Partiledarstriden som (v) har allt att vinna på

Som vänsterpartist och pr-konsult har jag under de senaste månaderna allt oftare fått frågan om jag är orolig för den nu igångsatta debatten om vem som ska vara framtidens partiledare för vårt parti. Jag är inte orolig. Tvärtom. Jag menar att vänstern har allt att vinna på en öppen och schysst debatt om vem som ska vara ledare för Vänsterpartiet.
 

När opinionsfrågor ställs till allmänheten om apoteksmonopol, välfärdssatsningar, kollektivtrafik, småföretagarpolitik, euron, eller nästan vilket sakpolitiskt område du än är intresserad av. Då syns att många ger sitt stöd för Vänsterpartiets politik, i flera fall en tydlig majoritet av väljarna. Trots detta håller partiet knappt näsan över ytan när det är dags för medborgarna att gå till valurnorna. Det finns ett gap mellan vad människor tycker om vår politik, och vad människor anser om vår förmåga att genomföra våra förslag.
 

Vi står alltså inte utan en stark politik, men vi brister i förmågan att etablera förtroende. Den viktigaste insatsen för att etablera förtroende och modernisera vänstern sker runt fikabordet på arbetsplatsen, i kön till det försenade tåget eller i samtalet med våra vänner. Men en partiledares betydelse för att skapa förtroende ska inte heller underskattas. En debatt om vem, eller vilka, som ska vara ledare för Vänsterpartiet behöver inte skugga vikten av att diskutera den framtida vänsterns politik. Ledarskap är politik. Och med flera kandidater som öppet anmäler sitt intresse, kommer vi kunna få en debatt om vad dessa personer vill göra med vårt parti och vårt samhälle.

Så låt mig få passa på att vara tydlig mot ”experter” och ledarskribenter som kommer analysera vår process att utse ny partiledare; Flera kandidater med olika åsikter är inte ett signum för ett parti i splittring. Vad ni ser är flera kandidater som är öppna med att de vill återupprätta förtroendet för en önskad och uppdaterad politik.

Under det senaste året har partiet fått en medlemsökning med över 40 procent (!). En framtidskommission har lagt fram förslag till ett starkare parti, och flera centrala politikområden står inför förnyelse. Den kongress som partiet samlas för i januari är därför inget krismöte där en partiledarstrid kommer splittra vänstern. Den kongress partiet samlas för är istället startskottet för en moderniserad vänster som med en ny ledning är efterlängtad av många.

Jag menar att finanskriser, klimatförändringar, ungdomsarbetslöshet och en extremhöger på frammarsch är några av alla tecken på att en politik med solidaritet som ledstjärna behövs mer än någonsin. Jag räds inte en höst med spännande debatter om partiledarskap och politik, jag välkomnar den.