Verkligheten har kommit ifatt Januaripartierna och 73-punktsavtalet är överspelat, och med det kanske också legitimiteten för regeringssamarbetet när väljarna kräver besked om hur Sverige ska ta sig ur corona-krisen, skriver Patrik Forslund, senior politisk rådgivare, på pa-byrån The Labyrinth.
Januaripartiernas 73-punktsavtal var lösningen ur det politiska vakuum som uppstod efter valet 2018. Avtalet var en stor seger för Stefan Löfven som regeringschef och partiledare. Genom skickliga förhandlingar lyckades Socialdemokraterna säkra makten och splittra borgerligheten. Men avtalet var svaret på 2018 års politiska landskap och utmaningar. Coronakrisen har rensat spelplanen och nollställt alla tidigare utgångspositioner. Utmaningarna är nya. Väljarnas frågor är nya. Därför behöver regeringen också nya svar – och en ny sakpolitisk överenskommelse.
Efter månader av förhandlingar och talmansrundor vann Stefan Löfven regeringsmakten genom samarbetet med Centerpartiet och Liberalerna, samtidigt som Vänsterpartiet accepterade regeringen. En kompromissregering med svagt stöd i riksdagen. Något som Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tydligt visade inte minst under 2019, genom att på olika sätt förhindra regeringens politik i riksdagen.
I inledningen av Januaripartiernas regeringsperiod manövrerade man relativt skickligt med utgångspunkt i 73-punktsavtalet, men ju längre tiden gick så demonstrerade oppositionen och V med tydlighet att regeringen saknade mandat för allt för vågade förslag som var dåligt förankrade i riksdagen.
Stefan Löfven blev allt mer ifrågasatt som ledare under 2019 och under vintern spekulerades det kring tänkbara efterträdare. Skulle han till och med avgå? Så sent som i februari hade Socialdemokraterna historiskt låga 23 procent i opinionen och Sverigedemokraterna 24 procent.
Sen kom corona. Detta fruktansvärda virus som lamslår hela världen, skapar sjukdom, död och ekonomiskt kaos överallt.
Effekten är omedelbar både i politiken och i opinionen. Väljarna ”sätter ner sin flagga” och går hem till sina trygga hörn medan de mindre stödpartierna minskar i betydelse. Väljare som under tio års högkonjunktur känt sig trygga med att jobben, statsfinanserna och välfärdens resurser och funktion gått på autopilot. De har kunnat stötta och prioritera andra partiers ideal och idéer, och satt andra sakpolitiska frågor överst på den politiska agendan, så som ökad klimatomställning eller minskad invandring.
Tills mars 2020.
Då slog krisen till med full kraft och på två veckor gick Sverige från högkonjunktur till lågkonjunktur. Permitteringar, varsel och fallande tillväxt över alla sektorer.
Inte oväntat kom krav från företag, branschorganisationer och fackförbund om stödåtgärder, och regeringen svarade snabbt med olika krispaket. Sänkta arbetsgivaravgifter, möjlighet till korttidsarbete och omställningsstöd för hundratals miljarder kronor. Kraftfulla åtgärder och än har vi troligen inte sett det sista. I april fick Socialdemokraterna starka 30,4 procent, SD rasade snabbt ner till 19,7 procent.
Men vad innebär då allt detta för Stefan Löfven och hans projekt? Alltså att regera Sverige och splittra borgerligheten. Efter valet 2018 lyckades Löfven bryta upp den, enligt honom, fördummande blockpolitiken, och på det sättet säkra makten för S. Genom att ge MP, C och L stort inflytande över sakpolitiken i 73-punktsavtalet, grundlades regeringssamarbetet för den kommande mandatperioden. Kring denna sakpolitiska lista har all politisk diskussion och policy utgått sedan dess.
Tills mars 2020.
Nu är förutsättningarna förändrade. Världen ser inte ut som tidigare. Januariavtalet formulerades i en annan politisk tid. Avtalet var svaret på alla frågor, förklaring till reformer och satsningar, ursäkt för segdragna utredningar och nej till dyra och kostsamma förslag. Nu har allt förändrats. Helt plötsligt går det att få fram hundratals miljarder kronor till snabbt framtagna stödpaket. I stort sett helt oförankrat i något 73-punktsavtal. Hur ska regeringen efter detta med trovärdighet kunna säga nej till alla samhällets önskereformer, med hänvisning till att pengar saknas?
Vänsterpartiet, som snart byter partiledare, hotar redan nu med nyval om regeringen går fram med en del av förslagen i 73-punktsavtalet. Liberalerna har redan bytt partiledning, till en som förväntas vara mer Allianstillvänd än den som accepterade samarbetet med S och MP.
Verkligheten har kommit ifatt Januaripartierna. Nu är 73-punktsavtalet överspelat, och med det kanske också legitimiteten för regeringssamarbetet i dess nuvarande form. Väljarna efterfrågar action här och nu. Mer pengar till omsorgen, tryggare anställningar och stöd för att rädda jobb och företag.
När den akuta krisen är över behöver Januaripartiernas regeringsunderlag uppdateras, och de behöver motivera för väljarna hur de ska möta de nya utmaningarna vi nu står inför. Hur ser politiken ut efter coronakrisen? Vad innebär en grön omställning för industrin? Med vilka reformer stärker vi företagens konkurrenskraft? Hur säkrar vi tillgången till mediciner och skyddsutrustning? Hur organiserar vi bäst vården och omsorgen? Vilka förutsättningar har inrikesflyget, kollektivtrafiken och godstransporterna? Vilka kompetenser behövs på arbetsmarknaden? Hur ökar vi tryggheten i samhället?
Nu behöver regeringen, men också oppositionen, ge svaret på frågan När och hur kommer vi ut starkare på andra sidan av coronakrisen?
Patrik Forslund, senior politisk rådgivare, The Labyrinth Public Affairs, och tidigare moderat riksdagsledamot
Dela inlägg
Utvalda kategorier
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.