Vi ser dagligen skillnaderna i hur Ukraina och Ryssland kommunicerar. Den gamla stilen via Vladimir Putin, toppstyrt och ut genom linjär tv med nedstängning av kanaler och redaktörer som inte levererar rätt budskap. Kommunikationen har också en trist och negativ tonalitet, det handlar med om att bestraffa än att skapa en positivism.
Ukrainas president Volodymyr Zelensky har en ofantligt mycket ungdomligare approach och sociala medier som hemmaplan. Han gör som man ska, deltar själv som influerare och paketerar olika budskap och skapar olika bilder för olika situationer. När han finns i ett amerikanskt sammanhang jämför han situationen i Ukraina med september 11. För en tysk publik pratar han om Berlinmuren.
Volodymyr Zelensky går också hem i stugorna i västvärlden och tack vare skicklig kommunikation har Ukraina lyckats få västmakterna på sin sida med omfattande stöd och vapenleveranser. Men övertygar den ukrainska kommunikationen någon på den ryska sidan, är man är van vid en annan, mer auktoritär kommunikation? Vinner han över någon till sin sida?
Bilden vi har här är att Ukraina kommunicerar öppet och fritt med Ryssland är toppstyrt och slutet. Den som säger fel sak vid fel tillfälle riskerar straff. Självklart ska det vara så tycker vi. Och det är ju så vi har det, tänker man ju. Men alla som har jobbat med stora amerikanska företag vet att detta är en sanning med modifikation. Kommunikationen i stor amerikanska bolag brukar just vara det, toppstyrd.
Märkligt nog gäller det särskilt de så kallade it-jättarna, som ju lever på det fria samtalet, Facebook och Google. Varje dag är de beroende av att människor vågar uttrycka sig. Men hur är det med deras egna anställda? I vilken grad får de uttrycka sig? Jag har varit med om att arrangera många konferenser med deltagare från de amerikanska it-jättarna. Det är ofta samma visa. De flesta vill vara med men måste kolla först och då sker samtal kanske på region-nivå och centralnivå. Sedan kommer instruktioner om vad som är okej att prata om. Och sedan, rätt ofta, ska eventet spelas in för att kunna kollas så att kommunikationen skedde på önskvärt sätt.
Det här är inte samma sak som sker i Ryssland, som aktivt vilseleder med sin kommunikation och fängslar folk för att använda ett enda felaktigt ord. Men det är lite samma form av totalitär vision att ha full kontroll över vad som kommuniceras.
Frågan är om det inte är dags att problematisera företag som inte upprätthåller en intern yttrandefrihet. Egentligen är detta en hållbarhetsfråga. Om inte stora bolag värnar yttrandefrihet, hur hållbar blir den då? Varför ska Google och Facebook dra in miljarder på att andra slåss för yttrandefrihet när de själva inte tycks bry sig? Det kanske är dags använda intern yttrandefrihet som en faktor vid val av samarbetspartners? Jag förstår att man som pr-konsult gärna vill jobba med dessa grymma prestigebolag, men man skulle ju också kunna låta bli?
Rolf van den Brink, ansvarig utgivare
rolf@dagensopinion.se
Dela inlägg
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.