DEBATT. Svensk välfärd består av ”monstruöst ineffektiva” kvasimarknader och offentlig välfärdsproduktion som inte politikerna klarar av att hantera. Och det finns ”varken realism eller moral i att fortsätta försöka centralplanera finansiering och produktion av välfärd”, anser entreprenören Carl Fredrik Sammeli, som tycker sig få en bättre leverans av välfärd för mindre pengar i Sydafrika där han bor sedan 2012.

Sverige har en fin tradition av förmåga att skapa robusta och långsiktiga lösningar på samhällsnivå. Som entreprenör och rådgivare till företag, intresseorganisationer, ideella organisationer och offentlig sektor under mer än 25 år har jag på nära håll kunnat se att politiken och den offentliga sektorn på de flesta områden präglas av pragmatism och en vilja att underlätta för medborgare och företag.

Pensionsreformen, EU-medlemskapet och statsbudgetreglerna är fantastiskt goda exempel på detta. Så även, åtminstone i viss mån, avregleringarna och valfrihetsreformerna som ägde rum under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar med start på 80-talet. Egenmakt och valfrihet blev den pragmatiska lösningen på en svällande offentlig sektor som trots enorma resurser inte lyckades leverera det medborgarna förväntade sig. Framförallt hamnade de minst resursstarka i kläm när du behövde vara i det närmaste lobbyist för att få tillgång till den offentliga service du hade rätt till.

Dessa valfrihetsreformer har dock inte visat sig tillräckligt bra och nu krävs ett omtag.

Jag och min familj bor sedan snart ett decennium i Sydafrika och driver numera olika företag som verkar i Afrika och Europa. Sydafrika är ett mycket fattigare och mindre utvecklat land än Sverige och skillnaderna är stora. Ett av våra projekt är att möjliggöra entreprenörskap bland de fattigaste i kåkstäderna. Fokuset är att ge fattiga svarta kvinnor möjlighet att äga sin egen bostad och få en intäkt från små hyreslägenheter som vi bygger på kvinnans bakgård. Effekterna på livskvalitet och miljön i stort är påtagliga. Kvinnorna skapar genom eget ansvarstagande och arbete som hyresvärd i praktiken bra boende för de ännu fattigare och en privat pension för sig själv och sin familj.

Finns det något att lära från det fattiga Sydafrika för det rika Sverige? Jag tror det.

Nånannanismen är helt frånvarande. Ingen i Sydafrika – fattig eller rik – litar på eller förväntar sig att någon annan ska ta hand om dig när du blir gammal eller sjuk.

Byråkrati, korruption och förödande inkompetens lamslår stora delar av den offentliga förvaltningen och de statliga företagen. Här är Sverige ett föredöme.

Framförallt drabbas de fattigaste mest, som trots relativt stora offentliga utgifter får köa i evighet för att få den enklaste tjänst utförd såsom förnyad ID-handling. Kvaliteten på det offentliga skolväsendet är långt under avsevärt fattigare länder som satsar mindre resurser på utbildning.

En konsekvens av detta är att medelklassen organiserar sin vård, skola, omsorg och pension efter eget huvud.

I Sverige kostar det 200 kronor att besöka en läkare. Den egentliga kostnaden är 1 640 kronor. I Sydafrika kostar motsvarande besök till en lika välutbildad och kompetent läkare omkring 240 kronor totalt.

Vad är skillnaden? I Sydafrika får du access till en läkare omedelbart – oftast inom en timme eller två från att du ringer in och garanterat samma dag. Dessutom tar din familjeläkare helt ansvar för din familjs hälsa. Läkaren projektleder dig genom specialistvården, följer upp provresultat, förklarar innebörder och äger helhetsansvaret för din familjs hälsa.

Ett enkelt läkarbesök – fast med högre tillgänglighet och dessutom ett totalansvar som ökar värdet och tryggheten för patienten avsevärt – kostar alltså 1400 kr mindre att leverera i ett privat system än i det skattefinansierade svenska systemet.

En del av skillnaden kan givetvis förklaras av det generella kostnadsläget och att löneskatterna är lägre (en läkare betalar sammanlagt 45 procent skatt på sin inkomst, så Sydafrika är inget lågskatteland). Slutsatsen av jämförelsen ovan är dock att ett privat system levererar avsevärt högre total kvalitet och tillgänglighet till en bråkdel av kostnaden. Kostnaden för ett läkarbesök är alltså sju gånger större i Sverige än i Sydafrika.

Parallellt avlastas det offentliga som får mer resurser över för de svagaste i samhället. Svagheten i den sydafrikanska modellen är uppenbarligen det offentligas skötsel av sitt ansvar för de resurssvaga, men den viktiga lärdomen är vilken stor nytta konkurrens och fri etableringsrätt gör för framför allt vårdkonsumenter, men också för samhällsekonomin.

I Sverige har vi genom olika valfrihetsreformer försökt skapa så kallade kvasi-marknader där finansieringen går via skattsedeln men utförandet kan ske hos en mångfald av aktörer. Fördelarna har varit många men nackdelarna har blivit allt mer uppenbara. Det tycks vara lika svårt att politiskt reglera fram fungerande kvasi-marknader som det är för politikerna att ansvara för den offentliga välfärdsproduktionen.

Kombinationen av att medborgarna inte ser den riktiga kostnaden på 1 640 kronor för läkarbesöket och dessutom med rätta kan kräva tillgång till alla tänkbara tjänster och behandlingar gör att vi går mot en parallell förtroende- och kostnadskris.

De moraliska och praktiska slutsatserna är uppenbara:

  1.     Det offentliga klarar inte av att leverera den vård och omsorg som de åtagit sig i samhällskontraktet med medborgarna. Nu senast under Corona-pandemin har inspektioner visat att i flera enskilda situationer har äldre inte fått tillgång till adekvat vård, eller ens vårdbedömning.
  2.     De som har möjlighet och vill måste kunna förbättra sin egen vård och omsorg utöver den grundläggande nivå som finansieras via skattsedeln. Nya generationers äldre kommer inte att acceptera att bli bortprioriterade. Varför ska vi kunna åka till Kanarieöarna, spara till vår pension och gå på spa men inte kunna öka kvaliteten på vår egen välfärd och ålderdom? Varför ska relativt resursstarka och friska äldre slåss om offentliga resurser som behövs för de svagaste i samhället?
  3.     Ineffektiviteten i de skattefinansierade systemen är monstruösa och leder inte till den mångfald, innovation och konkurrens som behövs för att klara framtiden.

Näringslivet och politiker i båda blocken – som på riktigt bryr sig om slutresultatet av den förda politiken – behöver tala ur skägget. Valfrihetsreformerna var rätt och nödvändiga för sin tid men räcker inte på långt när. Det finns varken realism eller moral i att fortsätta försöka centralplanera finansiering och produktion av välfärd.

Sverige behöver samma pragmatiska, rationella och öppna diskussion som tog oss in i EU, gav oss ett robust pensionssystem, budgetdisciplin samt mer valfrihet och egenmakt. Nu behövs klarsynen inom välfärden och dess finansiering.

Det behövs ett nytt samhällskontrakt som präglas av tillit till medborgarnas egen förmåga och reell mångfald.

Carl Fredrik Sammeli, entreprenör, grundare av Prime, Bitprop med flera företag. Ledamot av Ratioakademin, en fristående sammanslutning av företagsledare.