Efterträdaren (c) – ”Mer än en skönhetstävling mellan Annie och Anna-Karin

Maud Olofssons besked att hon inte ställer upp för omval var både väntat och oväntat. Få inom Centerpartiet har väntat sig att hon skulle leda partiet i ytterligare en valrörelse och därmed var avgången bara en fråga om tajming.

 

Även om det under våren har väckts några avgångskrav var beslutet fortfarande upp till Maud Olofsson. Sett i det ljuset var det ett klokt beslut att ta just nu, snarare än att vänta in mer högljudda krav på avgång och att beslutet därmed skulle fattas av andra. Nu kommer hon att hyllas för sina insatser under 10 år som partiledare och partiet kommer att kunna blicka framåt efter höstens svaga valresultat.

 

Vad kan man då vänta sig av den kommande partiledardiskussionen? De två huvudkandidaterna idag är partiets finanspolitiska talesperson Annie Johansson, endast 28 år gammal, och IT-ministern Anna-Karin Hatt. I mångt och mycket är de båda kandidaterna ganska lika; de är unga kvinnor med bra utseende, även om det skiljer ungefär ett decennium i ålder. Båda är goda talare och anses vara starka företrädare.

 

Men sannolikt är valet mer än en skönhetstävling. Anna-Karin Hatt har under lång tid varit Maud Olofssons närmsta medarbetare, som stabschef för partiledaren, statssekreterare på samordningskansliet och nu som minister på samma departement. Vare sig hon vill eller inte kommer hon att förknippas med såväl Olofssons framgångar som motgångar. Annie Johansson var en av de mest uttalade dissidenterna i samband med regeringens bekymmer ifråga om FRA-lagen och anses vara mer av en radikal förnyare, med starkt stöd i partiets yngre kretsar. Höstens partiledarval bör därmed också betraktas som ett politiskt vägval.

 

Vid sidan av de två huvudkandidaterna finns också sannolikt ett antal personer som skulle kunna vara intresserade av uppdraget, och även om det i dag ser ut som ett ”enkelt” val mellan två företrädare räcker det med att påminna sig om vinterns partiledarval hos Socialdemokraterna för att inse att mycket kan hända under månaderna fram till september.

 

Oavsett vem det blir kommer förväntningarna att vara oerhörda. Bakom vårens avgångskrav riktade mot Maud Olofsson fanns en frustration med partiets regeringslojalitet, där Maud Olofsson ofta framträtt som en mer ihärdig supporter till regeringssamarbetet än statsministern själv. Med en ny partiledare väntar sig många en intern nytändning och ett kaxigare centerparti också i regeringsställning. Som om det inte var nog, finns förväntningarna dessutom från två håll; både från landsbygdsföreträdare och liberala förnyare i storstäderna. Dessutom förväntar sig sannolikt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att nästa partiledare fullföljer partiets lojala regeringsmedverkan. Det är således en knepig ekvation att få att gå ihop.

 

Den största uppgiften för en ny partiledare är troligen att mejsla ut Centerpartiets roll i det politiska landskapet och förklara vilka visioner partiet har inför framtiden. Maud Olofsson har otvivelaktigt, vilket hon själv framhöll på presskonferensen då hon meddelade sin avgång, ett antal sakpolitiska framgångar i bagaget, som rut-avdrag, regelförenklingar och satsningar på förnybar energi, men ”det stora perspektivet” har saknats i regeringsställning.

 

Centerpartiets problem att förena regeringsmedverkan med egen tydlighet är inte unikt, utan gäller alla de tre mindre partierna i regeringen. Både genom egen försorg och genom moderat strategi har arbetsfördelningen i regeringen blivit sådan att de mindre partierna fått sakpolitiskt ansvar, medan de stora linjerna utmejslats av ledande moderata företrädare. Att bryta det mönstret är förmodligen något som partistrateger även i Folkpartiet och Kristdemokraterna ofta sitter och grunnar över. Och för en ny partiledare i Centerpartiet kommer det att betraktas som en huvuduppgift.

 

Med största sannolikhet kommer de största förväntningarna om ett verkligt självständigt centerparti att komma på skam. Något annat är inte att vänta sig i en koalitionsregering. Men förväntningarna kommer likväl att tvinga fram större tydlighet och tidvis konfrontation med Moderaterna för att tydliggöra partiets roll i regeringen och i svensk politik, oavsett vem som i höst får medlemmarnas förtroende att leda partiet.