”Socialdemokraternas ledarjakt – en stilstudie i krishantering”

Socialdemokraternas ledarkris erbjuder en stilstudie av krishantering. Mediebevakningen är total och handlingsförlamningen likaså.

 

Det råder ingen tvekan om att socialdemokratin är i kris. Partiet fortsätter att sätta nya bottenrekord i opinionsmätningarna; för tillfället tycks partiets stöd lägre än 25 procent. Så lågt har det inte sjunkit i något val på hundra år.

 

På sätt och vis var det ofrånkomligt. Är man störst kan man bara förlora, och så småningom kommer vilken organisation som helst att stagnera och stelna. Idétorkan efter att partiet haft åttio år på sig att bygga sitt folkhem har inte bidragit på något positivt sätt.

 

Som utomstående betraktare på pr-byråbänken är det intressant att se hur partiets säregna ledarskapskultur med tiden kommit att anpassas efter denna dominerande position. Partiet har ingen vana av att inte vara störst, och man har påtagligt svårt att hantera den uppkomna situationen. Traditionen av att alla kandidater till partiledarposten ska säga nej, nej, nej fram till att en tydlig vinnare redan utkristalliserats, till exempel, tolkas nu inte som någon storsint gest utan som att ordförandeskapet är ett kamikazeuppdrag som ingen vill ha.

 

Faktum är att Socialdemokraterna inte är vana att byta ledare i nedgång. Mona Sahlin var den första s-ledare sedan 1920-talet som fick överta partiordförandeskapet utan att samtidigt bli statsminister. Per Albin lämnade partiet, regeringsmakten och ett 46-procentigt väljarstöd till Tage Erlander. När Erlander räckte stafettpinnen vidare till Olof Palme hade partiet egen majoritet i andrakammaren. Ingvar Carlsson blev både partiledare och statsminister när Palme mördades, och han lämnade partiordförandeskapet efter valsegern 1994.

 

När det krisar är det naturligt att dra öronen åt sig och välja försiktiga lösningar. Processen för att fylla den tomma ledartröjan efter Mona Sahlin är ett tydligt exempel: Mikael Damberg målas ut som höger och Veronica Palm som vänster, medan Sven-Erik Österberg framställs som en kompromisskandidat som båda sidor kan acceptera. Eftersom ingen av dem vågar kandidera öppet, med ett program och egna visioner, konvergerar partiet åt mitten. Försiktighetsprincipen råder.

 

Men det är inte försiktighet och feghet som förmår vända ett gammalt statsbärande parti i fritt fall. Socialdemokratin måste återvinna sitt självförtroende. De behöver en person som tror på något, och som någon kan tro på. Den som nöjer sig med en partiledare som inte upprör någon har trots allt flera andra partier att välja på.

 

Än så länge finns inget som tyder på att denna insikt sjunkit in. Rörelsens planlösa sökande efter en gemensam nämnare mellan s-falangerna fortsätter. Den spikraka nedgången likaså.