Hur Liberalernas nyligen avgågna partiledare Nyamko Sabuni kommer att bli ihågkommen är inte lätt att veta just nu. Partiledare som avgår under tumult, har små möjligheter att sätta bilden av sin egen gärning. Det gäller Fredrik Reinfeldt, som har blivit något av en sopsäck för socialt medie-smuts, i det närmaste skyldig till allt ont som har hänt Sverige. Fredrik Reinfeldt har också valt att ställa sig utanför debatten om politik, på ett sätt som väcker irritation. Som statsminister förväntas han bidra med insikter om sina regeringsår. Inte heller hans efterträdare, Anna Kinberg Batra och Socialdemokraternas Håkan Juholt har kunnat råda över bilden av sina värv.

Nyamko Sabuni kan i alla fall stoltsera med att ha brutit två glastak i svensk politik. Hon är den första svarta partiledaren. Och hon är den första partiledaren som kommer från ett tungt teknikföretag, Afry, där hon jobbade i närmare sex år. Möjligheten för väljarna att rösta på just den kombinationen försvann i dagarna.

Efterträdaren är i många stycken hennes motsats och även han ett unikum i svensk politik. Johan Pehrson är lugn och verkar totalt trygg, nästan lite sävlig, i sin roll som politiker.  Han kom in riksdagen som 30-åring 1998 och är något av en fullblodspolitiker. Inget av detta är särskilt unikt i svensk politik, Det som utmärker honom är att han har humor och tycks sakna fiender, en feelgood-politiker, helt enkelt. Det kan tyckas ovidkommande, men ingen annan partiledare skulle gå att ge de epitetet och vad behövs när omvärlden är oviss och hotande, jo, kanske mera feelgood. Det ska bli intressant att se vad Johan Pehrson kan göra av sin personlighet i valrörelsen.

Annars är det lite ironiskt att han till slut blev partiledare. Han var ju en av tre som slogs om posten i Liberalernas partiledarval 2019. Kanske ställde han mest upp för att det skulle finnas något alternativ till Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som var huvudkandidater.

Som partiledare hade Nyamko Sabuni sannolikt inte de resurser hon skulle ha behövt, i form av spindoktorer och strateger, för att kompensera för hennes yviga uttalanden och politiska svajighet . Eftersom hon själv inte satt i riksdagen fick partiet betala hennes lön. På grund av partiets begränsade ekonomiska resurser blev hon därför tvungen att välja en partisekreterare med lön från riksdagen, Juno Blom, en politiker som lade det mesta av sin kraft på hedersförtryck-frågan, en fråga som kanske inte är den största för väljarna. Detta är den ekonomiska verkligheten för partier av Liberalernas storlek. En stab på några få personer, kanske lite pengar till en valkampanj, kanske hann pengarna investeras på valreklam baserad på Nyamko Sabuni. I så fall är det bara att kassera den och då blir det till för kommunikationschefen att laga efter ett minimalt läge.