”Till val med Kent och Plura”

Noterade hur Moderaternas gruppledare Anna Kinberg Batra under söndagen retweetade en länk till en nymoderat nytolkning av rockesoterikerna Kents nya singel "La Belle époque".

Det fick mig ut på den välnötta tankestigen som börjar vid frågan "hur påverkar svensk musik politiken" och slutar vid folkhemsvillan med den prunkade trädgården med välordnade rosrabatter flankerade av några stråk av nejlikor och en, på senare tid allt mer oregerlig, ansamling maskrosor på gräsmattan som inte är riktigt lika grön som grannens. Väl framme vid grinden, där många stannar till ett slag, stumma av beundran, och drömskt blickar tillbaka till det samhälle som sputniken en gång for över, väntar svaret: "musiken är som biodynamiskt gödsel för vänstern".

 

Det är något som håller på att gå sönder i Sverige. Det ÄR något som håller på att gå SÖNDER i Sverige. Det är ett budskap som Socialdemokraterna har hamrat in varje gång de har fått chansen, alltsedan Håkan Juholt myntade det i sitt installationstal 2011. Därefter har parollen nedärvts till efterträdaren Stefan Löfven och sedan, som genom en internpolitisk trickle-down-effekt, används av bland andra Carin Jämtin, Mikael Damberg och Lena Hallenberg. Och ingen skulle väl bli himlastormande överraskad om budskapet återfinns fastklistrat på pulpeten under Stefan Löfvens sommartal, under hans Almedalstal.

Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och länge en slags allmän riksmegafon för ett socialdemokratiskt nej till vinster i välfärden, hade minst ett finger med i innehållet i Håkan Juholts olika tal i egenskap av talskrivare (exakt i vilken utsträckning vet nog bara Suhonen och Juholt själva). Han hävdar att inspirationen till "något håller på att gå sönder i Sverige" går att spåra till Eldkvarns låtskrivare och sångare Plura Jonsson.

Och det är då det slår mig. Det är musiken, och i första hand rocken, som är tänkt att laga det Sverige som enligt en unison socialdemokratisk uppfattning håller på att gå sönder. Rockvänstern har triangulerat. Borta är proggvänstern med dess bokstavskombinationspins på Che Guevara-baskern och deras svidande kritik av etablissemangets storhövding Olof Palme. Nu står en pragmatisk vis-vänster mot en house-höger utan röst och ansikte. Graden av entusiasm du känner inför kring vem som vinner Rockbjörnen måste därför bero på om du är Kent Persson (v) eller Kent Persson (m).

Den sistnämnde Kent, moderaternas partisekreterare, bjöd förra veckan hem kollegorna från de övriga allianspartierna till kansliet i Gamla stan. Mediestrategin inför valrörelsen skulle förklaras och det blir viktigt att vid varje möte med väljarna deklarera att Sverige minsann inte alls håller på att gå sönder. Tvärtom har 200 000 nya jobb skapats efter finanskrisen och jobbskatteavdragen har inneburit flod och inte ebb i det välfärdskassavalv som Anders Borg håller hårt i nyckelknippan till.

Att Moderaternas pressekreterare Bodil Sidén var med under partisekreterarnas medieplansdragning är snarare troligt än osannolikt. Alldeles oavsett hörsammade hon Alliansens budskap och satte sig ned för att skriva en egen version av Kents (rockbandets, inte partisekreterarens)singel "La Belle époque", den omtolkning som sedermera uppmärksammades av Carin Jämtin på Twitter.

 

Kents låt är en radda rader som "den främlingsfientliga politiken", "jag är dom snabba sms-lånen", "jag är alla vapen vi exporterat". Muf-Bodils vackra tidevarv består i stället av den svenska modellen, källsortering, Zlatan, Thailandsresan och sysselsättningsstatistiken. Hon byter också ut Kents "alla för alla och en för en" mot det mer d’artagnanska "en för alla, alla för en".

 

Rockbandet Kent älskas, synnerligen tvärpolitiskt, av ett masochist-folk som njuter av att inte förstå Jocke Bergs textrader. När Eskilstuna-sönerna släpper nytt är svenskarna torra svampar, törstiga kryptogamer, redo att girigt suga i sig gåtor och suggestion. Svenskarna är som gamar kring det kryptiska. För att tala klarspråk.

Då spelar det ingen roll att Jocke Berg i "La Belle époque" deklarerar att han inte röstar i valet. Kents roll i valet är inte att stå och dela ut flygblad eller agera förband åt Jonas Sjöstedt som rapparen Behrang Miri gjorde förra året. Kents jobb är inte att kasta kol i elden. De sitter inte ens i vallokomotivet. De finns i konduktörens hörlurar och i orwellska PA-system. Musik som en dov bombmatta av välfärdsretorik som ska mjuka upp alliansväljarnas kampvilja och få DERAS Sverige att gå sönder.

 

I "La Belle époque" påminner medelklassbandet Kent om att de, innerst inne, är ett vänsterband, skriver Aftonbladets Fredrik Virtanen. Han missar inte heller att sätta den "samhällskritiska solidaritetsvisan" i ett supervalårssammanhang. Att denna rockrecension av popkulturjournalisten Fredik Virtanen publiceras som en ledare och inte som en nöjeskolumn säger något om att Aftonbladets LO-influerade ledarredaktion, dit Fredrik Virtanen numer är permanent införlivad, verkligen tar popkulturens politiska sprängkraft på allvar. 

Fredrik Virtanen nämner, inte helt oväntat, Ulf Lundell och hans "Folket bygger landet" i ledaren. Men han glömde att göra en poäng av att Ulf Lundell, 16 år efter originalet kände ett behov av att spela in uppföljaren "FBL II" 2012. I samma album finns även låtar som "Gordon Gecko" (sic!) och "De fyras gäng" där Alliansens partiledare kritiseras, inte minst för att de "säljer ut demokratin för peanuts". Och att Lundell, en man som kan slåss mot utsiktstorn och vinna (till skillnad mot Don Quijote och hans väderkvarnar), titt som tätt, mer eller mindre oförtäckt, dyker upp i Virtanens mer samhällstillvända texter fungerar med lite vilja som ytterligare evidens på rockmusikens osynliga påverkan på opinionen. Att Nya Moderaternas chefsarkitekt Per Schlingmann döper sin bok om framgångsrik förändring till  "Stå aldrig still", precis som låten på Joakim Thåströms debutplatta som soloartist 1989 är ännu ett indicium.

Det är rocken som ska laga Sverige. Plötsligt står Billy Bragg-referenserna som som spön i backen. Och samtidigt som vänsterkantssångaren från stora London fått en slags revival rusar Timo Räisanen upp på scen i Lilla London och värmer upp publiken, bestående av socialdemokratiska kongressdeltagare, med textraden "Can we bring yesterday back around”. Timbuktu var sosse, blev Miljöpartist. Moneybrother säljer tomatsoppa lika röd som hans politiska hemvist. Henrik Schyffert fungerar som den socialdemokratiska medieelitens överstepräst.

Känner du till en artist som är moderat?

– Ja.

Förutom Wille Crafoord alltså.

– Jaha, nej.

Fast nåväl. Mange Schmidt, på senare tid mest känd som mannen som står upp för rätten till osprucken blåsa på allmän plats, och singer-songwritern Sofia Talvik framförde 2010 Moderaternas vallåt "Flyter" tillsammans med Wille Crafoord. Så tre stycken där. Men att Lykke Li spelat in en låt tillsammans med den tyska technogruppen Moderat räknas faktiskt inte.

 

Gör du som Socialdemokraterna och väljer att betrakta Sverigedemokraterna som ett stödparti till den borgerliga regeringen går det till och med att hitta artister bland "de fyras gäng". Och denna gång handlar det inte om allianspartiledarna utan det sverigedemokratiska järngänget kring Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna skulle åtminstone kunna mobilisera Elegant Machinery, bandet där partiets rättspolitiske talesperson Richard Jomshof spelar Depeche Mode-doftande synth.

Ja, och på väg hem från den där grinden vid den där folkhemsvillan och med Sverigedemokraterna i tanken ser jag Andres Lokko för mitt inre öga. Andres Lokko torde vara den skribent som kanske gjort allra mest för att fusionera musik och politik genom att hamra in ett budskap hos populasen (oftast "Paul Weller är bra" eller "Bert Karlsson är dålig"). Han, som aldrig skulle flytta till Svenska Dagbladets ledarsida, sitter nog och myser i en avantgardistisk fåtölj av engelskt kläde och mumlar "lõpuks" för sig själv när han tänker på hur musiken ska laga Sverige. Lõpuks är estniska för "äntligen" men det betyder också "slutligen", precis som på gammal hederlig 1700-talssvenska.
 

Oscar Örum, reporter, Dagens Opinion