-volontärerna i Stockholm
Dela inlägg
Utvalda kategorier
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.