Tidigast om några veckor får vi veta vem som föreslås till ny partiordförande för socialdemokraterna. Det är ingen hemlighet för någon att en självklar kandidat saknas. Risken finns att det blir en kompromisskandidat. Det är givetvis inte bra. Men än värre är om det också innebär en kompromiss om den politiska inriktningen. Det var i huvudsak just en kompromiss om politiken mellan tre ganska disparata partier som fällde avgörandet i valet 2010. Väljarna tvivlade både på det rödgröna innehållet och förmågan att leverera.
 
Marknadsföring och produkt måste hänga ihop. Ingen vill öppna en tjusig förpackning och finna ett innehåll som inte överensstämmer med det som förespeglats. Det är elementärt. Det finns till och med lagar som reglerar detta. I politiken råder inga sådana lagar. Där råder väljarnas oskrivna lag, men det betyder inte att sambandet mellan det som förespeglas och det som levereras saknar betydelse. Tvärtom. Om väljarna anser att det som utlovats inte håller måttet får det omedelbart konsekvenser.
 
Valet i september handlade om just detta. Vilket parti klarar av att förverkliga sina utfästelser? Moderaternas kommunikation fungerade. Det bärande temat om att ”Det ska löna sig att arbeta” återkopplades till politiska förslag. De utlovar skattesänkningar och levererar skattesänkningar.
 
För socialdemokratin var det tvärtom. Den kommunikation som handlar om att förverkliga sina drömmar, vare sig det gäller boende, arbete eller familjebildning fungerar inte. Inte för att väljarna inte gillar vad som sägs. Utan för att människor tvivlar på leveransen.
Det har funnits försök. ”Jobben först” och ”Möjligheternas land” skulle kunnat ha varit starka deviser om de kopplats till trovärdiga politiska lösningar. Det skedde inte.
Det fungerar inte att säga att målet är arbete åt alla med ett ekonomisk-politiskt ramverk som i praktiken omöjliggör det.
 
Det fungerar inte att säga att alla har rätt till en bostad när bostadskön bara här i Stockholm formligen exploderat och tredubblats på bara sex år. Med nära 300 000 i kö och med en nyproduktion på i bästa fall 3 000 nya lägenheter årligen så kommer det aldrig att ske. 
 
Det fungerar inte att säga att alla barn har rätt till den bästa skolgången och blunda för ett friskolesystem som i sin strukturella konstruktion just motverkar föresatsen. De dramatiska betygsras i våra utsatta områden är en direkt konsekvens av reformen.
 
Det fungerar inte att säga barnens uppväxtvillkor ska sättas högst upp på dagordningen samtidigt som barnfattigdomen ökat under i stort sett hela 2000-talet. Det fungerar heller inte att fortsätta att tala om att göra något åt de ökande klassklyftorna när det saknades politiska verktyg för att bryta utvecklingen.
 
Idag anses det viktigare att spara sig ur kriser än att investera sig ur dem.
 
Valfrihet anses viktigare än en jämlik skola.
 
Skattesänkningar anses viktigare än omfördelning.
 
Amortering på statsskulden anses viktigare än en expansiv finanspolitik.
Idag finns ingen politisk kraft som utmanar detta. Trots att viss politisk kommunikation förespeglar det. Detta har väljarna sett och förstått för länge sedan. Jobb måste jag ordna själv. Bostad måste jag köpa. Skolgången för mina barn måste jag välja noggrant. Och visst är det synd att klyftorna växer, men det är nya tider nu och var och en måste se om sitt eget hus först. Det är mot bakgrund av allt detta inte svårt att se varför moderaternas kommunikativa plattform fungerar och socialdemokraternas inte gör det.
Här återfinns socialdemokratins dilemma. Antingen bestämmer man sig för att utmana de system och strukturer som man kritiserar eller så förhåller man sig till dem. Det går inte att göra båda sakerna samtidigt.
När det kommer till frågan om ord och handling, leverans och förtroende finns inga genvägar. Det kan aldrig så många pressekreterare, kommunikatörer eller spinndoktorer ändra på. Inte heller ens en ny partiordförande.
 
Mikael Romero, Romero PR och tidigare kommunikationsstrateg (s)