När M-ledaren Ulf Kristersson läste upp listan över de 24 ministrar som ska göra jobbet för regeringen under den kommande mandatperioden tonade några gemensamma nämnare fram:

* endast två tillträdande statsråd har regeringserfarenheter sedan tidigare, Ulf Kristersson, tidigare socialförsäkringsminister och Tobias Billström, tidigare migrationsminister, båda under Alliansregeringen med Fredrik Reinfeldt som statsminister (m). Då ska sägas att Tobias Billström vill diskutera ”volymer” i invandringsfrågan, men fick munkavle av Fredrik Reinfeldt.

* inget statsråd hämtades externt, utanför politiken, alla handplockade ministrar är eller har varit proffspolitiker.

* ingen ”stor stjärna” lyftes in.

* känslan av en kristen regering snarare än profan breder ut sig, med en finansminister med bakgrund i Livets ord, en statsministerfru som är präst och kristdemokrater på tunga poster.

* alla har svensk bakgrund, förutom klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari (l) och kulturministern Parisa Liljestrand, som har iransk bakrund.

När det gäller Moderaternas statsråd, vars utnämning, Ulf Kristersson kontrollerar fullt ut, uppstår känslan av att det rör sig om belöningar till trotjänare som inte har gått att runda, de som stannade kvar och inte lämnade partiet efter valförluster och sågningar i pressen, de jobbade på när kanske botten i partikassan kunde siktas, de som kom till kongressen, fikade med väljare, reste runt i landet på partistämmorna, kanske rentav knackade dörr och serverade korv. De LOJALA: Johan Forsell, Elisabeth Svantesson, kill-falangens Niklas Wykman, som för övrigt har hunden Laban ihop Romina Pourmokhtari, Maria Malmer Stenergard och Carl-Oskar Bohlin. Partimedlemmar som Ulf Kristersson har hållit presskonferenser med, ja det gäller även försvarsministern Pål Jonsson. Teamet som har gått igenom tuffa tider tillsammans. Teamet som har svalt den tuffa SD-medicinen utan ett knyst.

Och förstås vill Ulf Kristersson hålla teamet tajt, korten nära sig, inte chansa. Personer vars vandel har nagelfarits, både externt och internt. Det pratas alltid som konflikter mellan Stockholm och landet, killfalangen mot tjejfalangen, kanske behövde även det stävjas.

Ett svagt lag, ropar en del kritiker. Men hur starkt behöver laget vara, när det blir riksdagen, givet den svaga regeringsmajoriteten, som blir platsen där politiken ska baxas fram?

Mycket av arbetet inom de sex tyngsta politikområdena kommer också att ske i de projektgrupper som KD, SD, L och M deltar i.

Dessutom får regeringen en regering i regeringen, ett inre kabinett där de fyra partiledarna för alla samarbetspartier fattar avgörande beslut om politiken som ska föras.
Försvars, utrikespolitiken och kriminalpolitiken får en överrock i form av nationellt säkerhetsråd som ska ta fram en styrande nationell säkerhetsstrategi via en nationell säkerhetsrådgivare, som sannolikt redan är utsedd, ja som vanligt spekuleras det i Carl Bildt, men även Henrik Landerholm, generaldirektör för Myndigheten för psykologiskt försvar, är ett hett namn.

Med dessa överrockar, de partigemensamma arbetsgrupperna och riksdagen som själva politikfabriken, blir statsrådens roll mer av att vara ansikten utåt, spindlar i nätet, personer som länkar samman olika intressegrupper.

Så finns en aspekt till, som förtjänar mer uppmärksamhet. Det är frågan om hur stort inflytande Jimmie Åkesson egentligen har haft över ministerutnämningarna? I Tidöavtalet står att SD ska ha inflytande över utnämningarna, och det är svårt att tro att Jimmie Åkesson fick vänta tills regeringsförklaringen för att få veta namnen på statsråden. Tvärtom, snacket går till och med om att det var SD-missnöje med några namn som fick Ulf Kristersson att begära ytterligare ett par dagar för förhandlingar av talmannen.

Givet den profil statsråden har, så är det knappast något statsråd som är ens i närheten att förarga Jimmie Åkesson. Okej, Romina Pourmokhtari har varit öppet kritisk till Liberalernas SD-samarbete som Luf-ordförande, men att även hon sväljer medicinen är nog ingen nackdel i Sverigedemokraternas normaliseringsprocess.

Däremot skulle Sverigedemokraterna knappast släppa fram statsråd från den förra ”sjuklövern”, som var ”ansvarig för den okontrollerade invandringen”, läs namn som Fredrik Reinfeldt eller andra för SD stigmatiserade borgerliga politiker, då skulle partiet riskera internkritik.

Så är det Jimmies eller Ulfs ministerlista vi ser? Kanske bådas.