”Varför legitimerar drottningen en förening som inte gjort upp med sin rasism?”

Lördagen den 28 september i år avhåller Svensk-Tyska Föreningen (STF) sin 100-årsjubileumsmiddag under närvaro av kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia som verkar som föreningens beskyddare. Föreningen bildades av representanter för den pro-tyska svenska eliten mitt under Första världskriget.
 

STF är också den äldsta och finaste av landets vänskapsföreningar av borgerligt snitt – efter 1913 tillkom sedan andra liknande sammanslutningar såsom Svensk-Japanska Sällskapet, Svensk-Spanska Sällskapet och Svensk-Italienska Föreningen.

Problemet med STF och därmed med drottningens engagemang för föreningen är dock inte att den genom åren har samlat nyckelpersoner från svensk politik, näringsliv, akademi och kulturvärld, utan att STF från 1930 och fram tills 2004 har dominerats av nazister och antisemiter.

Efter nazisternas maktövertagande och under kriget intensifierades föreningens arbete för att utveckla och fördjupa relationerna mellan Sverige och Nazi-Tyskland, och en ny föreningslogo antogs i form av den tyska örnen försedd med ett hakkors. Tack vare föreningen blev Sverige det icke-fascistiska land som överlägset kom att föräras med allra flest besök av de tyska naziledarna, och varav flera efter kriget ställdes inför rätta i Nürnberg. STFs tillställningar hölls regelmässigt på Grand Hotel i Stockholm med uppemot 700 deltagare, nästan uteslutande från det pro-nazistiska svenska socialgrupp ett-skiktet.

En bevarad matrikel från STFs Stockholmsavdelning från 1937 indikerar väl vilken typ av samhällsklass som föreningen representerade liksom vilka som slöt upp i Vinterträdgården på Grand Hotel för att lyssna på nazistiska brandtal och föredragningar av bland andra Franz von Papen, Leonardo Conti, Fritz Todt, Hans Draeger, Karl Haushofer, Walther Funk, Fritz Sauckel, Gertrud Scholtz-Klink och Wilhelm Frick. Även den tyske diktatorn själv var på väg att besöka Sverige, men besöket ställdes till slut in och STF-medlemmarna fick nöja sig med Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess som bevistade Stockholm 1935 och höll ett tal på Grand Hotel där han prisade Hitlers gärningar både för Tysklands, Europas och den vita rasens del. Vidare hade Leni Riefenstahls propagandafilm Viljans triumf Sverigepremiär på en av föreningens evenemang under närvaro av kronprinsparet, och 1939 uppvaktade STF Hitler på dennes 50-årsdag under en audiens på Rikskansliet i Berlin.

STF stödde lojalt Nazi-Tyskland till det bittra slutet, och även efter kriget fortsatte STFs ledning att domineras av högerextremister. Föreningen anordnade föredrag som beklagade krigets utgång och det gamla Europas undergång samtidigt som den samarbetade med Hjälpkommittén för Tysklands barn som samlade in pengar till bland andra de tyska krigsförbrytarnas familjer och via samarbetspartners slussade pengar vidare till naziflyktingarna i Sydamerika.

STF blev efter kriget och in i våra dagar helt enkelt en arena där ett nätverk av svenska högerextremister, gärna med bakgrund i fascistiska Sveriges nationella förbund, kunde fortsätta att träffas i slutna former och där umgås med företrädare från näringslivet, offentlig förvaltning, och media-, kultur- och forskarvärlden, och inte minst med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia som upprepade gånger har närvarat vid föreningens möten.

Trots STFs djupt impregnerade historia av nazism och rasism har drottningen varit föreningens beskyddare sedan flera år tillbaka. Det går att fråga sig om det hade varit möjligt för drottningen att verka som beskyddare för andra vänskapsföreningar, exempelvis för Svensk-Kubanska Föreningen? Varför ser drottningen inga problem med att legitimera en förening med en historia av nazism och rasism?

Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum i Botkyrka