”Svenska företag har samma möjligheter som diktaturer”

I takt med att graden av internetanvändning ökar i diktaturer kan vi förvänta oss att även regimer, och inte bara opositionella, kommer att bli skickligare på att använda sociala medier till sin fördel. I länder som Iran har regimen reagerat på ett sofistikerat och skrämmande sätt. De har lärt sig att använda den digitala kommunikationsteknologin till sin fördel. På så sätt har de kunnat sprida propaganda, övervaka oliktänkande och gillra fällor för demonstranter.

I juni 2009 skrev Wall Street Journal om hur den iranska regeringen tagit hjälp av stora telekombolag för att övervaka aktivister. Det avancerade övervakningssystemet bygger på Deep Packet Inspection (DPI) vilket förutom blockering av kommunikation ger möjlighet att, via exempelvis Facebook och Twitter, samla in och förfalska information om oppositionella, i syfte att vilseleda.

Svenska företag och myndigheter har, liksom diktaturregimer, möjligheten att samla in information om användare i sociala medier. Har företag och myndigheter genom sociala medier fått en starkare maktposition gentemot individen? Om kunskap är makt är svaret ja. Tack vare sociala medier kan företag och myndigheter samla in kunskap om sin målgrupp som de annars hade gått miste om.

En positiv följd av detta är bättre riktad kommunikation och i förlängningen målgruppsdriven produkt- och tjänsteutveckling. En mindre tilltalande konsekvens är att information som vi kanske helst skulle vilja hålla privat samlas in och används i kommersiella syften eller för att kartlägga en opinion. Att företag och myndigheter samlar data om individer kanske kan verka harmlöst, men gränsen mellan omvärldsbevakning och åsiktsregistrering är inte glasklar.

Sociala medier har ändrat vårt sätt att interagera med andra människor. George Orwells framtidskildring om storebrorssamhället i romanen 1984 är till viss del redan verklighet. Genom sociala nätverkssajter, sökmotorer och webbläsare är det idag lätt att samla in och analysera data om enskilda individer. Trots detta är sajter, som Facebook, Twitter och Youtube, förknippade med avkoppling och nöje för de flesta och inte övervakning eller integritetskränkning.

Idag använder företag och myndigheter sina fansidor på Facebook som varaktiga fokusgrupper, vilka gör det lätt och kostnadseffektivt att kontinuerligt mäta vad målgruppen tycker om en produkt, tjänst eller ett varumärke. En del företag och myndigheter går steget längre och uppsöker användare utanför den egna fansidan för att tipsa eller besvara användaren.

Det här behöver inte vara negativt. Vår erfarenhet är att de flesta uppskattar ett personligt tilltal från företag och myndigheter, eftersom det finns en mänsklig drift att känna sig sedd och hörd. Men när personliga åsikter kommenteras av till exempel ett företag, utan att aktiv respons efterfrågats, kan det också uppfattas som ett intrång i den privata sfären. Troligen anses det vara ett ännu större övertramp i Sverige där nätintegritet värdesätts väldigt högt, vilket inte minst Piratpartiet är ett bevis för.

Sociala medier har visserligen ökat möjligheten att inhämta information om individer, men har även tvingat företag att bli mer transparenta. Medborgarjournalistiken har idag en mycket större roll, eftersom vem som helst kan ladda upp komprometterande information som sprids över hela världen inom loppet av några minuter. Därför ska man inte nonchalera att sociala medier faktiskt fördelat makten mer jämnt mellan exempelvis företag och konsument. Dessutom kan du som användare faktiskt bestämma vad du delar med dig av och för vilka. Därmed är risken för integritetskränkning i sociala medier inte större än du själv tillåter den att vara.

 

Sepideh Imani och Shirin Hirmand, digitala mediespecialister på United Minds och Prime

 

De har skrivit en hel spaning i ämnet här.