”Självbespeglaren och den klantiga – de vanligaste manustyperna”

När man surfar in på Sveriges största bokhandel, Adlibris, så möts man av en kändisbuffé. Ett fantastiskt utbud av kändisar som ger ut böcker som en förlängning av sitt varumärke. Härligt för både förlag och kändis och från och till faktiskt även för läsaren. Det är dock inte den här typen av manus som skickas in till förlagen av förhoppningsfulla författare.

Pandemin har lett till en tsunami av manus. Aldrig förr har det skickats in så många manus till förlagen som nu. Vilka är då personerna bakom, kan vi se ett mönster?

självbespeglaren
Står för det allra vanligaste spontanmanuset och tar avstamp i sitt eget liv med rena självbiografier, släktkrönikor, romaner tydligt uppbyggda kring författaren själv eller det man kallar terapeutiskt skrivande. Det är det som främst mejlas in med förhoppningen att bli utgivet. Med terapeutiskt skrivande menar man att författaren bearbetar tuffa erfarenheter, det rör sig ofta om livshotande eller svår kroniska sjukdomar, psykisk ohälsa eller uppslitande familjerelationer. Det är empiriskt bevisat att man faktiskt mår bättre av att bearbeta händelser genom att bokstavligen skriva av sig, så det är inte så underligt att det finns gott om den här typen av manus. Problemet är att dessa manus ofta är alltför privata, tänk dagbok. Utmaningen ligger i att förmedla det privata så det blir allmängiltigt och intressant för en bredare målgrupp. Det är onekligen kaxigt och imponerande att så många helt självklart förutsätter att det finns ett kommersiellt intresse för deras privata erfarenheter. Lyckas författaren balansera rätt så kan det dock gå riktigt bra. För det här är så kallade drabbande livsöden är populär genre, inte minst som ljudbok.

Det allra mesta av det självbiografiska och terapeutiska skrivandet blir till slut egenutgivet eller liggande kvar i byrålådan. Även uppburna författare kan tydligen behöva skriva av sig, och då kan stora förlaget få ett dilemma på halsen vilket hände Norstedts i våras med Kristina Sandbergs “En ensam plats” och årtiondets recensionsstorm. Kanske förläggaren skulle ha rekommenderat egenutgivning trots allt.

den följsamma
De följsamma författarna är de som för några år sedan var upptagna av normkritik och flygskam. Nu är det andra ämnen som tagit över det brinnande och alltid trendkänsliga samhällsengagemanget. Den här författargruppen har plast- och prylbantat, drabbats av IBS-mage och givetvis förstått vikten av ett intersektionellt perspektiv. Den här författaren hamnar som regel i tv-soffan som exempel på starka och modiga personer som står upp för en viktig fråga. Fint så, men böckerna säljer inte alltid så bra som man kan tycka att den öppna famnen av traditionella media borde leda till.

Detta leder oss till:

författaren vars namn vi inte bör nämna
Ett exempel är den där tjeckiska barnboksförfattarinnan, som statsministern tyckte sa så konstiga saker. Och kanske numer också han den blonda brunbrända skåningen med fuktiga läppar. Räknas rockpoeten från Österlen hit? Böckerna säljer fantastiskt bra och författarna når helt av egen kraft förmodligen fler än alla tv-soffor tillsammans.

den kommersiella
När kommer Bianca Ingrossos bok? Vi är många som längtar, på riktigt. En författare med en stark egen kanal som lyckas få ut en bok på ett angeläget tema som är relevant för sina följare kan nå enorma framgångar. Detta är Therese Lindgren ett extremt framgångsrikt exempel på. Hennes bok om psykisk ohälsa har gjort stor nytta för väldigt många unga, det äcr imponerande, Therese förtjänar betydligt mer respekt för sin insats än vad hon hitintills fått.

den klantige
Den klantige är ofta en av de följsamma som avslöjas med att begå något som faller utanför den socialt accepterade ramen för vad en mediepersonlighet får göra. Paolo Roberto är ett bra exempel. Men även många debattörer och författare från den godasidan ertappades under Metoo med att säga en sak och göra en annan.

berättaren/traditionalisten
Det finns trots allt författare som skriver för berättandets skull och faktiskt till och med skriver själva. Berättaren/traditionalisten är vår tids sagoberättare. Det är här de guldkornen finns, manus som blir till böcker som erövrar världen och läsares sinnen. Berättelser vi njuter av och kommer ihåg. För att nämna bara några få exempel: Elena Ferrantes romanepos om Lila och Elena, Handmaid´s Tale av Margaret Atwood en dystopi som ligger skrämmande nära verkliga samhällen där kvinnan är värd hälften så mycket som en man. Karin Smirnoffs trilogi om den säregna Jana kippo och det glesbefolkade Sverige och inte minst Douglas Stewarts oväntade men ändå självklara framgång med Shuggie Bain. Alla framgångsrika tack vare kraften i deras berättelse och berättande. Utan gripande berättelser inga förlag eller strömningstjänster, de verkliga stjärnorna borde uppmärksammas bättre.

Peter Norrman, grundare och vd på Vulkan

Rolf van den Brink

Jobbar främst med nyheter, reportage och foto och leder det redaktionella arbetet, men ägnar också rejält med tid till den löpande driften av företaget. Har jobbat på Dagens Opinion sedan 2009.

rolf@dagensopinion.se

Dela inlägg

Kopiera länk