ALMEDALEN INIFRÅN: Per Bolunds talarpremiär, namedroppa sig till brottsmisstanke, invigningsfesterna, rökförbudet och Little Jinder. Dagens Opinions Elin Nilsson har på tre dagar fått fram två avsnitt i serien Almedalen Inifrån.

30 juni. På morgonen när jag vaknat tänker jag samma sak som vanligt inför en dag av skrivande: ”Kommer det ens att gå att göra en hel artikel idag? Kommer jag att hitta folk nog att prata med? Få ihop trådarna till en fullständig berättelse?”

”Det är tvivlet som gör en människa bra”, sa skådespelaren Krister Henriksson i en intervju, angående att agera på scen. Jag tänker att detsamma gäller i alla branscher.

Jag sitter hemma i lägenheten, svarar på mejl, läser nyheter, går igenom sociala medier.

Klockan 09.00 publiceras ett personporträtt av mig i Sundsvalls Tidning med rubriken ”Elin Nilsson – från omskriven politiker till den som skriver om politik”. Det är Sofia Mirjamsdotter som har författat det, och det är väldigt fint berättat.

Klockan 10.00 skickar Frida Färlin som är pressekreterare till Per Bolund ett sms till mig. Hon frågar om jag kan komma till Almedalsparken om en halvtimme. Jag har frågat henne två dagar innan om det går att hitta en lucka i schemat, för att jag vill höra om dagen i Almedalen från Pers perspektiv. Om det går så kommer jag dit de befinner sig, vilken tid som helst. Så jag går ner till parken och möter upp dem. Det är strålande sol och Per Bolund ser själv ut att skina. Jag frågar honom hur han förbereder sig för en sådan här dag, med allt pressuppbåd och så många intervjuer. Han säger att han springer mycket för att hålla konditionen uppe.

Vi går iväg och ställer oss under ett träd, jag frågar vad han får för fråga allra oftast och han säger att det är mycket om krisande opinionssiffror. Jag säger att jag hoppar det, eftersom det känns ju rätt självklart att han vill jobba för att opinionen ska bli så bra som möjligt. Per skrattar och jag frågar honom hur den här dagen ser ut genom hans ögon.

– Det är en fantastisk dag, otroligt bra väder. Solen skiner på oss på vår dag. Det är lite lugnt än så länge, Almedalsveckan börjar ju idag och det börjar liksom droppa in folk men det kommer nog bli mer intensivt nu resten av veckan tror jag – men också lite sämre väder och det kan de ha tycker jag, säger Per och skrattar skämtsamt.

– Men det har varit en intensiv dag redan nu, så jag började tidigt med P1 och radioinspelning. Och pratade litegrann om Miljöpartiets förutsättningar, att vi hade det tufft i valet men nu går det uppåt och det är ju ändå positivt. Det rör sig i rätt riktning. Och mycket omkring aktuella miljö- och klimatfrågor som ju är vårt fokus. Sedan har det varit mycket intervjuer från olika medier, TV4 var jag med i och fick diskutera hur en framtida regering kan se ut och var Miljöpartiet står i det politiska landskapet. Och sedan har jag också pratat med Aftonbladet och nu senast med Majblomman. Så det var ju lite kul att bli intervjuad av en knattereporter, nästa generation av journalister som börjar att ställa frågor. Så att det har varit en skön dag så här långt, jag känner mig peppad för fortsättningen. Nu ska jag ha en pressträff här vid lunch och presentera en nyhet som också har en tydlig koppling till att få en hållbar värld i framtiden.

– Så det ska bli kul att prestera. Det är ju första gången jag gör någonting sådant, eftersom det är första gången jag är här som språkrör. Så att det blir ju skillnad, jag har varit här som ekonomisk talesperson och minister många gånger men det här är första gången som språkrör, och det blir ju ett annat fokus. Det är ju extremt intensivt, men också väldigt roligt att få chans att lyfta våra viktiga frågor och att förklara hur vi tänker kring Sveriges utmaningar.

– Den andra stora grejen är ju att jag ska hålla Almedalstalet klockan 19 ikväll, så det ser jag också fram emot. Och att i en halvtimme berätta om hur världen ser ut från mitt perspektiv och berätta också om vad jag tycker är de viktigaste frågorna och hur vi också vill hantera dem och vilka lösningar vi ser. Jag kommer lyfta också just att medvetenheten och engagemanget i miljöfrågan har vuxit så enormt, under de senaste månaderna och kanske året. Det är ju någonting som jag är väldigt glad över för att jag har väntat länge på att förståelsen ska öka och människor ska känna att det här faktiskt är en fråga som är här och nu, och som vi måste avgöra här. Och det är ju också nya möjligheter för Miljöpartiet, att fånga upp det här engagemanget och göra det till politisk kraft så att det är någonting som jag kommer fokusera på.

Jag frågar honom hur många tal han uppskattningsvis tror att han varit och lyssnat på här på plats. Han säger att han varit här vid säkert ett 20-tal olika tal.

– Jag har varit här i många år nu och tycker att det är väldigt spännande att få vara en del av Almedalsveckan. Den har ju sina fördelar och nackdelar men den är ju också en demokratisk mötesplats, där människor har en chans att komma fram och prata med oss partiledare och språkrör och också prata med varandra och utbyta tankar och idéer. Så det är det som jag hoppas vi kan bygga vidare på med Almedalsveckan.

Jag frågar om det är något tal hans minns särskilt från den här scenen som han tycker är det bästa han hört. Han svarar vänligt att han alltid blir peppad när deras språkrör håller tal, men att det inte är något särskilt tal han minns som det bästa han hört.

På frågan om vilka utöver honom själv som varit involverade i att skriva talet är svaret hans pressekreterare Martin Kling och Frida Färlin samt hans politiskt sakkunniga som jobbar med opinionsbildning, Kristoffer Talltorp.

Sista timmen innan talet tar han det lugnt säger han. Och så tycker han om att röra på sig, att han har sett till att bygga upp konditionen. Dagen innan talet har han tagit en lång cykeltur, det hjälper honom att fokusera säger han.

Sedan går jag upp till Sankt Hansskolan där presscentret ligger i år och ackrediterar mig så att jag får mitt presspass för veckan. Därefter ser jag på Instagram att Almedalsgarderoben, som öppnar på måndagen, håller på att ordnas i Handelns hus. Jag går dit för att se om det går att få en förhandstitt. Det får jag av Erica Blomberg, Susanne Sjödin och Jessica Korondy Ring.

Efter det går jag tillbaka upp till presscentret och möter upp chefen Rolf van den Brink, skriver ihop en artikel om Per Bolunds pressträff gällande att Miljöpartiet vill fasa ut fossila drivmedel helt till 2030, vi pratar en stund om eftermiddagens och kvällens schema innan jag beger mig tillbaka ner till parken. Det är nu den officiella invigningen ska äga rum.

Jag sitter på bänkraden näst längst fram och håller på att brinna upp. Det är så varmt så varmt, men jag orkar inte flytta på mig när det är så många filmkameror som cirkulerar längs med bänkraderna. Vill inte vara i vägen ju. Landshövdingen på Gotland, Anders Flanking, talar, sedan går invigningsevenemanget på med talmannen Andreas Norlén, projektledare för Almedalsveckan, Mia Stuhre, utbildningsminister Anna Ekström och uppträdande av ordkonstnären Emil Jensen. Schemat är minst sagt gediget, och temat Demokratin hundra år – länge leve rösträtten gör det hela väldigt starkt. Inför invigningen gick en parad genom Visby, med kvinnor i tidsenliga kläder som hyllade de som kämpade för beslutet om kvinnlig rösträtt 1919.

Det är stort, och jag känner mig oerhört stolt över att en gång i tiden ha varit med och försökt göra politiken och demokratin mer tillgänglig för alla människor. Det tyckte jag var bland det viktigaste av allt när jag själv var politiker, att försöka öppna upp de beslutsfattande rummen och göra dem tillgängliga för alla. Sitter och är alldeles nostalgisk ett tag innan jag inser att jag bör fota och plocka ut de citat som är mest beskrivande för ändamålet. Så jag reser mig upp i den brinnande solen, tar några bilder på kvinnorna från marschen på främsta bänkraden och går sedan till sidan av scenen där uppe på kullen vid staketet där Sveriges Radio har sitt lilla hus.

Jag frågar polisen vid utkanten av staketet om det är okej att jag står vid sidan av och fotar, fortfarande utanför staketet så klart. Det är okej säger hon. Jag tackar och visar mitt presspass, säger vad jag heter och var jag jobbar. Och att jag vill ta bilder ur ett perspektiv som andra inte har, därför fotar jag hellre från baksidan än precis framme vid scenkanten – eftersom det finns så många som gör det bättre än mig. ”Jaså, är det någon speciell du ska fota?” frågar hon mig. ”Ja, Amanda Lind sitter ju där och ska snart gå på scenen, så vill få med innan, sedan plocka citat ur talet och så hoppas jag att jag hinner hälsa på henne sedan också. Jag känner henne sedan några år tillbaka så det är ju roligt om jag hinner byta några ord med henne och så.”

En minut senare kommer en man från Säpo fram och frågar om jag kan berätta mer om tidningen jag jobbar på. Jag berättar om vår målgrupp som är opinionsbildare av alla slag, vår branschtidning Veckans Brief, vad vi gör i Almedalen, min artikelserie och vilken typ av innehåll den har. Då kommer det fram ytterligare en man och en kvinna. Inte från Säpo utan helt civila. ”Får vi också veta mer om tidningen?” säger mannen. Jag förstår inte riktigt detta plötsliga stora intresse från alla håll men berättar så klart vidare om vad vi gör och vad jag skriver på. Samtidigt noterar jag att han scrollar fram till min senaste artikel på sin telefon. Han säger därefter att de vill veta mer om mig, och flippar snabbt en polisbricka fram och tillbaka.

Jag förstår ju verkligen ingenting, så det enda jag kommer på att säga är att de har jättebra civila outfits. Minns när jag själv debatterade på skolor och civilpoliserna som skulle beskydda oss försökte smälta in bland gymnasieelever – trots att de var typ 15 år för gamla. Det slår mig liksom inte ens att jag skulle kunna vara en person de tänker att någon behöver beskyddas från. De frågar mig hur jag känner Amanda Lind. Jag svarar att det är sedan min tid i politiken i Västernorrland, att jag också kommer därifrån. ”Skulle hon känna igen dig om hon såg dig?” säger kvinnan. Nu känns det hela ännu märkligare. ”Jaa, det är väl klart med tanke på bakgrunden jag just berättade om för er?”

För dem är jag en helt galen främling.

De ber om mitt personnummer och jag frågar vad jag egentligen gjort för fel. ”Ingenting, vi pratar bara med människor rent allmänt” får jag till svar. Jag säger att de knappast frågar journalister här och där om deras personnummer. Men att de så klart kan få alla uppgifter som går för att kunna verifiera vad jag säger. Jag ger dem min presslegitimation, passerkort till riksdagen, artiklar jag skrivit, min Instagram där det ju också syns vad jag gör på dagarna. Det ligger något sorgligt över det hela.

Poliserna var väldigt vänliga, och gjorde sitt jobb helt korrekt. Tydligen så tyckte Säpo att allt jag sagt var lite konstigt. Egentligen förstår jag inte varför då jag ju inte sagt något i stil med ”jag måste komma in här för därinne sitter min bästa vän” utan bara ”jag står här ute och fotar så kanske det finns möjlighet att prata med henne jag känt sedan innan lite senare”. Och det ledsamma är trots allt inte att jag blev behandlad som en galning, utan att någon som verkar för demokratin har en så pass utsatt situation att någon som säger det lilla ens kan ses som ett hot. Där har vi verkligen ett stort problem.

Och utöver det har vi ännu ett problem. Kan vem som helst få pressackreditering under Almedalsveckan? Händer det att potentiellt farliga personer kan hämta ut presspass och därmed ta sig in lite varstans? Det verkar dessvärre vara så.

Efter att jag sagt hejdå till poliserna går jag vidare mot Donners plats och möter upp vänner innan kvällens mingel-maraton. Tur att man har saker att göra, annars skulle man väl grubbla och ha ångest hela kvällen, tänker jag.

 

Sedan går vi till Almegas mingel på Hotell Almedalen. Utanför entrén på gräsmattan ligger massor av orangea hattar. Jag undrar lite förvirrat om de ska symbolisera Anna-Karin Hatt, men det visar sig vara ett uttryck för att man inom tjänsteföretagen kan ha många olika hattar på sig. Därinne träffar jag Almegas näringslivspolitiska expert Evelina Kogsta, hon undrar om den mystiske miljardären och påstådda sonen till en tidigare egyptisk president var en bluff eller på riktigt. Helt ärligt så fattar jag ingenting svarar jag. Det hela var bara mycket märkligt. Jag träffar New Republics Paulo Silva och drar mig till minnes att han brukar säga smarta saker i expertpanels-artiklarna jag lagt upp i Veckans Brief. Han berättar om vad de har för aktiviteter i veckan, och bjuder in mig till ett mingel och panelsamtal hos dem. Inne i ett annat rum sitter KDU:s twitter-stjärna Evin Badrniya och KD-pressisen Nike Örbrink. Politiska kommentatorn Viktor Barth Kron, skoldebattören Isak Skogstad är också på plats. Och så klart även Almegas vd Anna-Karin Hatt.

Runt 300 gäster är anmälda, det strömmar in folk kontinuerligt när jag springer vidare mot Petré Event och Miltton Labs invigningsfest på Clarion Hotel Wisbys terass. Därinne springer jag direkt in i en kvinna som frågar varför hon känner igen mig. ”Eh, kanske att jag skriver saker…?” svarar jag. Den här är alltid svår att reda ut. Jag känner igen henne till namnet med, Anna Cokorilo lägger man ju på minnet liksom. Vi kommer på att det är från vårt event Årets opinionsbildare som vi hade på Fotografiska i mars. Hon var nominerad där för Folk och Kultur. Jag hälsar på hennes sällskap Mikael Johansson, verksamhetsledare för länsteatrarna i Sverige. Han bjuder in mig till ett samtal på länsteatern här i Visby i veckan.

Jag hälsar på Johan Petré och Fredrik ”Feffe” Andersson, det är en gedigen gästlista de har tagit hit ikväll. Det är några från journalisteliten i Almedalen på plats. Anders Pihlblad, Niklas Svensson och Anna Hedenstam. Veterankändisen Agneta Sjödin, champagnesossen Jan Emanuel Johansson, kreatören Niclas Rahm, multi-affärspristagaren Ishtar Touailat, tjejerna från Almedalsgarderoben, Eventyrs grundare Kristoffer Schjött Quist, miljonklubbsgrundaren Alexandra Charles, Almedalsveteranen Åsa Sandberg tillsammans med Annika Dopping och Gert Andersson.

Värdarna för kvällen hälsar välkomna från scenen, med budskapet Almedalsandan. Feffe säger att han startade trenden med rosé-mingel, och att de nu kör ett alkoholfritt mingel (vilket jag inte tycker stämmer då det går att beställa alkohol i baren och bara för att något inte är gratis så betyder det inte att det inte finns, inte för att jag tycker att det är dåligt då jag gillar alkohol men som parentes förstår jag inte benämningen) och det är Magnus Hedman som står för drycken med sitt alkoholfria vin Le Petit Beret.

Sedan startar DJ Leo sitt set och minglet går på. Jag hälsar på Magnus Hedman och berömmer hans intervju i Nemo möter en vän (som jag för övrigt tycker är Sveriges bästa intervju-podd), att den påminner mig en del om min uppväxt och att det är fint att höra som vuxen. Han blir glad att jag tycker det och sedan pratar vi ett tag om hans koncept här i Almedalen.

Sedan springer jag på före detta VDn för NCC, Peter Wågström. Han säger att han enbart jobbar med styrelsearbete, och inget operativt, numera. Han hälsar på sin gamle vän och event-kollega Christer Fuglesang. Jag träffar Mathias Kallio som drar en anekdot om när Alex Schulman tog chefen Rolf van den Brinks mobil och smsade Viggo Cavling (när dessa var ärkerivaler). Exakt vad som skrevs får vara osagt. Jag träffar Frida Nordström från Miltton Labs och frågar henne om det finns något hon vill tipsa mig om att titta på, jag besöker inget seminarium eller dylikt som inte är ett personligt gett tips så dessa är högt prioriterade ju, och hon svarar att de kommer att livesända en podcast imorgon med David Eberhard på deras innergård på St Hansgatan. Detta är exakt varför jag håller mitt schema luftigt, för att det bästa vet man inte på förhand. I min mening är David Eberhard Sveriges bästa psykiater (Simon Kyaga kommer därefter) och jag känner honom sedan tidigare via gemensamma vänner. Klart jag kommer dit, det är inget snack, säger jag.

Filippa Reinfeldt anländer tillsammans med Per Schlingmann, de som gjorde DJ Battle ikoniskt och nu kommer att återförenas. Allas blickar vänds mot dem när de passerar gången upp till terassen. Det ligger en förväntan i luften redan nu, det känner man.

Frida Nordström presenterar sin kollega Elin Gabrielsson som är pa-intern på Miltton Labs, det är hon som kommer att klippa podcasten imorgon. Hon är grym på det säger Frida, och hon är helt självlärd. Vi pratar ett tag om att det är klippningen som gör ett bra innehåll, så väl för podcast som för Youtube. Evin Badrniya kommer fram till oss och vi börjar prata om Lars Adaktussons efterträdare. KDU vill ha Sara Skyttedal och röster från partiet vill ha Bengt Germundsson. Partiet mörkade slutdatumet för nomineringar och nu finns inte möjligheten att lämna in några fler. KDU får jobba med vad de har och trots bråket med partiet så tycker jag mig se en form av stark lojalitet och sammanhållning som inte finns i varken Vänsterpartiet eller Moderaterna. Bråk betyder skjuta framåt helt enkelt, det är i alla fall min bedömning av det hela. Vi kommer in på Gossip Girl och Evin säger att Ebba Busch Thor är Serena van der Woodsen och att Sara Skyttedal är Blair Waldorf. Jag håller med till hundra procent. Ni som fattar fattar.

Jag lämnar Clarions terass och går ner till Per Bolunds tal. På vägen dit möter jag Mia Stuhre, som har varit och fotat människors ben i publikhavet. Vi ser hur tätt människor står och kan därmed räkna ut hur många som funnits i publiken vid talen, säger hon. Vid sidan av scenen står Malin Crona, chefredaktör för Sveriges Natur. Hon har talet i print, och visar att en formulering som lyder ”Grönt är inte bara en vacker färg…”  och förekommer i det skrivna talet tre gånger har valts bort av Per Bolund för det han säger på scenen. Det är lite intressant säger hon, och tillägger att det är mycket jobb för henne en sådan här kväll. Det går fortare när Moderaterna haft sin dag, när ordet kärnkraft nämns en gång i talet och sen är det klart, säger hon. Jag går mot The Labyrinths trädgård. Utanför sitter Sten Ljungberg tillsammans med lillebror Per Ljungberg, som har gått från att vara kommunikationschef på Postnord till vd för Svensk Digital Handel. Jag säger till Per att om man klarar av det jobbet för Postnord så bör principen If I can make it here I can make it anywhere gälla. Han håller med om det, och det känns överlag att han är väldigt obekymrad kring sig själv. Han berättar om allt han ska göra under veckan, vilka han äter middag med (utan att flexa med att något är hittepå-hemligt) och det märks att både han och brorsan är utan fasad. Sånt gillar man.

Jag fortsätter vidare mot Skandias invigningsfest på Wisby Strand. Därinne träffar jag vd Johan Lindvall igen, jag frågar honom om jag får ladda mobilen någonstans och han släpper in mig i aulan bakom festlokalen. Tystnad i två minuter. Allt detta konstanta ljud bara stannar av. Det är själslig vila. Jag sitter ner och bara andas i en av stolarna när det helt plötsligt slår mig att i kriminalserien Maria Wern, som ju utspelar sig på Gotland, så finns det ett avsnitt som utspelar sig under Almedalsveckan – där en galen kvinna låtsas vara allt ifrån manager till en väldigt känd politiskt kritisk komiker till hotellchef på hotellet där statsministern bor. Allt för att komma åt partiledarna. Det var den kvinnan Säpo trodde att jag var idag. Och nu inser jag att det är exakt i denna aula som hon placerar en bomb. Jag får stress över att gå ut härifrån ut i fall att det står någon där utanför och bevakar, så det inte verkar konstigt att jag är här för länge. Håller jag på att bli galen eller är det normalt att känna så här efter att Säpo misstänkliggjort en? Vem frågar man om sånt liksom?

Jag går ut på terassen. Där träffar jag CUFs Sol Höglund och Företagarnas Eva Cooper. Människor röker mer än vanligt, ingen orkar skämmas och alla rökare håller ihop. Det märks att förbudet snart slår till. Med denna sammanhållning och kämpaglöd så hade det inte gått att införa från början. En viktig lärdom.

Sedan på väg ut träffar jag Anna Olin Kardell och Ida Karlbom. Jag gratulerar Ida till förlovningen och hon säger att det känns som att hon har förlovningsfest, eftersom alla grattar henne då hon berättat om hennes killes frieri i Verona på Facebook. Hanna Westrin kommer fram och gratulerar till förlovningen, vi pratar ett tag om tv-programmet hon ska göra tillsammans med Rolf van den Brink i The Labyrinths trädgård under veckan. Hanna kommer från Sundsvall precis som jag, hon är före detta OS-simmerska och har tillhört samma simklubb som Johannes Skagius som vann SM-guld idag. Han är Sveriges snyggaste kille. Jag minns för sex år sedan när jag jobbade med kommunstyrelsens ordförande i Sundsvall och drog ihop en lunch med oss, näringslivschefen och lite annat folk från kommunen bara för att jag ville träffa honom. Spirit of a hustler. Those were the days. Och så vidare.

Jag går till Kallis och möter upp mina vänner. Det är något med ljuset där som gör alla snygga på bild. Jag tror att det är kombinationen av klart ljus från öppet hav med inget som skuggar ut tillsammans med deras rosa lampor som gör det. Little Jinder spelar. Hon uppmanar alla att röka många sista cigaretter. Alla gör som hon säger och så går refrängen från en av hennes mest populära låtar:

Men vem har cigg?

Jag måste ligga sen

Allting blinkar glittrar snurrar snabbt

Gör vad som helst

Låtsas gilla trance

Tror du att jag kanske har en chance?

Efter Kallis går vi över till Wisby Strand, här är Peter Wågström tillsammans med Serendipity-grundarna Ashkan Pouya och Saeid Esmaeilzadeh. Jag hänger med dem ett tag och sedan träffar jag en gammal vän från Sundsvall, Romana Culjak som är chef för Mittnordenkommittén. Vi står utanför när Per Schlingmann passerar på väg hem, jag frågar om det blir någon filmning i år och han svara att en andra säsong av Den inre cirkeln kommer att spelas in på annan location än Gotland. Sedan träffar jag Sofia Arkelsten, som för övrigt är en av de allra vänligaste människorna i Almedalen, som är tillsammans med sina kollegor på Hallvarsson & Halvarsson.

Klockan har passerat midnatt och rökförbudet har inträtt. Little Jinder går ut utanför den rosa mattan och röker med sitt band. Jag ska snart åka hem tänker jag och sitter ner för att vila mina stackars fötter på trottoarkanten, typ literally på gatan. Jag hör någon ropa mitt namn, tittar upp och ser att det är Margaux Dietz. Du ser ju vilken hagga jag är säger jag och kramar om henne. Jag står och pratar med henne och hennes videoproducent Louise Claesson när Johan Petré kommer fram och drar med henne mot Donners-hållet. Vi alla hamnar på Gutekällaren. Varför sova när man kan dansa ju.

Elin Nilsson
elin@dagensopinion.se
073-060 92 27