Vikten av att lyckas i tv kan inte nog understrykas för dagens politiker. Med krympande medlemsorganisationer och flyktiga väljare, är medierna kanske en viktigare kanal än någonsin när politiker ska nå ut till sina väljare och när partierna ska mobilisera de egna kampanjorganisationerna. Desto konstigare att ingen partiledare tog tillfället i akt under gårdagens partiledardebatt i SVT.
 

I huvudsak handlande partiledardebatten för Alliansen del om att korrigera bilden av resultaten av regeringens politik och att ta kommandot över berättandet av historien. Samt att syna oppositionens politik, som kan skärskådas i och med att skuggbudgetarna är lagda.
 

Alliansens partiledare tycktes ha enats om att trycka in tunga fakta. Under de första minuterna levererar Göran Hägglund (kd) att Alliansen lägger 67 miljarder mer på välfärd än vad som gjordes 2006. Annie Lööf fyllde på med 30 miljarder till "välfärdens kärna". Sannolikt förvirrande fakta för tittarna. Men huvudmottagaren av faktakanonaden var snarare Stefan Löfven vars 2 miljarder extra till vården skulle framstå som extra futtiga.

 

Statsminister Fredrik Reinfeldt hade något av den matematiska säckknytarens roll med formuleringar som: "Vi har en sektor som kostar 240 miljarder kronor. Socialdemokraternas 2 miljarder gör inte så stor skillnad."

 

Annie Lööf, som har kortast tid som partiledare i Alliansen, hade rollen att berätta vad regeringen har fått gjort med meningar som inleddes: "Vad den här regeringen har gjort är att…"

Göran Hägglund (kd) ledde in i framtiden: "Vi har gjort mycket, men behöver göra mer".

 

Rollen som Jan Björklund (fp) höll var mer otydlig. Efter Maud Olofsson är det kanske hans uppgift att vara den frivola och frispråkiga politikern.

Både Göran Hägglund och Annie Lööf försökte ta partipoäng. Göran Hägglund genom att åter säga sig vara beredd att ta över makten över vården från landstingen. Annie Lööf genom att lyfta in småföretagarna.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt matade på med att Alliansen "leker affär" med skolan, med vården. Han hamnade i ett ganska pajigt krig med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson om huruvida det spelar någon roll hur mycket en partiledare tjänade på regeringens föreslagna höjning av brytpunkten eller inte. Denna strid vinner inga väljare, men visar i vart fall hur stridslysten Jonas Sjöstedt är.

Som vanligt låter de andra partiledarna Jimmie Åkesson gå under radarn. Som om han inte är värd att ta på allvar. Det borde han vara med närmare 10 procent av väljarna.

 

Han visade gnista och kunskap när flyktingar och polisens insatser diskuterades. Annars tycks han förvånansvärt oinsatt. Han frågade till exempel om regeringen tänkte lägga pengar på nya kärnkraftverk, när Alliansen överenskommelse bygger på att näringslivet ska ta alla kostnaderna själva. Jimmie Åkesson är sett till hantverket något av Fredrik Reinfeldt motsats. Fredrik Reinfeldt jobbar kyligt med siffror och exakta begrepp. Jimmie Åkesson tar till oprecisa formuleringar som "typ" eller "någonting åt det hållet". Han kommer undan med att improvisera, kanske för att ingen förväntar sig något annat, kanske för att motståndarna försöker tiga ihjäl Jimmie Åkesson.
 

Språkröret Åsa Romson visade förmåga att flytta debatten dit hon ville. Alliansen attack på Miljöpartiets förslag om "chockhöjda" skatter på lastbils- och flygtrafik flyttade hon raskt till regeringens höjningar av banavgiften för järnvägen. Den sedvanliga diskussionen om vems fel det är att skolan inte levererar tog hon vidare till en diskussion om problemet att pojkar underpresterar i skolan medan tjejer anstränger sig så hårt att de riskerar hälsan.

Socialdemokraternas Stefan Löfven blev hårt pressad. I budgetdebatten har han kunnat ta till Fredrik Olovsson, Mikael Damberg och Magdalena Andersson som idkat klappjakt på en hårt pressad Anders Borg. Nu blev Stefan Löfven själv byte för fyra erfarna borgerliga politiker som under partiledardebattens första timme krävde besked i regeringsfrågan och om kärnkraften. Stefan Löfven gav inga direkta svar, men en av borgerliga, smått arroganta ministrar hårt pressad svetsare från Norrland, kan gå hem i stugorna och han tog chansen att ta hem emotionella poäng genom att slå fast att han "hatar arbetslöshet" en parafras på företrädaren Göran Persson som sade sig hata klassamhället.

Alliansregeringen försitter inget tillfälle att ta till någon snabbmatskedja i debatten. Denna gång var det Max tur eftersom ägarsonen Richard Bergfors gått ut i Dagens Industri med att Socialdemokraternas politik vore en "katastrof". Även Magdalena Andersson uttalande om att kärnkraften ska avvecklas och TCO-chefens Eva Nordmarks uttalande om att höjningen av brytpunkten var den viktigaste punkten i höstbudgeten, plockades in från Dagens Industri som var den enda tidningen de refererades till i debatten. Vad säger det? Stefan Löfven tog upp Vårdförbundets färska rapport om arbetssituationen i vården i somras i debatten.

Partiledarna var helt uppslukade av sin stundtals nästan aggressiva debatt. De förde ett samtal mellan varandra, som en intern diskussionsklubb. Hade de flyttat jobbet i riksdagen till SVTs studio?

Frågan är vad tittarna bjuds på? Inte så mycket, brukar publiksiffrorna för SVTs Agenda antyda. Programmet ses i huvudsak av 60 plus. Youtube-generationen har annat att titta på.

Detta innebär att det finns en ledig position att ta för någon partiledare som kan skapa en relation med tittarna. Det behövs sannolikt inte så mycket mer än en rak blick in i kameran och några emotionella ord som bekräftar att det är på tittarnas och väljarnas mandat, som politikerna debatterar. Det är mycket märkligt att det i den rörliga bildens guldålder inte finns någon politiker som verkar ha intresse av att bli någon som väljarna kan relatera till som en person. Hyser den svenska tv-publiken känslor för Barack Obama än någon svensk politiker? Hyser politikerna allt för stor tilltro till att politiken i sig talar tydligt nog? Tror politikerna att relationer skapas på DN Debatt?

Inte vid något tillfälle igår tilltalades tittarna av det politiska etablissemanget i den interna diskussionsklubb som lämnade tittarna i ett ganska totalt utanförskap.

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion