07 Jul 2019

”Stefan Löfven är likeable – Petter Stordalen ikonisk”

I avsnitt tre (eller är det fyra?) av Almedalen Inifrån träffar Elin Nilsson Petter Stordalen som berättar om mingel, förlag och nya Gotlandsplaner, hon avslöjar Mjölbypartiets akademikerhemlighet och blir starstruck TV4s tält i regnet.

2 juli. Det är fullt ös gränslös under vad som har kommit att bli Almedalens hetsigaste dag – tisdagen. Jag funderar lite på om detta verkligen är en golden day att ha för Jonas Sjöstedt, ofta sägs det ju så. Att det bästa är att ha sin dag typ måndag, tisdag eller onsdag. Men jag tror att de som har i veckoslutet, lördag eller söndag, får mest ut av det medialt och når ut bäst till så kallade ”vanligt folk” som Stefan Löfven hävdar att han prioriterar före denna vecka.

Men alltså, let’s be honest now. Han har alla möjligheter i världen att åka land och rike runt för att träffa Britt-Marie i Sollefteå och Börje i Ockelbo 364 dagar om året. Faktiskt så skulle han ju bara kunna ta och pallra sig hit med sitt regeringsplan fram och tillbaka under en enda dag. Min teori, som jag så klart inte kan svära i sten, men det är min övertygelse – är att han inte åker hit på grund av talarskräck. Att han, medvetet eller undermedvetet, känner att det är ett så pass stort fokus på själva partiledartalet. Och att han helt enkelt inte är en bekväm talare på det sättet. Men om det är något som faktiskt är folkligt i det här landet så är det väl just det. Att ha talarskräck. Det är något som verkligen förenar svenskarna. Flera undersökningar kring vad människor är mest rädda för har visat att stå på en scen och tala inför människor upplevs vara värre än döden. Så om jag var Stefan Löfvens kommunikationsstrateg, eller om du läser detta nu Stefan, så skulle jag ge ett enda råd. Så här:

Åk till Almedalsveckan och var hundra procent dig själv i alla intervjuer och paneler och allt vad det nu är, because you’re a likeable person, kliv sedan upp på scenen på kvällen och säg precis som det är. Om du inte är bekväm med att tala så säg bara det och inled ditt tal så här: ”Sånna här tal gör mig nervös och att hålla tal är inte en av mina topp fem talanger – men jag ska göra mitt bästa och tala till er från hjärtat här ikväll.”

Jag vågar lova att en sådan sak skulle göra statsministern ännu mer omtyckt, han skulle till och med klättra upp och toppa listan på vem som är den mest populära partiledaren efter en sådan output. Varför? För att som människor ser vi upp till och vill följa dem som vi kan relatera till. Jag kan inte komma på något mer relateable än just detta. Men nog om det, nu ska jag träffa något som har allt annat än talarskräck. Någon som inte bara talar utan literally skriker ut sitt budskap från scenen (ändock i en glad och trevlig ton) och som hyllas gång på gång han gör ett framträdande. Jag syftar så klart på Petter Stordalen. Det är många som har frågat mig under dessa dagar varför jag tror att han har blivit så himla ikonisk och hyllad här i Sverige – och kanske särskilt då i just Almedalen. Svaret är som jag ser det ganska enkelt. Han är så pass populär som han är för att han på riktigt är en älskvärd person. Genuin med ett stort hjärta, duktig på det han gör – så väl företagandet som att samla ihop människor – och så lyser det igenom starkt att han har ett äkta engagemang för de frågor som han lyfter upp i sina intervjuer och tal.

Att det finns många anledningar att tycka om honom är det inget snack om eller konstigheter kring. Men jag förstår att det finns anledning att ställa frågan om varför människor hyllar honom så mycket, det har jag själv frågat mig en hel del faktiskt. Eftersom i Sverige så gäller ju (mer eller mindre beroende på plats och sammanhang) den sjätte grundlagen: Law of the Jante. Det finns en gräns för hur ikonisk vi låter någon bli, för om man tänker efter så finns det ju ingen som blir hyllad i alla läger på det sättet som Petter Stordalen blir. Varför passerar han jantelagen? Hans way of being borde ju skapa avundsjuka, lite allmänt spekulativt gnäll kring att ”han kanske inte är så himla rolig privat ändå” och göra att folk backar bakåt lite – med anledning av just det att duktiga och självsäkra talare är något som skrämmer svenskarna. Det är därför svenskar ofta säger lite raljerande att ”ja man vet ju hur amerikaner är” när det handlar om att synas och höras, eller ”det där var ju väääääldigt amerikanskt” när någon har varit tydlig med sin vilja eller ställt sig upp och hållit ett riktigt pangtal vid en middag (utan att inleda med ”ehm… jo… eh… jag är ju ingen talare men…” och så vidare. I Sverige anses det offensive att inte vara nervös av att prata inför folk eller att driva stora bolag utan att be om ursäkt för det. Så varför passerar han den spärren? Jag tror att svaret även på den frågan är väldigt enkelt. På grund av språket. Vi har lättare att ta till oss och lyfta upp någon som inte pratar som oss – språket blir en konstant påminnelse om att han inte kommer härifrån och på så sätt blir det inte hotfullt för människor att han är så framgångsrik. Det är alltid lättare för människor att erkänna någons framgång som inte är i den egna branschen, när Petter Stordalen talar påminner han oss om att han inte är från ”Sverige-branschen” utan från ”Norge-branschen”. Det blir så lättsamt och inte ett dugg hotfullt. Varför uppnås inte samma effekt när någon pratar engelska? För att vi är rädda för allt som är amerikanskt och överdådigt (engelskan associeras med the big scary land overseas oavsett om den som talar faktiskt är från USA eller inte ju) men med norskan känner vi oss lugna – i och med att Norge inte är ett dugg hotfullt för oss. Vi upplever norrmännen som vänliga och glada, och eftersom Norge är mindre än Sverige så ser vi dem lite som en sprallig lillebror.

Så för att sammanfatta svaret på frågan om Petter Stordalens storhet så är anledningen att han helt enkelt är en väldigt driven och härlig person. Det som gör att han inte stoppas av Jante är att språket gör att han passerar gränsen. Alltså gränsen för hur omtyckt och hyllad du kan bli innan det slår tillbaka. He has no limits.

Det är ingen risk att missa Petter när han kommer tänker jag när jag står i lobbyn på Clarion Hotel Wisby där vi ska mötas. Utanför har regnet börjat ösa ner, himlen har literally öppnat sig över Almedalen. Det är knökfullt med människor, eftersom det ju som sagt är en riktig högtrycksdag i Almedalen. Lobbyn är fylld av partistabs-människor, nyfikna turister och lobbyister i en salig blandning. Skillnaden mellan en fylld hotell-lobby under Almedalsveckan jämfört med en fylld hotell-lobby en helt vanlig semesterdag är hur alerta människor är. Det känns i luften att alla härinne är redo att gå fram till en viktig människa som råkar passera förbi precis när som helst. Enkelheten i att få ögonkontakt med vem som helst härinne är cirka tio gånger högre than your ordinary day in an offentlig miljö. Härligt ändå, här är alla sändare och mer eller mindre säljare.

Petter kommer in i lobbyn och drar allas blickar till sig. Jag kramar om honom och säger att den jackan har på sig är typ den sjukaste jacka jag har sett, så snygg. Han tackar och säger att han gillar mina skor. Det är blingade silvriga glitter-sneakers som jag har på mig. Jag hälsar på de två som han har med sig, presschefen för Sverige, Finland och The Baltics – Kenneth Hultgren – som jag haft telefonkontakt med tidigare, och Bettina Flatland som har samma funktion i Norge. Kenneth frågar mig om jag har ett bord vi kan sitta ned vid. ”Eh, näe jag är gäst på er adress och vet knappt en empty spot att stå upp på här” säger jag. ”Kom med här” säger Petter och går in genom den inglasade dörren där det står Workplace Area och så passerar vi business-folket som har lunchmöten tills vi kommer till ett tomt runt bord längst in i rummet. Petter ordnar kaffe åt oss och säger att han precis kommer från en intervju på Expressens scen. ”Petter är en standard-gäst hos Expressen TV, och det brukar ju vara en massa folk som står i publiken och så, men nu var det ju värsta ovädret så stod det en stackars kvinna där under hela tiden” säger Kenneth. ”Jag gav henne en kram och sa att det var ju väldigt hyggligt att du kom och gav mig lite stöd” säger Petter. Jag ber honom att berätta om vad han tror det är som har gjort att hans mingel blivit Almedalens mest populära, hur konceptet har byggts upp och så.

”Sanningen är, att jag har varit i Almedalen i rätt många år. Men jag saknade en plattform för att prata om de sakerna som jag ville prata om. För det är alltid så att nått trendar högt. Hållbarhet, mångfald… Det är något som trendar högt varje år. Så började vi då att ha vårt eget mingel och det har vuxit varje år.

Petter och Kenneth berättar att de skapade minglet för fyra år sedan, och då kombinerade de det med att ha seminarium. Då kom det ungefär 50 personer. I år var siffran över mingelbesökare 1 100 personer. I begynnelsen hyrde de in en trollkarl som blåste upp ballonger och gjorde figurer som han delade ut till människor. ”Kenneth det var ju du” skämtar Petter och skrattar.

”Och så tänkte vi då i år, att vi bör ju förnya oss. På Choice förnyar vi oss, så vi kände att vi måste förnya vårt mingel. Det var då vi började tänka att vi kanske ska hålla det på kvällen. Alla säger att du ska inte ha mingel efter klockan 20.00 för då är det ingen som kommer. Så tänkte vi att vi utmanar det och se om vi kan klara av det. Så började vi prata med dem på SUS som skapade Stockholm Under Stjärnorna – och så sa vi det att kan vi inte bara flytta Stockholm Under Stjärnorna till Gotland och Visby? Jag tyckte att det var en fantastisk idé.

Så alla de som var med igår, det var de som skapade Stockholm Under Stjärnorna. Så vi tog med de som gjort konceptet innan, de som lagar maten, Aperol, och alla de sakerna vi har i Stockholm – de tog vi hit. Så vi tog hela konceptet med musik och DJ och succén på Tak och At Six. Så tio stycken därifrån som gjort det, och de tyckte att det var fantastiskt. För de hade aldrig varit i Almedalen. Och så behövde vi ha ett band. Och det bandet!?!?”

Petter talar exalterat om bandet som spelade kvällen innan och vi andra runt bordet instämmer. Jag frågar hur han hittat dem och han sa att han träffade deras lead singer och därefter var helt på det klara med att han ville ha dem till sitt mingel. ”Det var en sån Coachella-stämning, 500 människor som står och hoppar och dansar, jag har inte sett det på något annat mingel” säger Petter.

Jag frågar honom varför han tror att hans mingel har blivit det mest populära i hela Almedalen. ”Jag tror att det är en kombination av att det är extremt centralt, här på hotellet bor det så mycket politiker och näringslivsledare och sedan tror jag att vi alltid är ganska aktuella på det vi säger. Och så eftersom vi är ett hotellbolag så behandlar vi alltid gästerna som kommer därefter – god mat, god dryck, god underhållning. Och så har ju vi en större mening med att vi vill adressera några av de sakerna som betyder mycket för oss som bolag. Och att få se det i Almedalen varje år, i en sådan setting, det tror jag gör att folk tycker att det är spännande. För du kommer och solen skiner, det är ju så – tänk om det varit idag i regnet liksom – solen skiner, du vet att det blir lite kul underhållning, du vet att det är okej mat och dryck, du vet att det blir ett tal. Okej, vad som är viktigast? Det är att människor möts. Du möter många spännande människor. Hon ärkebiskopen och hennes man, jag pratade med dem på slutet. När jag skulle gå, när minglet var över, då stod ärkebiskopen och hennes man där.”

”Vilket fint betyg” säger jag.

”Vet du vad som är fint?” svarar Petter.

”Det här är det fina med Sverige. Nämn för mig, förutom i de nordiska länderna, var ärkebiskop och mannen, kan stå mitt i en församling, mitt på ljusa dagen, utan 5 och 40 polis och allting – i Almedalen. Det är fint. Det var det jag tänkte på när vi stod där. Jag tänkte hur fint är inte det här? Det är många som inte vet att, där står liksom den överste för Svenska kyrkan och så. Det är det närmsta du kommer Gud. Hon står här bland allesammans…”

Kenneth och … börjar skratta jättemycket efter orden om Gud. ”Nej men vad?” säger Petter och tittar på dem. ”Hur kan du komma närmre Gud än det? Är inte ärkebiskopen en andlig ledare för kyrkan?” ”Ja alltså gästlistan blev väldigt fin” säger Kenneth och skrattar. ”Det är nästan så att Gud var gäst på vårt mingel” tillägger han ironiskt. ”Du får inte skriva nu att Petter har fått hybris” säger Kenneth och skrattar ännu mer. Jag säger skämtsamt att jag ska sätta en rubrik som säger att Petter Stordalen säger: Gud var gäst på vårt mingel.

De skrattar ännu mer och Petter säger att poängen är att det som är fint är att hon kan vara där. Att politiker kan vara där. Och det säger mycket om Sverige, och att det är det han vill att Sverige ska fortsätta vara.

Jag frågar hur det är i Norge. ”Det är detsamma, samma som här” säger Petter. ”Så vad är motsvarande Almedalsveckan där?” undrar jag. ”Det heter Arendalsuka” svarar han. Och så berättar de tre för mig om konceptet som funnits i Norge sedan 2012. Och som jag haft absolut noll aning om. Helt sjukt att jag har lyckats missa det ens egentligen. ”Som med allt annat, vi har kopierat svenskarna, 40 år senare men vi har kopierat det likefullt” säger Petter. Jag berättar för honom om att jag turnerade över hela norra Norge under 2012, att jag var turnéchef för en mobil fotostudio med ett team på 10 personer från Sverige som åkte dit och jobbade varje helg, och att vi riggade studion på hotellen vi bodde på.

Efter detta ska Petter ta semester med familjen i deras hus i Kristiansand, som ligger i södra Norge, precis som de gör varje år. Jag har varken varit där, eller i Oslo, utan bara i de norra delarna. Petter säger att det är skandal att vi höll till på Radisson Blu när vi jobbade i den vackra staden Ålesund. ”Hade jag känt dig då hade jag så klart styrt upp det bättre med min vd” tillägger jag snabbt, och säger att vi bodde på Quality i så väl Trondheim som Molde.

Jag drar mig direkt till minnes en natt på Quality Hotel Alexandra i Molde. Det var jag och min lillebror, som jag anställt som säljare turnén som delade rum en kall och blåsig natt i slutet av oktober 2012. Det var under Halloween, och när vi åkte och handlade på Kiwi på kvällen, och snackade med butikspersonalen om vårt jobb och var vi bodde någonstans så sa de att det spökar på hotellet. De berättade om att en kvinna blivit mördad av en man på balkongen till ett av rummen på fjärde våningen (samma våning som vi hade vårt rum) och att det numera sägs att det spökar – och att detta lär ju eskalera nu på Halloween. Jag frågade om de visste vilket av rummen det här hände, och de svarar att det var rum 411. ”Erik vilket rum var det vi hade?” frågade jag brorsan. ”Det stod inget nummer på dörren” svarade han mig. Så när vi kom tillbaka till hotellet tittade vi en extra gång på dörren och ser att det stämmer mycket väl – rumsskylten är borttagen. Men på dörrarna bredvid vår står det 410 och 412. Så det är ändå rätt uppenbart var vi hamnat. Vi vågade inte be om att få byta rum för det kändes lite rude mot personalen, som ju var världen gulligaste, så vi satt hela natten och lyssnade efter konstiga ljud, och varje gång jag skulle gå ut på balkongen och röka tvingade jag med mig brorsan så han fick hålla i mig – ut i fall att någon onaturlig vind skulle komma och blåsa ner mig därifrån. Inget hände, men oh my god vad rädda vi var.

Jag låter bli att dra den lilla anekdoten för sällskapet här i the workplace lounge på Clarion Hotel Wisby, och frågar istället Petter om hur landet ligger kring hans nya bokförlag Strawberry Publishing.

”Vi har anställt några från en del av Bonnier som heter Forum förlag. Det som är fantastiskt är att jag faktiskt fått massor av kommentarer kring det här under Almedalsveckan. Att dessa är de bästa i den svenska förlagsbranschen. De är fantastiska alltså, Karin Linge Nordh, Anders Sjöqvist och Sara Lindegren. Det teamet är det bästa jag kunde ha fått, Per Schlingmann sa det till mig, att dessa är de bästa. Och de har gjort väldigt mycket nu på kort tid, men vi är ju inte en underdog utan en underpuppy, en väldigt liten aktör. Och vi ska ju konkurrera mot Bonnier och Nordstedts och alla de stora. Men det har varit väldigt bra i Norge så vi har ambitioner.”

Jag stämmer in i att det här gänget är otroligt duktiga, flera av mina vänner som är författare har blivit utgivna av Forum förlag och de säger detsamma allihopa.

”Och det som är fantastiskt är att de visste ju inte att vi var i färd med att rekrytera de andra. Men det vi gjorde var att vi frågade var och en av dem att om vi ska rekrytera två-tre andra, vilka ska vi välja då? Och alla tre pekade på varandra. Det är ganska så otroligt. Alla tre. Anders sa att du ska välja Sara, och så i lag med Karin. Och så kom Karin och sa, Sara är klar – men Anders, han får du inte med. Och så sa vi, okej här bränner det. Så vi sa att alla må signera på samma dag. Och vi gjorde det och tog bilder på kontrakten för dem alla tre – och så skickade vi dem till alla därefter. Och de blev helt så, ”VA!?!?” säger Petter.

Jag frågar om han har något bygge på gång på Gotland just nu. Han säger att han tillsammans med Vimal Kovac från Stureplansgruppen har köpt ett litet bygge en bit bort. Jag frågar vad de ska göra med det, om det ska bli restaurang eller så. ”Jag kan ju inte avslöja det för dig nu” säger Petter och ler hemlighetsfullt. Jag säger att de faktiskt borde ringa till mig först om det, att jag aldrig får veta något först, att alla ringer Expressen och DN och alla men att ingen skulle bli så glad som jag över att få det första samtalet om något nytt. ”Ja men vi ringer dig” säger Petter. ”Jag kanske inte är den bästa journalisten av alla, men jag skulle absolut bli gladast av alla” säger jag. ”Det är jag helt säker på att du skulle” säger Petter. Han tar min hand och tittar frågande på tatueringen jag har på sidan av den, där det står ash to fire. Det symboliserar Fågel Fenix, som reser sig ur aska, säger jag. Så fint, säger han. Jag tänker att det ska jag säga till min mamma, som fick ett bryt när jag tatuerade händerna och menade att alla skulle se det som ett tecken på att man är kriminell, att Almedalens och hotellvärldens finest minsann inte hade några problem med det.

Jag har inga ytterligare frågor, så jag frågar Petter om det är något han vill tillägga. ”Att det här var dagens bästa intervju” svarar han. Jag blir helt chockad och tänker att this gonna make my mama proud, vi tar bilder och därefter ska Petter vidare för åtaganden under sin sista dag här i Almedalen innan det är dags att semestra med familjen i Kristiansand.

Utanför öser regnet ner, jag möter upp mina roomies Alexander och Oliver – det är dags för minglet där några av politikens största på sociala medier befinner sig. Så klart syftar jag på Snusminglet och de självskrivna gästerna från Mjölbypartiet. Många är det som funderat över om detta är ett pr-trick av något slag, från en lobbyorganisation, byrå eller dylikt. Svaret är nej. Dessa grabbar har genuint kommit på det. Men däremot är de inte så genuint bonniga som man kan tro. Av de som grundat partiet, som nu har nått över 100 000 följare på Instagram, pluggar en av dem till läkare i Uppsala, en annan till civilekonom i Lund, och så vidare. De är ett riktigt akademikergäng, och i Mjölby syns de inte till särskilt mycket nowadays.

Regnet fullkomligt öser ner. Och eftersom min bild av Almedalen är att detta ställe är en plats man bränner sönder huden på så tyckte jag att jag var helt redo när jag packade ner solskyddsfaktor 50 och några klänningar som man inte svettas i så är jag ju så inte redo. Springer in och köper en regnjacka på S:t Hansgatan innan jag går vidare till S:ta Karins ruin och Gullers Grupps mingel. Det är Charlotte Henriksson, som är seniorkonsult och kundansvarig i Stockholm, som bjudit in mig. Jag träffade henne på Spinngalan på Berns i november förra året. Väl där har alla regnställ på sig, de har riggat med tält så man slipper ju bada i alla fall. Jag springer på Jonas Svedin, som är kundansvarig i Sundsvall. Tidigare var han på en byrå som heter Accidens, där jag beställde alla mina trycksaker för kampanj during my political days. Jag frågar honom where all them Sundsvalls represents är någonstans. Där inne i tältet i det vänstra hörnet, säger han och pekar. Jag går dit och träffar Sundsvalls kommundirektör Åsa Bellander, ekoekonomistrategen Eva-Marie Blusi Tyberg, utvecklingsstrategen Tina Stjernberg och Annika Bränström, senior rådgivare på den nya myndigheten DIGG och tidigare generaldirektör för Bolagsverket. Vi pratar en stund om deras engagemang under Almedalsveckan. Sedan går jag och hälsar på en annan gammal vän, Thomas Byström som är regionchef för Företagarna i Stockholm. Han är där med frugan Katarina Mannheimer Ahlström, som jag första gången jag träffade henne frågade varför hon har en sådan fridfull aura. Det visade sig att hon är terapeut och föreläsare, vägledare och mentor. Jag tror att vi anxiety people kan känna av sånna människors närvaro på en mils avstånd. Hon är lika lugn och vänlig som alltid, säger att hon är ledig och tar in allt under veckan som det kommer. Thomas jobbar på för fullt, och har en massa business around Företagarnas engagemang här så klart.

Efter regn-minglet hos Gullers går jag vidare till Makthavares mingel, som de har på Soberian i samarbete med Ungdomens Nykterhetsförbund. De har soffor därinne, thank god tänker jag och sätter mig ner. Dana Pourkomeylian, som jag träffade dagen innan och hade känt sedan innan att jag kommer bli god vän med, är jag nu god vän med (like some things you can just sense through the internet), håller tal från scenen. Eftersom hon hamnade på första plats på Makthavares stora lista över 100 framtida makthavare i Sverige. Motiveringen löd: ”Dana Pourkomeylian (1993) Ordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund i Västra Götaland. Ledarskribent på Hallands Nyheter och tidigare TEDx-talare och tidigare även Sveriges ungas representant i EU. En stjärna i sociala medier med tydliga åsikter som vi snart kommer att se utföra ännu större uppgifter inom politiken än hon gör idag. Ett riktigt framtidsnamn!”

Sedan dess har hon hunnit ta sin juristexamen och flyttat till Stockholm för att börja jobba hos Elisabeth Massi Fritz. Dana säger från scenen att hon är glad att Makthavare lyfter upp dem som inte hunnit skaffa sig 20 års branscherfarenhet, och ser talanger i ett tidigt skede.

Därefter går vi till The Labyrinths trädgård en stund. Chefen Rolf van den Brink gör Almedals-tv inomhus idag vädret till ära och efteråt frågar han mig om jag vill hänga med på TV4:s mingel. Kändistätt lär det bli, tänker jag och säger att ja men självklart vill jag det. Vi beger oss dit i ösregnet och där står folk helt hopträngda med typ en centimeters avstånd inne i tältet. Ljudnivån är så pass hög att man inte hör något, så jag bara ler och nickar åt folk åt alla håll och kanter. Rolf räknar upp namn hit och dit – ”där har du Sifos opinionschef Toivo Sjörén, Bonniers och Tietos styrelseordförande Thomas Franzén, medierävarna Mats Fogelberg & Ragnar Tingström, Coops marknadsdirektör Björn Larsson samt Sveriges Radios chef Cilla Benkö, som är här och minglar hos TV4” – och så vidare. ”Eh, jo jag känner inte igen så många säger jag.” Men efter ett litet tag så inser jag ju att det gör jag ju visst det. Här har vi Rickard Sjöberg, Malou von Sivers och Agneta Sjödin. Jag hälsar glatt på Agneta och frågar hur det är med henne, ”det är bara bra med mig” svarar hon glatt. ”Detta är väl det största som hänt dig” säger Rolf. ”Lite så ja”, svarar jag helt fascinerad av att få stå och söka skydd mot regnet i ett trångt litet tält tillsammans med dessa personer man sett på tv sen barndomens dagar då gammel-tv var den enda tvn och något så oerhört ouppnåeligt och coolt. Ibland är back to basics så trendigt något kan kännas.

Kanske att Stefan Löfven en dag vill återgå till det som var Olof Palmes baby för att människor skulle mötas kring politiken. That would be so in style.

Elin Nilsson
elin@dagensopinion.se
073-060 92 27

Rolf van den Brink

Jobbar främst med nyheter, reportage och foto och leder det redaktionella arbetet, men ägnar också rejält med tid till den löpande driften av företaget. Har jobbat på Dagens Opinion sedan 2009.

rolf@dagensopinion.se