”Runt Feffes bord på Gutekällaren tar inte Almedalsveckan slut”

ALMEDALEN INIFRÅN: Ministrarna på rave, Almedalsscenens outforskade möjligheter och veckans avslut. Elin Nilsson gonzo-avrundar hennes Almedalsveckan 2019.
4 juli.  Hela veckan har jag hört människor säga exakt samma sak, gång på gång på gång: ”Det är tråkigt att allt slutar efter onsdagen” – och så tänker jag att hur svårt kan det egentligen vara? Om var och en bara ser till att stanna kvar veckan ut så kommer det med all sannolikhet att arrangeras fler saker även de sista dagarna, evenemangen kommer att spridas ut mer och det kommer i sin tur göra att även fler besökare anländer i mitten av veckan.

Klockan är 08.30 på morgonen och Adam Rydstedt är i full gång med att dammsuga, diska, skura och packa ihop sina grejer. De här pojkarna vet inte hur man städar, domderar han och viftar vilt i luften med tröjorna han har i sina händer. Han syftar på Alexander och Oliver, som inte lyft många fingrar för att få någon ordning på livet. De tre ska, liksom så många andra, åka hem idag. Elin han har ingen aning om hur man städar en toalett, säger Adam ilsket och tittar på Alexander som sitter i soffan bredvid mig. Alexander verkar rätt så oberörd av dessa utbrott, han verkar snarare road – som att i hans värld så är Adam Kalle Anka på julafton som försöker sätta upp en julgran, medan han själv och Oliver är Piff & Puff som håller på att jävlas med honom under tiden. Det är i alla fall den bilden jag får av det hela. Alexander fnissar åt Adams haranger om hur oduglig han är, och tittar mot mig som om han förväntar sig medhåll.

Jag är så inte med dig här ska du ha klart för dig, när jag var i din ålder hade jag flyttat hemifrån, försörjde mig själv och hade inget annat val än att hantera mitt shit så de där bortskämdhets-fasonerna tycker jag enbart är dumheter, säger jag hetsigt. Nu står jag här och bäddar åt er, ropar Adam genom lägenheten samtidigt som han roddar med killarnas säng. Nej men nu har du gått för långt, skyll dig själv när du curlar och daltar med dem på det här sättet och förvänta dig inget stöd från mig, ropar jag irriterat till honom. Alla i det här hemmet utom jag själv gör fel enligt mig. Frågan är hur man kommer bete sig när man skaffat barn. Man lär ju skälla på kidsen och på deras pappa om vartannat.

Hörrni sluta tjafsa nu och kolla på min outfit istället, säger jag och drar på mig ett av de sjukaste plaggen jag har. En röd dress som ser ut typ som att man ska ut och köra Formel 1. Man måste vara snabb i Almedalen, säger jag och kramar grabbarna hejdå.

Och visst märks det att det hela håller på att riggas ner. När jag går in mot Donners plats på torsdag förmiddag så ekar tomheten och Visby börjar se ut som det gör när det är en helt vanlig stad.

Nere på Donners möter jag upp Dana Pourkomeylian och Saleh Aman, de stannar veckan ut because they ain’t no quitters. Oh my god the outfit, säger Dana. Den ska kamouflera hur trött jag är, säger jag. Mia Stuhre är på plats vid Region Gotlands tält. Hon är lika energisk som i början av veckan och berättar om vad som händer kommande dagar. Nu börjar folk ta med sig barnen hit så det kommer att vara mer familjefokus resten av veckan, säger hon. En bit bort står Jesper Skalberg Karlsson, moderat regionråd på Gotland och tidigare riksdagsledamot, och representar ön. Vi snackar ett tag om vilka som har den bästa mingelmaten och kommer fram till att det lär nog vara LRF.

Sen går jag, Dana och Saleh ner till grilltältet på Strandgatan för att luncha. När vi sitter där på bänkarna kommer det fram en polis från ingenstans och ställer sig framför oss. Vad man har gjort nu då, tänker jag lite stressat. Men så visar det sig att han och Dana är vänner. Polisen heter Nadim Ghazale och jag förstår snabbt att han, liksom Dana, är stor på Twitter. De pratar fram och tillbaka om olika Twitter-profiler, däribland polisen YB Södermalm (vars riktiga namn är Viktor Adolphson), som de hängt med härom dagen. Man träffar så många från Twitter här, säger Nadim. Jag tänker att man kanske borde hänga med där mer. Men som med allt annat så spelade man ju över, när Twitter blev stort för några år sedan skrev jag typ 80-100 tweets om dagen och tröttnade helt sen. Så nu orkar jag knappt öppna appen. Vi är ju några som bildar en liten klick på Twitter, vi är rimlighets-högern, säger Dana.

När vi har ätit klart så ska jag gå på mitt första och enda seminarium för veckan. Det är Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg, som driver Ångestpodden, som tidigare i veckan frågade om jag vill komma och lyssna när de pratar om beroende av sociala medier på Uppsala universitet. De har åkt hit tidigt imorse för att vara här över dagen och göra den här grejen. Jag säger hejdå till Dana och Saleh och beger mig över gatan och in i den stora salen där det ska äga rum. Det är proppfullt med människor, vad himla fint att det är det tänker jag eftersom de ändå har åkt hit enkom för detta. Jag vinkar åt tjejerna som sitter vid sidan av scenen, och till Annika Jankell – som jag förstår ska moderera detta när jag går in och läser beskrivningen ordentligt – innan jag sätter mig längst bak.

Mathias Hallberg, professor vid Uppsala universitet, inleder seminariet med att tala om forskningen kring beroende av sociala medier – eller snarare bekräftelsen som kommer med dem. När Ida och Sofie sedan går upp så talar de om sina egna erfarenheter och saker som unga människor berättat för dem när de varit ute på skolor och föreläst. En tjej hade frågat dem hur många Instagram-konton de hade, varpå de svarat att de har varsitt eget och så ett för Ångestpodden. Tjejen undrade då om de inte hade någon så kallad ”test-Instagram”, alltså ett dolt konto som är en kopia av ens riktiga – där man postar bilder innan de går ut på ens ordinarie för att testa hur flödet blir när de ligger där. De säger att när de frågat runt bland ungdomar så visar det sig att typ alla gör så.

Jag tänker att det är ju onödigt att ha ett extra konto för det, när det finns en app som man kan använda för att testa flödet. Jag vill minnas att influencerstrategen Linda Hörnfeldt, författare till boken ”Yrke: influencer. Så gör du karriär på nätet”, visade mig den en gång när vi båda jobbade med Tubecon – en turné med profiler från Youtube och TikTok. Men visst fattar jag varför Ida och Sofie lyfter upp detta som ett problem. Det finns få yrken där så många som inte själva har det yrket jämför sig med dem som jobbar i branschen på ett helt sjukt sätt. Jag menar, om jag skulle ge mig på att måla om hemma så skulle jag ju knappast förvänta mig att resultatet ska hålla samma nivå som för en yrkesverksam målare, om jag lagar middag så är det inte med ambitionen att lyckas med det som Sveriges främsta stjärnkockar som jobbar på Michelin-krogarna med år av erfarenhet bakom sig gör i köket. Det säger ju liksom sig själv. Och de allra flesta förstår detta.

Med undantag av när det kommer till influencers. Dem vill alla ungdomar matcha, på sin fritid så där vid sidan av allt annat. Men det funkar inte så. Vill man jobba med något krävs dedikationen, 10 000 timmar eller vad det är man säger, och uppoffringar av annat. Kanske är det en kombination av att influencer-yrket är så pass nytt och att i princip alla unga människor själva använder och publicerar med de verktyg som influencers använder. Och kanske även att föräldrar har för lite vetskap om nya medier och därmed inte tar ett allvarligt snack med sina barn om hur orimligt det är att på hobbynivå jämföra sig med branschfolk oavsett vilken kategori det handlar om.

När panelen är slut går jag fram till Ida och Sofie och gratulerar dem för framgångarna med deras bok ”Vi borde vara lyckliga” som nyligen getts ut. De tackar så mycket och säger att de är så glada över att vara här, att de först inte tänkt åka till Almedalen i år men just denna förfrågan kändes så himla rätt för dem. Vi går ut från universitetsbyggnaden och vandrar upp mot Donners plats. Jag frågar dem om de har några nya politikerintervjuer på gång, då de tidigare haft en del statsråd och partiledare som gäster. De säger att de inte har det i nuläget och att de flesta politiker har svårt för att prata personligt om sånt de tar upp, men att Ulf Kristersson (m) faktiskt var personlig och jättebra som gäst när han var med i podden. Jag frågar om de har några andra intressanta gäster på gång och de säger att nu under sommaren så kommer de att publicera förinspelade avsnitt. Där Simon Häggström, som gästat dem tidigare och nu gör återbesök, är en av de intervjuer som kommer. De säger att han är en av deras absoluta favoritpersoner. Simon Häggström är kriminalinspektör och chef för prostitutionsgruppen som är en enhet inom Stockholmspolisen. Vi står på Donners plats och pratar ett tag innan vi säger hejdå. Jag beger mig in till Clarion Hotel Wisby och sätter mig i en av två fåtöljer som är placerade i mitten av trappan upp mot hotellkorridorerna.

Jag minns en artikel jag läste i Gotlands Tidningar för en dryg månad sen, som handlade om att Gotlands hotellpersonal kommer få lära sig hur man upptäcker, och kan arbeta mot trafficking och prostitution. Jag undrar hur det ens är möjligt i den här röran, genom folkmassorna som passerar härinne och på de övriga hotellen i Visby under Almedalsveckan? Efter att jag läst den artikeln så googlade jag runt då och då på olika sidor där kontakter för sexköp sker. Jag hittade en rad annonser från män som vill köpa sex under Almedalsveckan. Till exempel denna: ”Seriös och snäll svensk kille 28 år, söker sexträff på Gotland/Visby under Almedalsveckan (v27)! Diskret såklart, och jag betalar bra. Hör av dig!” Jag undrar hur många av dessa som åker fast? Och om de gör det så borde det väl talas om det? För här är ju alla mer eller mindre offentliga personer i sina respektive branscher. Det hela är i alla fall mycket märkligt.

Jag sitter en stund i trappan och skriver samtidigt som myllret från människor som checkar in och ut hörs nerifrån lobbyn. Dagens huvudperson Annie Lööf passerar i korridoren nedanför med medarbetare och Säpo i släptåg. De går några gånger fram och tillbaka innan de till sist går uppför trappan mot hotellrummen. Hon hälsar glatt på vägen upp och strax efter att Annie Lööf försvunnit iväg i korridorerna passerar även Nyamko Sabuni, hon är på väg ner för trapporna och ser ut att vara igång med att checka ut. Undrar om de två har träffats här? Är de goda vänner? Exakt hur förändras dynamiken i hela konstellationen nu när det här partiledarbytet skett? Så många funderingar. Och så många politiker-författade böcker cirka 10 år bort som lär ge svar.

Efter några timmar i trappan beger jag mig mot Norra Kyrkogatan 5 som digitalvårds-bolaget Visiba Care hyr för veckan. Jag ska träffa min vän Elin Almroth, som är HR-chef hos dem. Det var år och dar sen vi sist sågs så det är väldig roligt att se henne. Hon presenterar mig för sina kollegor, produktchefen Peter Tyreholt, marknadschefen Cornelia Broqvist, kundverksamhetschefen Albin Forslund och contentchefen Anna-Lena Kärrstrand. Jag följer med dem och äter middag på Stora Torget. Vi pratar om veckan som varit, skillnaden mellan Visiba Care och KRY, vilka politiker som verkar mest up to date kring digitalisering och så vidare. Efter att jag sagt hejdå till dem beger jag mig ner till The Labyrinths trädgård, sista dagen nu. På vägen när jag scrollar i mobilen ser jag  att Ungsvenskarna, däribland Hilda Frick, är gäster hos MUF:s mingel på Kharma. Jag minns förra året när desamma gästade MUF-minglet och det tog hus in hell, det blev bråk på Twitter och upprörda röster höjdes från olika håll. I år verkar det som att no one gives a shit. Kanske är bråk-benägenheten större under ett valår, kanske orkar man inte bråka om samma sak mer än en gång, jag vet inte.

Jag kommer fram till trädgården, här inne är det betydligt glesare med folk än tidigare under veckan, vilket är givet eftersom folk (uttjatat nog) åker hem. Jag träffar Patrik Hesselius och försöker dra ur honom hur mycket The Labyrinth har fått casha upp för att hyra trädgården den här veckan. Han skrattar och säger att det kommer jag absolut inte få veta. Men han säger så mycket som att min gissning på en halv miljon var alldeles för låg, och att den mest generösa gissningen han hört är två miljoner. Jag försöker räkna på det hela tills jag inser att det är omöjligt att komma fram till något, och så får jag syn på Günther Mårder – och tänker att han är ju smart som har ägnat sina dagar åt att dra in sjukt mycket pengar snarare än att gå runt och fundera på dollar bills. Jag går fram till honom och frågar hur hans tv-medverkan imorse gick. Han säger att det var ett intressant samtal om snacket i Almedalen. Och att han konstaterar att samtalen mellan människor här ofta bygger på frågorna: ”När kom du hit? Var någonstans bor du? Hur länge blir du här?” Det är Almedalens utbyggda version av att prata om vädret, konstaterar jag.

Sen pratar jag en stund med The Labyrinths Daniel Bacelj om veckan som varit, han är väldigt nöjd. Rolf van den Brink, som ska köra sista tv-sändningen alldeles strax, kommer fram och bara skrattar. Det är om min outfit eller hur? Alla kommenterar den och det är väl en bedrift att väcka uppmärksamhet i Almedalen, det har jag hört i alla fall, säger jag. Så drar den sista sändningen för denna veckan i gång, när den är klar går jag och Rolf upp till torget för att handla. Han frågar typ 10 gånger om jag vill ha något att äta och jag svarar varje gång att nej tack jag har redan ätit. När vi kommer ut därifrån springer vi på min favorittjej, Kelly Almqvist från Sundsvall. Hon sitter i KDUs organisationsutskott och kommer precis från MUF-minglet. Rolf beger sig hemåt, jag och Kelly pratar en stund om gårdagens DJ Battle. KDU hade ju 20 biljetter, så man fick skriva och anmäla intresse, de sa att om man tjatar så minskar ens chanser. Så då gällde det att formulera en så stark vilja som möjligt på så få ord som möjligt, utan att det skulle låta tjatigt – och jag fick en biljett, säger hon upprymt. Men gumman hur gammal är du nu? Frågar jag henne förvirrat. Jag är 18 ju och ska fylla 19, svarar hon. Men herregud hur gammal är jag? Åren går så fort. Det känns som igår när hon gick i nian och jag kom till hennes skola och föreläste. Those were the days.

Kelly går för att möta några från KDU som är på middag och jag går hem en sväng. Det plingar till i telefonen, Rolf skriver: ”Stort influencerparty på Vinäger…” Jag svarar honom att jag noterat och tänker gå dit en sväng. På vägen hem såg jag att det var fullt med folk där. Men influencers? De få som fanns här har väl åkt hem, tänker jag och googlar runt på vad som händer där borta. Instagram talar om för mig att det är techprofilen Ishtar Touailat som kör Aperol-rave på Vinäger. Skön hon är som är direkt back at it efter förlusten på DJ Battle igår.

Jag tar en taxi bort till Vinäger och därinne, i rummet nedanför den lilla vita innergården med fontänen, är det helt nedsläckt och dj:en spelar äkta rave-technomusik. Så det är alltså literally ett rave detta. Inspired by Dragon Gate kanske, vem vet. När jag sett mig omkring ett tag så inser jag att här är ju S-ministrarna Ardalan Shekarabi, Mikael Damberg och Morgan Johansson. Influencerfest eller regeringsfest – kanske same same i Almedalen. Ishtar Touailat står i baren och blandar Aperol Spritz-drinkar samtidigt som hon dansar under hela tiden. Hon ser väldigt nöjd ut. Vad gör det att förlora en tävling dit regeringen inte kommer om man kan dra ihop ett rave med dem som gäster dagen efter?  Även exministern och advokaten Thomas Bodström och oppositionsborgarrådet Karin Wanngård (s) är här. Jag tänker att kanske i detta nu så bevittnar jag något historiskt. Det här kan mycket möjligt bli en ny tradition i Almedalen, jag är faktiskt övertygad om att så är fallet.

Efter ett tag går jag igenom glasdörren till den betydligt mer upplysta fontän-innergården. Här sitter Frida Nordström och Elin Gabrielsson från Miltton Labs tillsammans med Petter Lindfors från The Labyrinth. De frågar om jag vill följa med till Gutekällaren, där Feffe Andersson har ett bord. Absolut, svarar jag. Inne på det nedersta Gutekällaren pågår livets fest. Man kan inte tro att Almedalsveckan börjar dana nedåt utan snarare känns det som den just har börjat när man känner stämningen här inne. Längst inne vid dj-båset har Feffe Andersson sitt bord. Det är DJ Leo B, som spelade på Miltton Labs och Petré Events invigningsmingel, som spelar här ikväll.

Runt bordet finns Christian Holm Barenfeld, rådgivare på The Labyrinth, Hannes Kataja, kommunikationschef på Fastigo, Matilda Ekeblad, trainee på Miltton Labs, William Elofsson, moderat kommunalråd i Gävle och en massa mer ihärdigt Almedalen-folk, som Victor Harju och Amanda Broberg, syns till under kvällen. Och så klart Olle Romlin, roligaste killen. Jag tackar honom för gårdagen och säger att det var kul att ses. Kom så dansar vi i sofforna, säger han. Njae ska vi? Får man det? Frågar jag lite tveksamt. Ja men självklart, säger han och drar med mig upp. Inom kort är sofforna fyllda av folk som dansar i dem. Tro mig, jag vet hur man styr fest runt ett drinkbord, säger Olle.

Sure thing he does. Vid drinkbordet på andra sidan dj-båset står Mathias Kallio och dansar för fullt. Vi som är här löper linan ut, vi lämnar inte Almedalen bara för att folk börjat åka hem och vi stannar på Gutekällaren tills vi stängt stället.

5 juli. Socialdemokraternas dag och jag kommer inte tjata mer om att Stefan Löfven inte är här. Man har väl gått an nog nu känner jag. Detsamma gäller kring det mesta faktiskt, vad finns mer att mala på om egentligen? Det är här dippen kommer.

Jag scrollar igenom sociala medier och Almedalsprogrammet, inser att det finns en sak som jag inte belyst men som är nog så viktig. I programmet ser jag att Initiativ Samutveckling arrangerar ett seminarium om Artificiell Intelligens och framtidens skola. Beläget på Samtalsgården, som byggts upp på S:t Hansskolans skolgård – på samma ställe som presscentret ligger i år. Jag tänker att jag åker dit och lyssnar, för det är något med den här veckan som inte är helt hundra.

Det är en sak som jag funderat över fram och tillbaka ett tag nu. Varför finns inget strategi för att göra Almedalsveckan rakt igenom digitaliserad? Kompetensen finns, tekniken finns och viljan bör väl finnas? Regeringen har ju tagit fram en nationell inriktning för artificiell intelligens. Viljeinriktningen för den inleds med ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter” och en av punkterna som beskriver dess syfte lyder: ”Sverige behöver fortsätta arbetet med att tillgängliggöra data som kan utgöra en samlad infrastruktur för att använda AI på områden där det tillför nytta.”

I beskrivningen av Almedalsveckan, som ju är ett arrangemang skapat av partierna själva, på den officiella webbplatsen är den första meningen som beskriver det hela: ”Almedalsveckan är världens största demokratiska mötesplats för samhällsfrågor” och underrubriken som beskriver visionen för det hela följs av stycket: ”Almedalsveckan – den demokratiska mötesplatsen för alla, en magisk plats för utbyte, dialog och oväntade möten, som bidrar till att utveckla vårt samhälle. Genom öppenhet, tillgänglighet och ömsesidig respekt skapas den unika Almedalsandan.”

För att sammanfatta det hela: Sverige ska vara bäst i världen på att tillgängliggöra digitaliseringens möjligheter, en möjlighet som ju kommer med digitaliseringen är just att den banar väg för transparens och enklare vägar till information och Almedalsveckan är världens största demokratiska mötesplats för samhällsfrågor.

Det bör ju vara självklart då för regeringen, och alla riksdagens partier, att ta ett helhetsgrepp för att samla ihop hela Almedalsveckan i en och samma digitala infrastruktur. Alla partierna bör ju utforma en plan för att kunna nå dit. Det finns ju så klart enskilda arrangörer som på olika sätt jobbar med att tillgängliggöra sin medverkan digitalt. En del har kommit riktigt långt med det. Dessa aktörer kan ju politiken influeras av, för det bör ligga i deras intresse att skapa ännu lägre trösklar in till Almedalen i sin helhet. Ännu har jag inte hört någon politiker prata om Almedalsveckan som en fullt ut digitaliserad mötesplats – men de borde göra det om de vill upprätthålla statusen för den som världens mest demokratiska mötesplats.

Inne på Samtalsgården är det lugnt och fridfullt. Varje dag kommer partiledaren för det parti som har sin dag hit och reflekterar över Sverige sett från det parti som hade sin dag dagen innan. Ett minst sagt intressant koncept. Samtalen har varit igång här hela veckan. Härom dagen samlades 30 personer, varav hälften var från NMR och samtalade på temat hat. Enligt projektledaren Per Hörberg så lyssnade alla som på varandra och alla hade ett respektfullt bemötande. De fem poliserna från Säpo som kommit för att bevaka mötet lämnade efter 25 minuter och allt var lugnt under de ytterligare 75 minutrarna som evenemanget ägde rum. What is this place? Garden of magic?

Eller kanske är det så, att vissa människor helt enkelt har en naturlig förmåga att samla ihop bråkstakar och hålla dem lugna bara genom att prata med dem. Jag kommer att tänka på Pelle som var föreståndare på fritidsgården jag hängde på i tidiga tonåren. Alla kidsen som härjade sönder i vanliga fall var lugna kring och visade respekt gentemot honom. Exakt vad det är dessa personer har är svårt att sätta fingret på, lite i samma kategori som när Idol-juryn säger att någon som kommer in i rummet har det.

Jag hänger i presscentret under resterande delen av eftermiddagen och går sen ner till parken för att lyssna på talet. Magdalena Andersson inleder med att prata om vädret – ”En sådan här blåsig dag kan man inte säga annat än att det märks att vi är på en ö” –  och jag tänker att utöver att ha talarskräck så är just att prata om vädret kanske det som förenar oss svenskar allra mest. Hon kallar Almedalen för Palmedalen. Why ain’t Stefan here then? Tänker jag och slår lika snabbt bort tanken eftersom nu är det ju färdigtjatat om detta. Hon fortsätter med prata om sin mamma Birgitta. Undrar hur det känns att se sitt barn som står och håller tal på den här ikoniska scenen inför hela nationen på TV? Hur stolt vore man inte som mamma?

Talet är i sin helhet väldigt bra skrivet tycker jag. Växlingarna mellan personliga anekdoter om sommarjobb och Socialdemokraternas inriktning som parti i specifika frågor balanserar varandra snyggt. Bara en enda gång under hela talet höjer hon rösten, och det är när hon avslutar en sekvens där hon fördömer skattesmitande med att säga: ”För solidariteten – mot rofferiet!”

Det är detta hon vill ska stå i rubrikerna, tänker jag. Detta är sticket med tonartshöjningen. Artister som har starka röster sjunger aldrig på max hela tiden, de flexar hela registret av sina röstresurser under några få utvalda sekvenser – för att effekten blir större så. Genom att bara gå upp i volym under just den korta sekvensen så är det antagligen just dessa ord som Magdalena Andersson vill att lyssnarna, och medierna, ska ta med sig.

En del politiker använder höjningen betydligt mer ofta när de talar. Exempel på det är Jimmie Åkesson, eller för den delen Olof Palme om vi ska gå way back, och det kan bli effektfullt det med – men det kräver en viss skicklighet att bemästra, då det är svårt att understryka vad som är särskilt viktigt när volymen överlag är hög. Eller snarare är det så att det antingen tyder på skicklighet, för att talaren lyckas hålla publiken engagerad utan att de tröttnar för att det hela känns skrikigt, eller så är det ett kamouflage över bristen på innehåll – då höjd volym i sig signalerar att ”detta är viktigt” och på så sätt går det att förflytta fokus från att det som faktiskt sägs inte är särskilt intressant.

Att analysera tal är ingen lätt uppgift, då vi människor tar in saker olika, och utmaningen för experterna blir att försöka lyssna bortom sin expertis för att höra det som ”vanligt folk” hör. För det är trots allt till folket i stort som partiledarna ska tala. Men det är ofta jag tycker att de försöker för mycket med att imponera på alla. De riktar sig till ”vanligt folk”, andra politiker, retorikexperter, journalister och vartenda skrå av branschfolk runt dem själva som kan tänkas vara möjligt att täcka upp under 40 minuter. Och det är ju en gammal sanning det där att om alla ska bli nöjda så blir alla missnöjda. Jag tror att det skulle ge så mycket mer att rikta in sig på en enda grupp människor och bara köra fullt ut på det. Men då får man inte vara rädd för vad ens politikerkollegor eller proffsanalytikerna ska tycka. För sanningen är ju den att hos ett proffs så ska egenskapen att ta in saker från någon annans perspektiv finnas.

Magdalena Andersson känns trygg på scenen, inget i framförandet av talet är stressat eller forcerat. Men varför i hela världens värld använder hon sig av papper och inte en teleprompter att läsa från? De där förbannade papprena kedjar fast henne vid talarstolen, och hindrar henne från att kunna använda sig av scenen mer. Jag tänker på allt man skulle kunna göra med den här scenen. Partierna är ju fria att nyttja den precis hur de vill under sin öronmärkta tid. Men alla gör exakt samma sak. De går ut, håller sitt tal, tackar och kliver av. Det är bara vad som står i själva talen som skiljer dem åt ju. Professionella talare, som har föredragshållning som sitt yrke, använder sig av hela scenen när de talar. Det är ofta de förstärker vad de säger med stillbild, ljud eller rörlig bild som läggs i bakgrunden under sekvenser där personen på scenen hamnar i en naturlig symbios med materialet.

För att förtydliga hur jag menar så kan jag ta och lista några exempel på hur just det här talet hade kunnat förstärkas med sådana verktyg. Så här hade det skett om jag fått regissera:

– Scendekoren byggs upp med en inramning av rosenbuskar med röda rosor runt kanterna på scenen. De skapar en dubbel symbolik, för socialdemokratin och Gotland.

– När Magdalena går in på sekvensen om sin mamma i början av talet så går ett bildspel på där bilder på mamman och henne själv som barn spelas upp. När stycket som inleds med: ”För nästan 60 år sedan klev min mamma på tåget i Örebro” visas bilder på mamman från den tiden som matchar med det hon refererar till, fram till dess att stycket avslutas med ”Den svenska modellen slog allt djupare rötter”.

– Nästa stycke avslutas med ett diktcitat från poeten Sonja Åkesson, med orden:

”Hon skrev:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen

och ville sträcka handen genom himlen

men skyndade tillbaka hem

för att inte bränna vid potatisen.”

Efter att Magdalena avslutat talstycket med orden ”Hon skrev:” så går Sonja Åkessons egen röst på i högtalarna när hon läser upp diktcitatet ovan.

– När stycket som inleds med ”Först jobben” kommer så startas ett hopklipp av filmsekvenser som visar människor som går till jobbet idag – med synligt moderna jobb som kräver dagens teknik – men i en videoestetik som om de hade filmats på 60-talet.

Eftersom stycket innan det som handlar om jobben har startat med: ”60-talet var en annan tid. Men tro inte för ett ögonblick att det är andra drömmar som driver oss socialdemokrater idag.” Och fler referenser till 60-talet har gjorts dessförinnan så vävs då och nu samman genom att visa nutidens jobb genom dåtidens kameralins. Filmen spelas tills sekvensen avslutas med: ”Men vi vill mer. Alla som kan arbeta ska arbeta.”

– Två sekunder innan Magdalena säger ”Fler väckarklockor som ringer tidiga sommarlovsmorgnar” hörs ett högt ringande genom högtalarna.

– Samtidigt som meningen ”Det var om detta striden stod i riksdagsvalet i höstas” uttalas så startar musik i bakgrunden – den här instrumentalen vid en minut in i klippet, eller något som låter dylikt, spelas tills talstycket avslutas med ”Välfärd mot skattesänkningar består som konflikt i svensk politik”.

– Efter den första av dessa två meningar visas återigen en bild på Magdalenas mamma från 60-talet. ”Många kvinnor som kommit till Sverige har inte ens påbörjat den resa som många andra gjorde på 50-, 60- och 70-talen. Som min mamma gjorde.”

– Den andra av dessa två meningar sägs av ett barn, och går ut som en inspelning ur högtalarna: ”Vartenda barn vet hur rättvisa ser ut. Jag vill också ha en bulle, du fick mer läsk än jag, hon tog allt!”

–  Mellan dessa två meningar spelas ett kort citat, ett utdrag på en mening, av Olof Palme från nämnt tillfälle upp: ”FN:s första världsmöte för miljön hölls i Stockholm. Där Olof Palme talade om vårt gemensamma ansvar för framtiden.”

– Mellan dessa två meningar spelas ett kort citat, ett utdrag på en mening, av Göran Persson kring nämnt tema upp: ”Vi socialdemokrater vill så klart bygga ett klimatsmartare samhälle på ett socialdemokratiskt vis.

Precis så som Göran Persson en gång formulerade Det gröna folkhemmet.”

– Under dessa slutord spelas ljudet från en tickande klocka upp: ”Du hinner. Vi hinner. Innan vi skyndar hem igen…” och så tystnar den innan de allra sista orden: ”…för att inte bränna vid potatisen. Tack för att ni lyssnat.”

Något sådant kan jag tänka mig rent spontant bara från att ha lyssnat på talet ikväll. Det finns oändliga möjligheter med den här scenen. Och jag skulle också vilja se en partiledare som varken använder sig av papper eller teleprompter. Att lära in ett tal på 40 minuter är faktiskt inte så svårt som många vill få det till – men det faktum att många vill få det till att det är raketforskning skulle ge den som går upp och talar helt utan notes oändligt med cred.

Om scenskådespelare (inte bara de professionella utan även på amatörnivå) kan läsa in en enmansföreställning som är flera timmar lång så kan en partiledare läsa in ett tal som är en dryg halvtimme långt. Det handlar bara om att våga. Och den som vågar blir belönad.

6 juli. Efter att ha frusit ihjäl under hela veckan går jag och köper en jacka så här två dagar innan hemfärd – rimligt. Inte ens en norrlänning orkar kriga längre. Jag tog inte med någon hit eftersom min bild av Almedalsveckan är att man bränner huden av sig, vilket skedde mitt första år här, så jag var i alla fall noga med att packa ner solskyddsfaktor 50.

Jag och Dana ska till Glassmagasinet för första gången på hela veckan. Med oss ner mot hamnen går några killar från CUF, en av dem visar en video på en segelbåt och säger att detta hade ju varit så härligt just nu. Jag säger att Håkan Hellströms ”En vän med en bil” borde göras om till ”En vän med en båt” – eftersom att bil är så himla basic nowadays. Och så visar jag bilder från en dags båttur med några vänner i Stockholm för någon vecka sedan. Han som har den är en vän med en båt – det är 2019 style, säger jag.

Killarna går iväg för att träffa några andra, jag och Dana går den sista biten ner till Glassmagasinet, kollar igenom exakt alla sorter som finns, beställer och sätter oss på bänken längst ut mot vägen till vattnet. Jag har fått låna en klänning av henne och har aldrig varit sett så classy ut i mitt liv. Hon säger att grejen är att inte äga något som inte är fint, bara myskläder som man kan ha hemma – som är så fula att man inte skulle få för sig att gå ut i dem, allting som är halvfult men ändå okej att gå ut i bör man rensa bort. Vi sitter och pratar om vilka de bästa sidorna att beställa kläder på är när jag får syn på honom en bit bort. Nej men där är han ju, vännen med en båt, säger jag och ropar åt honom.

Alexander Bengtsson, som driver bolaget One Office, kommer fram till oss och hälsar. Han har sin son och dotter med sig, de har semester i huset i Katthammarsvik säger han. Vad sjukt det känns att träffa någon från vanliga världen i den här lilla bubblan, säger jag. Så frågar jag om de har åkt båt hit och han svarar att de tog färjan då de har laxbilen med sig. Han pekar mot en roséguldfärgad porche en bit bort. Den har jag sett på folks instastories i veckan, säger jag. Jo folk brukar stanna och fota den, säger han och skrattar. Jag tar tyst tillbaka det jag sa om att bil är basic nu för tiden. Det finns ju nivåer för allting här i världen.

Efter att vi suttit ett tag på glassmagasinet går Dana för att möta upp CUF-gänget och jag sätter mig på Clarion Hotel Wisby, inte i trappan utan inne i bardelen den här gången, för att skriva i några timmar. Jag beställer ett glas vin och sätter mig i en av sofforna längst in. Efter någon timme kommer Robin Persson, tidigare KDU-ordförande i Malmö, fram till mitt bord. Jag såg dig genom fönstret där uppifrån, säger han och pekar uppåt en våning. Han anlände för en stund sedan och har checkat in här på hotellet. Jag säger att han gärna får slå sig ner. Och så sitter vi ett tag och pratar om hans jobb på Capace Media Group, om mitt jobb, om hur mycket man har rest och turnerat runt genom åren, och hur skönt det är att vara på samma plats där man jobbar för en gångs skull. Man skulle kunna tro att vi är dubbelt så gamla som vi är, men som jag alltid har sagt – man åldras snabbare i de här sammanhangen.

En knapp timme innan talet beger han sig ner till parken, det ska organiseras hur ungdomsförbundet ska sitta. Jag går ut på gatan och tänder en cigarett. Kelly Almqvist går förbi, även hon på väg ner mot parken. Kolla på mig hur classy jag är idag, skulle jag inte smälta in bland er KDU-gummor utan problem? Frågar jag henne. Jo absolut, svarar hon och skrattar. Jag går in och skriver en stund till innan jag går ner till scenen. Ebba Busch Thor är, som jag skrivit om tidigare, en väldigt duktig talare och hon sticker ut bland svenska politiker. Så tänker jag att what if, hon skulle sjunga under sitt Almedalstal. En väl utvald låt på ett väl utvalt ställe i talet. Bianca Ingrosso rev ju internet genom att sjunga i Globen under hennes och Alice Stenlöfs showcast för några veckor sedan. Ebba Busch Thor kan ju sjunga, och ingen har någonsin tagit ett sådant grepp under ett partiledartal på den här scenen – eller på någon annan scen i Sverige för den delen. Jag tror att det hade blivit succé.

Efter talet ser jag David Lega en bit bort i parken. Jag går fram till honom och tackar för senast. Han är nyligen installerad i Europaparlamentet och kom hit härom dagen, Sara Skyttedal är också på plats och står en bit bort. De har haft seminarium idag under rubriken Make EU lagom again 2.0. Jag säger till David att jag tyckte om hans bok, som han gav mig när jag intervjuade honom i Göteborg inför EU-valet. Han tackar och säger att boken är 20 år gammal och han kan fortfarande stå för innehållet i den, att han ville skriva något som han kunde stå för över lång tid framåt – inte nödvändigtvis att han behöver skriva under på allt han tyckte då, men kunna stå för att han tyckte så.

Vad tror du om att komma till parlamentet och skriva Bryssel inifrån? Frågar han. Det är ju en jättebra idé, säger jag samtidigt som direkt kan se det tydligt framför mig. So that might happen next. När jag och David sagt hejdå går jag tillbaka till hotellet och skriver några timmar till. Jag gillar ju att skriva långa texter, så det tar lite tid. Vid midnatt slår jag igen datorn och går bort till Gutekällaren för att möta upp några vänner. Sista natten här för i år. Jag vill alltid tro att jag kommer åka tillbaka till vackra Gotland senare under sommaren för semester och en vistelse i lugn och ro – men det är ingen mening att försöka lura i sig själv det när man ju vet mycket väl att man maxar sönder stället under Almedalsveckan så när man kommit hem och varvat ner är Visby det sista stället man har i åtanke att åka till för att chilla.

Vi står ett gäng ute på Gutekällarens terass, jag gnäller på kring rökförbudet som om jag skulle ha hakat upp mig när jag plötsligt tappar tråden av att Ebba Busch Thor passerar förbi tillsammans med pressisen Nike Örbrink samt ett gäng partikollegor och KDU:are. Jag ser Kelly en bit bort och frågar henne vad detta är för fest. Vi går in till dansgolvet som ligger precis i anslutning till terassen. Längst inne vid sofforna kring bordet i det vänstra hörnet har ett stort gäng från partiet och ungdomsförbundet samlats på dansgolvet. Ebba Busch Thor står i mitten och runt omkring står Peter Kullgren, Sara Skyttedal, Martin Hallander, Frida Bramstedt, Evin Badrniya, Sarah Havneraas, Hedvig Åkesson och Robin Persson. En bit bort på dansgolvet står Mattias Karlsson (sd) och spanar mot gänget i hörnet. Dock utan att, vad jag ser, komma fram till dem för att vara med och dansa.

Jag imponeras av vad jag ser. Inte av faktumet i sig att Ebba Busch Thor är här på Gutekällaren, utan av hennes val av dansgolv. En halvtrappa upp ligger ett annat dansgolv med tema techno/house/allt som låter hetsigt, det är dit alla högermänniskor brukar dras som magneter (högern är ju inte direkt kända för att ha god musiksmak), medan detta dansgolvet har tema hip hop/RnB. Här har vi a real one, tänker jag.

När stället har stängt träffar jag på den ena och den andra, fan och hans moster på gatan utanför. Vi går några stycken till den lilla grillen och beställer mat. Några bord bort sitter en man som ropar ”Vad är det ni snackar om att du kommer från Sundsvall? Det gör jag med!” Yeah sure thing baby, svarar jag och tänker att den här mannen är ju bara packad och hittar på för att ha nåt att snacka om.

Exakt var i Sundsvall? Frågar jag honom. Så säger namnet på en liten stadsdel i utkanten av stan som han rimligtvis inte borde känna till om det inte är sant. Där växte min pappa också upp, säger jag. När mannen presenterar sig så visar det sig att han även heter exakt samma som min pappa, i både för- och efternamn. Mannens son går på samma skola som min lillebror så jag skriver till lillen på Snapchat och frågar om han känner honom. Brorsan svarar direkt med att skicka ett videoklipp på sonen och skriver ”ja vi är kompisar”.

Varför hittar jag alltid märkliga samband överallt? Man kunde ju ha blivit Illuminati-fanatisk för mindre. Jag går hem och slocknar med lyset fortfarande tänt.

7/7 Hela kroppen värker och man är så trött så trött. Packar ihop mina grejer och lyckas med konststycket att stänga resväskan på egen hand. Jag har inget val now when all the people left me here alone on this island. Känner mig som Tom Hanks i Cast Away. Hittar en fotboll och börjar sparka den hejvilt mellan väggarna samtidigt som jag skriker ”WILSON, WILSON, I’M SORRY WILSOOON”. Sätter mig ner på golvet och skrattar hysteriskt. Helt och hållet i min ensamhet. Jag har ju tappat det totalt. Får ett sms av Rolf om att han vill ha en sammanfattning av veckan till Veckans Brief. Så jag skärper till mig och skriver ihop en lista med highlights från Almedalen 2019.

Sedan går jag ner till parken och lyssnar på Jimmie Åkessons tal. ”Efter regnet kommer solsken” inleder han med. Som sagt, oavsett vad som än sker så kommer snack om vädret aldrig att gå out of style i det här landet. Jimmie Åkesson har på sig en t-shirt med trycket ”I love Sölvesborg” vilket får stort plus av mig, man ska representa sin hemstad tycker jag. Han drar ett helt talstycke som kretsar kring ”de döda”. Bilder av mörka kyliga kyrkogårdar och långa rader med gråa gravstenar målas upp för mitt inre. Jag är alldeles för skör för detta just nu.

”Sverigevänner och Almedalsbesökare, Vilhelm Moberg – Svensk strävan.” Applåder hörs från publiken, Jimmie Åkesson gör en konstpaus och börjar sedan berätta om ett brev han fått från en pensionär. Han nämnde bara Vilhelm Mobergs namn och essä i förbifarten, men med den typen av eftertryck som säger: ”Sätt detta i rubrikerna”. Jag funderar en stund på om journalister överlag brukar reagera på sånt med ”jaha detta ville han ha i rubriken” följt av ”ja men låt gå då” eller ”men det kan han ju glömma” och huruvida jag egentligen lokaliserar detta eller bara tror att jag hör det.

Jimmie Åkesson rör sig över scenen och nyttjar dess yta på ett vant sätt, han är inte bunden till manuset men då och då kollar han ner i bordet och flippar på sin iPad. Kanske blir han den första att våga slänga anteckningarna helt. Jag försöker tänka ut vilka visuals som skulle passa ihop med det här talet, men är alldeles för trött för att komma på något smart.

När talet är slut går jag upp till Vinäger och sätter mig med Makthavares Jessica Schedvin. Hon säger att det här har varit den bästa Almedalsveckan på länge. Och hon har ju att jämföra med, 16:e året på plats och allt. Året efter valår vågar fler testa nya grepp, säger hon. Och så berättar hon om att Moderaternas kommunikationschef Martin Borgs har tagit fram mentometerknappar, till ett system där en grupp som försetts med dem fick under tiden de lyssnade på Ulf Kristerssons tal trycka på om det han sa var bra eller dåligt. På så sätt kan de analysera sekvens för sekvens, hur talets olika delar mottogs. Där har vi något ju. Vi pratar om att partiledarna borde maxa användandet av scenen mer, om Ung Media, om Visby när Almedalsveckan inte är igång och så vidare.

Efter det ringer jag en flygtaxi som kommer till Strandgatan för att plocka upp ett helt gäng, Lena Mellin är en av dem som sitter i bilen. Efter att ha gått på och satt mig ner somnar jag som en liten bebis innan planet lyfter, vaknar upp på Bromma och åker hem till Skanstull.

Det känns som om jag varit borta ett helt år ungefär. Alltså lika lång tid som det är kvar till Almedalsveckan 2020. Jag hoppas att ni har uppskattat att läsa den här serien. Det har varit väldigt roligt att skriva den. Ni är alltid välkomna att höra av er med synpunkter och tips, stort tack till er som redan gjort det.

Önskar er en riktigt fin sommar. Vi hörs snart igen.

Elin Nilsson
elin@dagensopinion.se

Rolf van den Brink

Jobbar främst med nyheter, reportage och foto och leder det redaktionella arbetet, men ägnar också rejält med tid till den löpande driften av företaget. Har jobbat på Dagens Opinion sedan 2009.

rolf@dagensopinion.se

Dela inlägg

Kopiera länk