”Skattebetalarna och Timbro sprutar cement i Stefan Löfvens piedestal”

På riksnivå har de politiska blocken varit låsta de senaste mandatperioderna. Riksdagsledamöterna agerar röstboskap. De folkvalda på riksnivå undviker nackskott från de egna och håller på lojaliteterna inom de egna regementena. Kanske beror det på att politiken har professionaliserats och partierna drivs som koncerner snarare än folkrörelse. Kanske beror det läget där det stora maktpartiet sedan decennier bemästras samtidigt som ett stort främlingsfientligt alternativ växer sig starkt. Kanske statsvetarna vet.

 

Det som glöms är att skaran, av vad som framstår som fristående opinionsbildande organisationer, rättar in sig i leden, trots att det egentligen inte ingår i uppdragen.

Kanske sker det av övertygelse, men mer sannolikt på grund av pengar.  På vänsterflanken anlitas paramilitära grupper som Dagens Arena, Tiden, Katalys, Arbetet, Politism och med uppgift att stötta arbetarrörelsens folkvalda huvudtrupper. Det är inget hymleri om uppdraget här, som ett axplock från tidningen Dagens Arenas rubriker antyder:
 

"Alliansens budget hotar kulturtidskrifters överlevnad"

"Resultatet av alliansbudgeten: 1,24 miljarder mindre till järnvägsunderhåll"

"Resultatet av alliansbudgeten: 4,3 miljarder till de rikaste"

"Solrosupproret: Alliansens budget splittrar Sverige"

"Resultatet av alliansbudgeten: 2 400 kr mindre för fattigpensionären"

 

Arbetarrörelsen betalar och erhåller propaganda, enligt en kravspec, vad det verkar.

 

På vänsterflanken råder fri rörlighet. Inom flanken. Ett exempel är Eric Sundström som har jobbat som valarbetare för Socialdemokraterna, agerat toastmaster på valvaka, agerat chefredaktör för Aktuellt i Politiken, chefredaktör på Dagens Arena och nu senast uppdrag i utrikesminister Margot Wallströms stab.

Propagandapengarna kommer från centralorganisationen LO och fackförbund som Kommunal, Byggnads och Seko. Det kan diskuteras hur smutsigt det är att fackliga medlemspengar går till att backa upp politiska partier. Inom arbetarrörelsen sker det åtminstone tämligen öppet. Den som ställer frågan får svar på hur pengarna flödar.

På högerflanken borde kanske liberalism och fri rörligheten vara ett signum, kanhända, impregnerat sedan arbetet med den gränsöverskridande Ja till Europa-rörelsen, som samlade krafter från både borgerlighet och arbetarrörelse.  Fungerar det så? Tveksamt.

Ta Slöso som exempel. Slöseriombudsmannen finansieras av Skattebetalarnas förening, som anlitar Rebecca Weidmo Uvell, till uppdraget, något som nämns i förbigående på hemsidan. Namnet ombudsman skapar känslan av det är någon som ska företräda folket. Och det är ju en rimlig tanke att alla, oavsett partifärg, ska kunna anmäla missbruk av skattemedel till Slöso. Men Rebecca Weidmo Uvell är också nyttig soldat åt borgerligheten och hårdgranskar LO och fackförbunden, backar öppet Alliansen. Inga konstigheter, det är en spinndoktors jobb.

Frågan återstår hur Skattebetalarnas förening ser på att Slöso och rycker ut när exempelvis bostadsminister och miljöpartisten Mehmet Kaplans kopplingar till Turkiet ska ifrågasättas, något som Rebecca Weidmo Uvell ägnat julhelgen åt? För Skattebetalarnas uppgift borde väl vara att företräda sina medlemmar, oavsett partitillhörighet, i stället för att finansiera en konsult som är öppet fientligt till den rödgröna regeringen.

I förlängningen är det samma sak med den av näringslivet finansierade tankesmedjan Timbro. I Timbros programförklaring står:

"Timbros uppdrag är att utveckla idéer och långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle."

Skulle det i teorin utesluta att en socialdemokrat som chef eller medarbetare på Timbro? Nej, men i praktiken är platserna på Timbro vikta för borgerlighetens påläggskalvar. Det blir lite parodiskt när Timbro förespråkar fri arbetskraftsinvandring, men själva enbart rekryterar i de egna, lojala leden.

Arbetarrörelsens propagandamaskineri bejakar sannerligen inte blocköverskridande. Likväl tar partiets ledare Stefan Löfven rollen som samarbetets främsta apostel. Han kallar rentav sin regering "samarbetsregeringen". Hur skicklig och framgångsrik Socialdemokraternas ledare är i sin mission är en sak. En annan sak är att han, som en av få, målar upp en vision av fri rörlighet över blockgränserna. Självklart ett nödvändigt förhållningssätt för en statsminister i utsatt minoritetsläge. Ändå, kan det vara en smart position att ta. Begreppet "samarbete" är till att börja med positivt i grunden. Tänk motsatsen, "motarbete". Rörlighet över blockgränserna, framstår som något mer dynamiskt än cementerade block. 

Stefan Löfven vill förstås även luckra upp Alliansen, så han kan agera solsystemets mittpunkt med fristående planeter cirklande kring sig. Något tal om att släppa den kopplingen till LO finns inte.  Den är ständigt ifrågasatt av den borgerliga flanken. De borgerliga stödtrupperna i sin tur skulle kanske gynnas om de själva kunde låtas få visa prov på gränsöverskridande och dynamik i stället för att spruta in betong i blockbygget och dess piedestal för Stefan Löfven.
 

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare för Dagens Opinion