Delegationen mot segregation (Delmos) har på regeringens uppdrag kartlagt den socioekonomiska boendesegregationen i Sverige. Undersökningen visar att segregationen mellan olika inkomstgrupper ökar, främst i storstäderna, men även ut i landet.

Delmos har med hjälp av statistik från SCB utvecklat ett segregationsindex. Rapporten visar att den socioekonomiska boendesegregationen ökar i Sverige under perioden 1990–2018. År 1990 skulle ungefär 27 procent av den del av befolkningen som hade lägst inkomster behövt flytta till ett annat bostadsområde för att deras bosättningsmönster skulle likna bosättningsmönstret bland de som hade högst inkomster. År 2018 var motsvarande siffra ungefär 41 procent.

Rapporten visar också att andelen av den svenska befolkningen som bor i medelinkomstområden minskar under perioden. Däremot ökar andelen av befolkningen i låginkomstområden. Andelen som bor i höginkomstområden ökar också, men inte i lika hög grad. Runt 37 procent av befolkningen bor år 2018 i en kommun där graden av segregation är lika med eller högre än riksgenomsnittet. Runt 50 procent bor i kommuner där segregationen är högre idag genomsnittet var i riket år 1990.

Rapporten visar att andelen områden med socioekonomiska utmaningar ökar under perioden 2011–2019. Detsamma gäller områden med goda socioekonomiska förutsättningar. Sannolikheten för att ett område förblir samma områdestyp ligger på 89–95 procent.  Det tycks alltså svårt att ändra ett områdes socioekonomiska status.

Över hälften av Sveriges befolkning, 5,4 miljoner människor, bor i områden med goda socioekonomiska förutsättningar år 2019, av dessa bor 1,2 miljoner i områden med de bästa förutsättningarna.

2,3 miljoner bor i ett socioekonomiskt blandat område.

1,4 miljoner bor i områden med socioekonomiska utmaningar, av dessa bor 550 000 i områden med de största utmaningarna.

Delmos ifrågasätter också statliga insatser för att motverka segregationen och hänvisar till studier som ”visar att många av satsningarna har haft betydelse både för områden och individer, men att de inte har lett till en minskad segregation”. Förklaringen till det kan vara att ”fokus snarare legat på att kompensera de individer som drabbats hårdast av segregationen än på att motverka de bakomliggande orsakerna och det som driver segregationsprocessen”.