Vid slutet av varje mandatperiod aktualiseras frågan om huruvida det behövs karantänregler för politiker som vill ut och jobba/lobba i näringslivet. Tidigare väckte näringsminister Björn Rosengren (s) uppmärksamhet när han efter att ha noterat statliga Telia på börsen, gick till ett jobb i Kinnevikskoncernen, där bland annat konkurrenten Tele2 ingår. Pr-byrån JKLs värvning av den tidigare statsministern Göran Persson (s) fick chockvågor att löpa genom halva pr-branschen. Senast väckte det moderata landstingsrådet Filippa Reinfeldts övergång till vårdbolaget Aleris ramaskri, medan finansminister Anders Borg (m) ganska fredat kunde gå till ett jobb vid sidan av Björn Rosengren inom Kinnevik.

 

Kritikerna anser att det finns en fara i att politiker allt för snabbt går till intressesfärer eller lobbybyråer. Det kan skapa misstankar om korruption och missbruk av maktställningar. Förtroendet för pr-branschen och politiker kan gröpas ut. Detta i en tid då medierna är så försvagade att de inte klarar av att granska makten. Därför vore det bra med regleringar och karantän, anser bland annat pr-branschens förbund Precis. Att ropa på regler är alltid det lätta och politiskt korrekta.

 

Så därför kommer här sju motfrågor till regelivrarna.

1. Vad skapar mest förakt för politiker – att de jobbar i näringslivet eller att de lever på statspension?

2. När har en avhoppad politiker använt sig av sin ställning i näringslivet på ett opassande sätt?

3. Är det inte så att i samma takt som medierna försvagas har intresseorganisationer och politiska partier stärkt sin förmåga till omvärldsbevakning och att det därmed finns fungerande bevakningsfunktioner, även om de inte ligger inom Bonnier och Schibsted?

4. Är det inte också så att näringsliv och politik idag är mer transparent och genomlyst av medborgare via sociala medier och att det i sin tur stärker bevakningen av samspelet mellan näringsliv och politik?

5. Om pr-branschen, som i Precis fall, tycker att branschens och politikernas förtroende skadas av allt för snabba byten, kan inte då pr-byråerna avhålla sig från att anställa färska politiker?

6. Hur ska det avgöras vad som är en rimlig karantän från fall till fall och vem ska avgöra det?

7. Slutligen, och håll i er nu, det finns faktiskt kompetenta statsråd från den förra regeringen som ännu inte har fått något jobb. Är det vettig att ropa efter regler när näringslivet har blivit så duktigt på att lobba själva att de knappt behöver anställda några toppolitiker?

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion