I torsdags var jag med i en paneldiskussion om framväxten av företags och organisationers egna kanaler samtidigt som mediebranschen pressas tillbaka. I publiken berättade någon från Ikea att 60 000 hade lyssnat på Ikeas första avsnitt av produktkatalogen som podd. Jag tyckte först det lät mycket, men insåg senare att Ikea är en angelägenhet för alla svenskar och därför är siffran snarare låg.

 

Utmaningen för alla företag och organisationer som bygger egna kanaler måste vara att skapa innehåll, ja, ja, det heter content, som är så gångbart att någon skulle vilja betala för det, något som ger ett äkta mervärde. Allt annat innehåll konkurrerar med det övriga gratisutbudet och det är ju som vi alla vet GIGANTISKT. Detta värdefulla innehåll ska produceras effektiv och med rätt frekvens och dessutom marknadsföras så att det hittar en publik. Det är faktiskt ganska snarlikt det journalister och medier håller på med. Det är heller ingen slump att det antal journalister som mediebranschen har gjort sig av med korrelerar med ökningen av anställda på content-byråerna. Lägg därtill att allt fler kommunikationsavdelningar riggar som redaktioner så är tanken inte så långt borta att medier och kommunikationsavdelningar blir ett. När företag och organisationer inte längre hittar journalister och medier som skriver om deras frågor, startar de själva medier. Medierna flyttar in på kommunikationsavdelningarna. Innebär utvecklingen slutet på självständiga medier?

 

Fråga inte mig. Fråga publiken.

 

Det är läsarna och tittarna som avgör om de i slutänden vill finansiera fria medier. Det är också därför, tror jag, som public service står starkare än någonsin. Public service är inte ifrågasatt politiskt. Public service kommer högt i förtroendemätningarna. Public service faller inte offer för jakt på klickmonster och tabloidstuk. Public service finns kvar när alla andra medieprojekt kört i diket.

 

Därför väckte Ekots publicering av nyheten om Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkerssons nätcasinospel starka reaktioner. Nyheten publicerades bara något dygn innan valet skulle avgöras och byggde på känsliga kontouppgifter. Många tyckte tajmingen var fel, varför väntade Ekot till just denna tidpunkten, många, som Carl Bildt och Maria Wetterstrand, tyckte metoden var åt helvete. Jag tycker både metoden och publiceringen var i högsta grad försvarbara. Självklart ska redaktioner publicera uppgifter som de har fått från andra medborgare när de vill. Allt annat är bara första stegen mot Nordkorea.

 

Intressantare är nästan avsaknaden av reaktioner hos Sverigedemokraternas väljare. Tvärtom fick partiet ett betydligt starkare stöd än väntat. Detta trots ett outtröttligt bombardemang från Expressen som med hjälp av Researchgruppen avslöjade den ena SD-näthataren efter den andra.

 

Stockholmspressen slöt upp bakom de politisk korrekta partierna Feministiskt initiativ och Miljöpartiet, Carl Bildt och Björn Ranelind vädjade i Dagens Nyheter, men inget biter på Sverigedemokraternas väljare.

 

Varför? Jag tror det beror på att de misstror etablissemanget medier i en så hög grad att de inte bryr sig om vad som skrivs om deras parti.

 

Dessutom kan de bilda sig den uppfattning de önskar genom att välja kanaler som bekräftar deras egen bild. Etablissemangets medier når inte ut till denna grupp. Det gör inte heller etablissemangets partier, något som kostade Fredrik Reinfeldt valsegern.

 

Vad gör frustrerade organisationer som inte tycker att medier intresserar sig för deras frågor och liv? Startar egna kanaler förstås. Det gör Sverigedemokraterna i form av exempelvis Avpixlat, som garanterat har en betydligt större publik än Ikeas podd. Sverigedemokraterna gör som många andra företag och organisationer som inte når ut, bygger ihop kommunikationsavdelningen med redaktionen.

 

Om fyra år är det val igen. Utmaningen fram till dess för partier och medier är att hitta ett sätt att knacka hål på SD-mediernas och SD-väljarnas gemensamma bubbla och börja föra en dialog med de 13 procent av befolkningen som håller på att bygga sin egna politiska och mediala världsordning.

 

Rolf van den Brink, ansvarig utgivare, Dagens Opinion