BLOGG. Varför tycker tankesmedjor, läs lobbysmedjorna, att det är viktigt att åter börja beskriva Sverige i en klassindelad hög-vänsterskala. Dagens Opinions Rolf van den Brink tror sig har svaret. Partiledarna för Sveriges två största partier tonar ner de klassiska konfliktytorna i debatten. Moderaternas Ulf Kristersson talar om vikten av ett vuxet samtal, möjligheten till social rörlighet och om behovet av stora, breda reformer som lägger grunden för nästa 20 svenska år. Socialdemokraternas Stefan Löfven trycker på behovet av överenskommelser över blocken. De tunga analytikerna tar till gal-tan-skalan för att ge en uppdaterad bild över väljarkåren agerande. Samhället kanske utvecklas i en takt och på ett sätt som spänger det forna beskrivningsmodellerna. Och då duger inte industrialismens karta. Det är då tankesmedjan Katalys kört igång ett omfattande arbete med att påvisa att klassamhället lever i allra högsta grad. Det är då tankesmedjorna Tiden och Timbro kommer överens om att återinföra höger-vänsterskalan bland annat genom en gemensam serie debatter i Kulturhuset. Är det huvudmännen, näringslivet som backar Timbro, arbetarrörelsen som finansierar Tiden eller de fem fackförbunden (Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas Förbund, Målarna och Seko) bakom Katalysarbetarnas löner, som skriker efter ökad polarisering och ett samhälle indelat i strikta klasser där höger och vänster aldrig möts? Vem behöver år 2018 egentligen en vänster-högerkonflikt och en klassindelning som båda bygger på tidiga 1900-talets industrisamhälle? Vem är proletär och direktör i dag? TCO-tjänstemannen eller egenföretagaren i delningsekonomin? Är det återindustrialiseringen som leder till återklassifieringen? Vem tjänar på detta? Sökljuset hamnar på tankesmedjorna själva. Deras uppgift är...
BLOGG. Fortsätter politikerna, de politiska tjänstemännen och journalisterna att hålla sin låga nivå valrörelsen ut behöver knappast de eventuellt ryska trollfabrikerna rycka in för att vilseleda väljarna, anser Dagens Opinions Rolf van den Brink. I sedvanlig strategisk stil gick Socialdemokraterna till offensiv runt årsskiftet. Tre av partiledare Stefan Löfvens möjliga efterträdare tycks ha fått göra gesällprov. Det gick så där. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson fick bära in i valrörelsen frågan om hur nyanlända ska förses med svenska värderingar. Hon presenterade ett förslag om att ”se över innehållet i samhällsorienteringen för nyanlända för att främja etablering och integration”, marknadsfört på DN Debatt 19 december. Dagens Nyheter ställde även upp när finansminister Magdalena Andersson den 21 december berättade om sin syn på integration 21 december 2017. Civilminister Ardalan Shekarabi berättade i en stort uppslagen och tårdrypande artikel (ja, jag grät, helt ärligt) om familjens tillvaro som dolda flyktingar. Också detta i DN, 2 januari. De tre möjliga partiledarkandidaterna plockade över den tunga, otympliga, och rentav farliga frågan om migration på sina egna axlar. Tanken är att Stefan Löfven mer ostört ska kunna ägna valrörelsen åt att prata om trygghet. Förmodligen ska han målas fram som den enda person som kan leverera trygghet i en stökig tid. Det är som vanligt smart av S-staben. Nu gick det inte helt enligt plan. Finansminister Magdalena Andersson sa något som kunde tolkas som att asylsökande borde välja andra länder än Sverige. Och Stefan Löfven, i sin trygghetsiver, kunde inte utesluta att militären skulle sättas in på något...
BLOGG. Partierna borde enas om hur budgetmotioner och propositioner redovisas som ett sätt att minska fixertrixandet och i längden politikerföraktet, skriver Dagens Opinions Rolf van den Brink. I fredags klockan 12 kallar finansmarknadsminister Per Bolund (mp) och finansminister Magdalena Andersson (s) till presskonferens. På agendan står att att kommentera oppositionens budgetmotioner, så kallade skuggbudgetar. Och det finns en del skugga att sprida ljus över. Det kunde ha blivit en förutsägbar stund av gnäll på oppositionens skattesänkningar och minskade bidrag till välfärden, men regeringens två statsråd går systematiskt igenom oppositionspartiernas motioner på allvar och i detalj. De tycker att Centerpartiets partiledare Annie Lööf gick över gränsen när hon pratar om 25 miljarder mer till kommuner och landsting de kommande tre åren när det enligt regeringen handlar om en minskning på 40 miljarder. Magdalena Andersson berättar att hon inte känner igen Moderaterna siffror för år 2018, men väl för 2019 och att Sverigedemokraternas budget innehåller flera direkta felaktigheter. Det är en lovvärd ansats av Magdalena Andersson och Per Bolund att diskutera hur budgetmotioner konstrueras och sätts upp. Det borde också skapa en tankeväckare för alla partier. För det är nämligen inte lätt att följa regeringens budget visavi oppositionspartiernas budgetmotioner. Om det inte är lätt för Magdalena Andersson och hennes gissningsvis kompetenta stab, inte lätt för rikets mer ansedda politiska reportrar, vem är det då lätt för? Knappast för väljarna i alla fall. Det handlar om att: * Olika tidsperspektiv används i debatten. Ibland gäller ett belopp för själva budgetåret. Ibland för hela...
SAKER MAN SER. Det är cirka 20.20. Det lyser i några av fönstren på Sagerska palatset, statsministerns residens. Utanför står två svarta blankputsade ekipage. En chaufför strosar oroligt i kring. Två tyska bilar, Audi och BMW. Ingen kinesisk Volvo så långt ögat förmår i höstnatten. Kanske har statsministern tyskt besök. SAKER MAN SER. Det är cirka 20.20. Det lyser i några av fönstren på Sagerska palatset, statsministerns residens. Utanför står två svarta blankputsade ekipage. En chaufför strosar oroligt i kring. Två tyska bilar, Audi och BMW. Ingen kinesisk Volvo så långt ögat förmår i höstnatten. Kanske har statsministern tyskt besök.
BLOGG. När andra partier kammar hem poänger på Ung i Sveriges sittdemonstration har Sverigedemokraterna stängt butiken. Hur vass är egentligen Sverigedemokraternas kommunikation? undrar Dagens Opinions Rolf van den Brink. Förra veckan stod ett fönster uppe på SD kommunikationsavdelning på partikansliet vid riksdagen. Där inne satt en ensam yngre man och surfade. Han kan omöjligt har missat ståhejet som utspelades på Mynttorget inom hörhåll. Där ordnade Ung i Sveriges en mycket uppmärksammad sittdemonstration för unga asylsökande. Det inte bara lät från torget. Massmedialt och massocial-medialt har aktionen mullrat rejält. SD kommunikationsavdelning har visat att den har kunnat ta snabba, kreativa grepp. Som när tunnelbanan vid Östermalmstorg lusades ned under sommaren 2015 med ursäkter på svengelska till turister för stöket i Stockholm (orsakat av tiggare). Till Almedalsveckan hade SD smart tagit över och exploaterat LOs lokaler. Med Ung i Sveriges aktion hade egentligen SDs kommunikationsfolk ett tillfälle att visa vad partiet står för och på plats kunnat diskutera sina kontroversiella frågor, exempelvis de avvisade asylsökandes rätt att befinna sig på torget alls. När aktionen flyttade till Medborgarplatsen hade SD kunnat skickat ut ett team med nattvandrare för att ”skapa trygghet” och för att skapa fototillfällen med partiledare Jimmie Åkesson i färgglad väst. Istället fortsätter den där killen att surfa där på SDs partikansli. I stället tar politiker som Rossana Dinamarca (v), Gudrun Schyman (fi) och Gustav Fridolin (mp) chansen att visa upp sig bland demonstranterna och styra frågeställningarna i sin riktning. De drar på sig debatter där de kan ge sina argument...
ANALYS. Moderaternas främsta problem är att den tidigare kompromissen av två vitt ideologiskt skilda väljar- och medlemskårer nu krackelerar. Det skriver Sandro Wennberg, ledamot för Socialdemokraterna i Värmdö och pr-konsult i den egna byrån Influera, i en analys. ”Moderaterna är den stora förloraren i SCBs nya mätning. Det är inte bara den största enskilda nedgången denna mätning. Under Anna Kinberg Batras ledning noterar partiet den tredje lägsta noteringen i SCBs partisympatimätningar sedan 1988. Det var bara när partiet krisade som mest efter valförlusten 2002 under Bo Lundgrens partiledarperiod som partiet hade två lägre noteringar i SCBs mätningar. Sannolikt skulle Moderaterna ha fått ännu lägre siffror om även de senaste dagarnas avgångskrav och krav på krismöten hade funnits med under mätperioden. Dagens notering innebär att partiet närmar sig katastrof-nivåer i ett historiskt perspektiv. Moderaterna är på väg att tappa rollen som det dominerande partiet på högersidan. Under flera decennier har M tävlat om platsen som största parti men för första gången sedan 1979 är partiet tredje största parti i en SCB-mätning. Med de här beskeden och den växande interna kritiken kommer det vara oerhört svårt för Anna Kinberg Batra att sitta kvar. När en ordförande i ett länsförbund och ledamot av partistyrelsen kräver partiledarens avgång tyder det på att missnöjet är utbrett och att fler avgångskrav nu kommer att följa. Det finns många möjliga förklaringar till att Moderaterna under Anna Kinberg Batra har tappat så stort i väljarstöd. Främst handlar det om att partiet är en kompromiss av två vitt ideologiskt...
BLOGG. När Stefan Löfven under partikongressen svetsade samman arbetarrörelsen enligt fackförbundens instruktioner skapades en spricka till näringslivet som blir svår att överbrygga till valrörelsen 2018, skriver Dagens Opinons Rolf van den Brink. Det var glada miner i fackförbundens montrar medan företagarna hängde med huvudet när Socialdemokraternas partikongress led mot sitt slut i Göteborg. Det var total samling kring partiledaren Stefan Löfven som flög till Stockholm åtminstone två gånger under kongressen för att exemplariskt hantera krisen efter terrordådet på Drottninggatan. Landsfaderkostymen, föga begagnad av företrädaren Fredrik Reinfeldt, passar allt bättre på Stefan Löfven. Han gick till val på att samla landet, ja svetsa ihop ”något som har gått sönder i Sverige”, som det hette i Socialdemokraternas tema i valrörelsen mot Alliansen 2014. Men kostymen skaver också på sina ställen. Stefan Löfven har alltid talat om samförstånd över blockgränserna fast egentligen har det visat sig vara samling kring Socialdemokraterna. Om det hos Donald Trump heter America first, heter det hos Stefan Löfven Arbetarrörelsen först. Fast förstås på svenskt vis inte uttalat så. Så går det att tolka utfallet från partikongressen. På TCOs hemsida jublas: REGERINGEN GÅR PÅ TCOS LINJE I UTBILDNINGSPOLITIKEN Hos LO jublas: ”Ombuden har lyssnat på de fackliga kraven om heltid som norm, slopandet av allmän visstid och massiva satsningar på välfärden” och vidare: ”Snart är det slut på vinstjakten – i hela välfärden, inte bara i skolan.” Kommunal jublar: ”Redan halvvägs in i den socialdemokratiska partikongressen kunde vi konstatera att Socialdemokraterna ställt sig bakom samtliga tre frågor som Kommunal...
PRESIDENTVALET 2016. Kampanjchefen Kellyanne Conway är Donalds Trumps mesta proffs och hon har fått honom att prata metodiskt och lungt och skapat ett 50-50-läge, anser Jonathan Milläng, som jobbar med Hillary Clintons kampanj och skriver för Dagens Opinion. Donald Trump har lett en av de mest oberäkneliga, absurda, och excentriska kampanjerna någonsin. Men framförallt har det varit en oprofessionell kampanj. Donald har omslutit sig med en cirkel ja-sägare som utgörs av hans egen familj och ett antal personer som har följt honom genom åren på de olika företagen. De gångerna han har försökt anställa någon utomstående har det antingen slutat med att de har blivit utfrusna eller sparkade. Förutom Kellyanne Conway förstås—en kvinna som andas professionalitet. Kellyanne Conways uppväxt är som tagen ur en Bruce Springsteen-låt. Hennes mamma jobbade på det lokala casinot och pappan var lastbilschaufför. Pappan var såklart frånvarande så istället uppfostrades hon av sin italienska mamma, mormor, och två mostrar. Och nu, vid 49 års ålder, är hon den första kvinnliga kampanjchefen för en republikansk presidentkandidat någonsin. Med en bakgrund som opinionsundersökare tog hon över kampanjen i ett kritiskt skede, just efter att Donald Trump hade tagit sig ur stormen från att ha förolämpat den muslimske soldaten Humayun Khan, och precis när han var på väg in i den första presidentdebatten. Fyra dagar innan debatten hade kampanjen, under ledning av Kellyanne Conway, lyckats komma tillbaka till ett 50-50 läge. Donald Trump talade metodiskt, nostalgiskt, och resolut om den amerikanska drömmen och förändringen som måste ske i Washington....
PRESIDENTVALET 2016. Det har inte undgått någon att Donald Trump har närmat sig den senaste veckan. Det är rentav skrämmande. Frågan är om det är bra för Demokraterna. Det funderar Jonathan Milläng över på plats i USA för Dagens Opinions räkning. Idag skickades det ett fundraising-mail från Clinton-kampanjen där de lyfte en rubrik från FiveThirtyEight för två dagar sedan: Democrats Should Panic…If The Polls Still Look Like This In A Week. Varför skulle Demokraterna, i ett mail till sina egna supportrar, lyfta sin egen motgång? För en kampanj som har haft svårt att skapa gräsrotsengagemang för sin egen kandidat, så är rädslan väljare har för Donald Trump kanske den största chansen att få in donationer och volontärarbetare. Allteftersom Donald Trump närmar sig har millennials-generationen också blivit mer beslutna än någonsin att rösta på Hillary Clinton. Rädsla, mer än hopp, verkar driva engagemang och röster i den här kampanjen. Därför har de senaste siffrorna kanske kommit väldigt lägligt för demokraterna. Med mindre än två månader kvar, finns det ingen bättre tid än nu att få in en våg med pengar som kan sättas i rullning inför slutspurten. Och rädslan för Donald Trump verkar vara det som fungerar för demokraterna när det gäller fundraising. Det är ingen slump att hälften av fundraising-mejlen sedan i torsdags har hänvisat till Donald Trumps återhämtning. Budskapet är enkelt: om man inte vill ha en rasist och en mobbare som sin nästa president, så är det nu det gäller. Eller som någon sa på kontoret igår: we...
BLOGG. Rapporter som kostar 4 miljoner kronor styck, borde tala för sig själva. Så varför ägnar sig Riksrevisionen åt mediefjäsk och vad ska myndigheten med en opinionsbildande chefsekonom till? Det undrar Dagens Opinions Rolf van den Brink. Tro mig, i det här jobbet får man läsa en och annan rapport. Det kan vara en rapport som Google har beställt från Boston Consulting Group, eller kanske Svenskt Näringsliv som har köpt en rapport av konsultbolaget WSP. Även en och annan från rapport från Riksrevisionsverket har jag läst. Riksrevisionen skriver ofta bra och relevanta rapporter. Och varför skulle inte myndigheten kunna göra det när en granskning i snitt kostade 4,0 miljoner kronor styck år 2015, enligt Riksrevisionens årsberättelse? Beloppet torde räcka till att låta fem kvalificerade medarbetare jobba med rapporten i ett år. Beloppet borde ge rapporter i världsklass. För övrigt skulle beloppet räcka till att köpa 10 procent av aktierna i det börsnoterade undersökningsföretaget Novus. De senaste rapporter jag läst från Riksrevisionen har känts spretiga och väcker frågan om den styckekostnaden verkligen är rimlig? Eller kan Riksrevisionen förbättra sin process och arbetsmodell? Det borde vara centrala frågor när den krisdrabbade myndigheten ska ses över. En annan sak är att Riksrevisionen ibland agerar populistiskt och verkar lägga mycket möda på att skapa maximal medieuppmärksamhet kring sina rapporter. Myndigheten har vid ett flertal tillfällen sålt in/läckt rapporter till de stora medierna enligt gängse kommersiella pr-strategier. Myndigheterna har en viktig uppgift i att sprida information om vad de jobbar med, men Riksrevisionens främsta...
Rolf van den Brink
Inga lediga jobbannonser.