För första gången i svensk politik har flera partier partiledare utsedda via öppna processer. Sitter de på säkrare mandat än partiledare som slumparat har fått jobbet, som Stefan Löfven (s), eller kört långvägare som Jan Björklund (fp) eller Jimmie Åkesson (sd)?

först en bild av partiledarnas mandatläge
(s)
Tillsättningen av Stefan Löfven är intressant ut flera synpunkter. Lo och Wanja Lundby Wedin har hade en central roll när Håkan Juholt motades bort och när Stefan Löven utnämndes. Hårdraget har LO tillsatt chefen för sin kronleverantör av politik, Socialdemokraterna. Kunden LO, som stöttar Socialdemokraterna med ekonomiskt stöd, kan knappast ha varit nöjd med leveranserna de senaste åren. Leverantören har inte haft ordning på sin organisation och produktion, så det är logiskt att kunden tar kontrollen över sin leverantör för att säkra leveranserna av opinionsbildning som gynnar fackförbunden i LO. Politiketablissemanget förfasar sig över hur partiet har skötts. I näringslivet är det inte så ovanligt och ledningsschabbel behöver inte vara katastrofalt om grundprodukten är okej. Vem minns inte Ericsson med Sven-Christer Nilsson som vd året 1998. Den ledande positionen inom mobiltelefonerna schabblades bort. Men systemsidan klarade sig. Sven-Christer Nilssons efterträdare Kurt Hellström fick desto större mandat och gjorde en av de mest omfattande omstöpningarna av ett svenskt företag någonsin . Ett liknande mandat får Stefan Löfven , inte minst tack vare att ingen annan tyckts beredd att ta jobbet.

(c)
Centerpartiets nya partiledare Annie Lööf skickade ut ett pressmeddelande i fredags eftermiddag där hon välkomnade Stefan Löfven in i ”partiledaregruppen”. Det sena välkomnandet kan vara en symbol på hur Centerpartiet ser på Socialdemokraternas nya partiledare. Stefan Löfven är en tydlig kärnkraftsförespråkare och sannolikt för en uppgörelse om energipolitiken med Alliansen. Detta har energiminister Anna-Karin Hatt (c) argumenterat emot vid flera tillfällen i år. Det är begripligt. En energiuppgörelse med Socialdemokraterna är just den signal Vattenfall, Eon och Fortum väntar på för att börja planera nya kärnkraftverk, något som skulle mota c-väljare mot Miljöpartiet. Annars sitter Annie Lööf säkert på ett starkt mandat efter att partimedlemmarna fått välja bland tre tydliga alternativ.

(mp)
På Miljöpartiet sitter Gustav Fridolin och Åsa Romson på starkt mandat med en öppen process och goda opinionssiffror i ryggen. De har ambitionen att göra partiet bredare och folkligare och inte minst rumsrent hos näringslivet. Ett exempel är att Gustav Fridolin har gett sig ut på turné för att prata tågtransporter med näringslivet. Åsa Romson imponerade stort i sin första partiledardebatt. Möjligen riskerar de att få sina ytor krympta av ett stabilare Socialdemokraterna som sluter breda överenskommelser med regeringen och minskar möjligheten för Miljöpartiet att visa ansvarstagande och regeringsduglighet.  Ett exempel är Socialdemokraternas överenskommelse med regeringen om Europapakten från förra veckan.

(v)
Just den typen av uppgörelser gynnar Jonas Sjöstedt, också en ny partiledare med starkt mandat tack vare en öppen process med tre utmanare. När Miljöpartiet breddar och går mot mitten, in på territoriet där regeringspartierna och Socialdemokraterna slåss om Svensson-väljare, både arbetare och medelklass, kan och har Jonas Sjöstedt tagit en tydlig oppositionsroll, uppenbart totalt befriad på tankar på något rödgrönt valsamarbete. Han tar spjärn mer mot Socialdemokraterna än mot borgerligheten och har ett så starkt mandat att partiet får köpa strategin, i alla fall tills vidare. Frågan är om den tilltänkta partisekreteraren Aron Etzler, i dag chefredaktör för Flamman, tycker att utrotningskrig mot de tidigare bröderna och systrarna hos Socialdemokraterna är rätt väg att gå.

(kd)
I går vann Göran Hägglund omröstningen mot utmanaren Mats Odell med 198 röster mot 88. Det kan tyckas vara en kraftfull misstroendeförklaring mot Göran Hägglund. Men stödet för Göran Hägglund blev ändå starkare än Mats Odells anhängare hade väntat sig. Mats Odell kanske fick gräsrötterna, men Göran Hägglund vann de förtroendevalda. Göran Hägglund fick för första gången sitt mandat öppet prövat. Han klarade testet och stärker sin position internt. Hans utmaning är snarare att jobba upp förtroendet externt, vilket kan bli tufft, där Håkan Juholts försök utgör ett skräckinjagande exempel. Oddsen för att Göran Hägglund ska avgå före valet 2014 är idag lägst bland alla partiledare och en parallell till Socialdemokraterna är inte otänkbar om han kör i diket och om opinionssiffrorna inte tar fart. Partisekreterare Acko Ankarberg, kan bli Kristdemokraternas Stefan Löfven, hett efterlängtad bland partimedlemmarna från en position från Huskvarna och utanför riksdagen.

(m)
Uppåtgående opinionssiffror, bevisad regeringsduglighet, enat/förlamat parti bygger Fredrik Reinfeldts mandat. Den enda person som i dag kan matcha honom internt är Anders Borg. Att radarparet skulle hamna i konflikt är osannolikt. De är beroende av varandra. Anders Borg bygger partiets ekonomipolitiska trovärdighet, Fredrik Reinfeldt sköter det politiska maktspelet.  Det är snarare arbetslösheten och jobben som är Fredrik Reinfeldts och Moderaternas största fara. Särskilt med tanke på Stefan Löfven höga trovärdighet i frågan. Inte så konstigt därför att Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten samma dag som Stefan Löfven höll sitt första tal som partiledare, skickade ut sitt veckomejl med ”Jobben viktigast” i ämnesraden. Sofia Arkelsten bjöd inte på någon lösning på arbetslösheten, utan uppmanade sonika partikamraterna att ”Berätta om att jobben är viktigast!”
 
(sd) (fp)
Folkpartiets Jan Björlund och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har det gemensamt att deras mandat inte har testats och att de leder färglösa organisationer. Opinionssiffrorna är stabila, men inte fantastiska. Ingen av dem utmanas internt. Jan Björlunds ministrar Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni gör inga märkbara avtryck, snarare förvånansvärt oengagerade intryck. Tanken att någon skulle utmana Jan Björklund är osannolik.
Efter drygt ett år i riksdagen är det ännu bara Jimmie Åkesson som har någon lyskraft bland Sverigedemokraterna. William Petzäll, är väl den enda sd-ledamoten som har gjort ett intryck, även om missbruksproblem och bråk med partiledningen inte är rätt sätt att bygga politiskt förtroende på.  Han åkte också ut ur partiet. Petad från sin post som ekonomisk talesperson blev Johnny Skalin, som hade gjort ett blekt intryck. Ersättaren Erik Almqvist fungerar bättre medialt, men stärker inte bilden av Jimmie Åkesson som ledare av en kraftfull organisation.
så vem av partiledarna sitter lösast?
Sett till en kombination av opinionssiffror och intern makt, är det utan tvivel Göran Hägglund. Å andra sidan har han mandat nog att toppa laget efter eget huvud. Stefan Löfvens position är gjuten, hans duglighet som partichef oprövad, men ingen annan vill ha jobbet.  Annie Lööf har en oomtvistad ställning, men riskerar att få spelytorna minskade och har kvar att bevisa att hon kan bygga ett slagkraftigt lag. Jonas Sjöstedt enda motståndare kanske är han själv. Han kan tappa anhängare internt och externt om han går för hårt fram mot näringsliv, bemanningsföretag och socialdemokrater. Sitter annars ursäkert.
Jimmie Åkesson och Jan Björklund sitter starkt för att de driver ett fåtal frågor kraftfullt och saknar interna utmanare. Deltar de inte i valrörelsen 2014, beror det på dem själva. Endast grova fel eller snedsteg eller oväntade affärer kan rubba Gustav Fridolin och Åsa Romson och Fredrik Reinfeldt. Ett stabilt fält således.