Jag gick med raska steg fram genom de smala kullerstensgatorna, tittande på kartan i mobilen och hur jag placerar mina fötter om vartannat. När jag stannar till och tittar på min mobil möter jag en annan person som gör samma sak. Det är en piggt lysande person som jag känner igen från en paneldebatt på Swedbank dagen innan, Sara Wimmercranz, investerare. Hon undrar om jag vet vart en gata ligger. Det vet jag inte. Jag berömmer henne för framträdandet på paneldebatten. Hon var den klarast lysande stjärnan i panelen. Vassa och tydliga kommentarer medan många debatter i Almedalen är höljda i ett dunkel. Vi slår följe till en debatt på Breakit. I var och vartannat hörn hejar Sara glatt på någon som hon känner, och alla hälsar lika glatt på henne. Hennes ide om att leta efter investeringar där andra inte letar skiner igenom, hon är mitt i centrum och ändå med ett perspektiv lite utifrån.
 

I den trånga trädgården, under tält, står människor trångt och lyssnar till bland annat investeraren Tommy Jacobsson. Det syns givetvis på människorna vilken bransch jag har kommit till.

Jag gillar verkligen Tommy. Jag får känslan att han verkligen har sin approach till allting. Medan somliga tycks tävla om att gestalta säkerheten själv, är Tommy någonstans tvärtom. Han lyssnar istället för att prata, han går lite vid sidan om istället för i mitten, klär sig i tröja när andra har skjorta, pratar hellre ordentligt med en person istället för slarvigt med många personer. 
 

Mötena med Tommy och Sara får mig att flyga resten av dagen. Tänk att jag, en vanlig dödlig människa, får utbyta några glimrande och virvlande, underbara tankar med dessa människor. Nu ska det nya svenska riskkapitalet bli ett föredöme för resten av världen och dessutom driva det sociala entreprenörskapet. Entreprenörer och investerare har liknande problem oavsett om det är i Stockholm eller Silicon Valley. Men i Sverige, med det sociala och digitala mikroklimat som vi har, kan vi identifiera och fånga upp små virvlar av tankar, beteenden, digitala kluster, fenomen och känslor, och packa ihop dem i nya samarbeten, projekt och händelser.
 

När klockan är 18.30 är det fortfarande varmt ute, det flödar av vin och mingel på torgen. Idag är människor lika vackra och glada, men en del ser lite möra ut. Jag går hem till min studentetta som jag hyrt. Jag sätter mig i den nedsuttna soffan och drar upp de rostiga persiennerna. Jag tar mig en kopp te och skymtar återigen det vackra blå havet och den rosa himlen. Jag sätter på radion för att överrösta sorlet nere från Almedalen. Och så tänker jag på mina idoler, Sara och Tommy. De går sin egen väg. Nu gör jag det också.

 

Gustav Ceder, konsult