Oddsen för framgång i Durban – högoddsaren är ett långsiktigt mål

Miljöorganisationernas viktigaste mål i Durban är att Kyotoprotokollet ska få en andra åtagandeperiod, med konkreta krav på utsläppsminskningar. USA, Ryssland och Japan blockerar med motiveringen att också stora utsläppsländer i syd, som Indien och Kina, ska ta bindande ansvar för sina utsläpp. Afrika och stora delar av G77 villkorar sitt stöd till snart sagt allt i förhandlingarna med att i-världen går med på en ny åtagandeperiod, medan EU laborerar med om en ensidig deklaration kan räcka. I nuläget ser det mycket mörkt ut att nå ett avtal, enda möjligheten verkar vara att EU ensamt tar på sig bindande utsläppsmål.

 

Den långsiktiga klimatpolitiken har samma tyngd i FN-förhandlingarna som Kyotoprotokollets fortsättning, men har hamnat i dess skugga. Knappast någon tror att ett allomfattande, långsiktigt klimatåtagande för alla FN:s 192 medlemmar kan få något genombrott i Durban, och EU vill inte ens att man försöker utan ser att ett sådant avtal tas om ett par år. Men alldeles nu har Kina öppnat för att ta på sig utsläppsmål, så detta kan vara outsidern som slår in.

 

REDD, Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation, lanserades för sju år sedan för att sätta en prislapp på skogens klimatnytta. Inför Cop17 sades det att mekanismen skulle kunna sjösättas ordentligt nu, men efter den första veckan är motsättningarna fortsatt stora kring hur pengarna för skogsskydd ska fördelas, hur nyttan beräknas och hur mycket andra nyttor som ska ingå. Generellt sett vill miljöorganisationer och länder i nord ha starka skydd för biodiversitet och ursprungsbefolkningar, medan utvecklingsländerna vill sköta detta i nationell lagstiftning och policies, utan FN:s inblandning.

 

På de två senaste årens klimattoppmöten i Köpenhamn och Cancún enades man om att etablera en grön fond för teknikutveckling i tredje världen. I-länderna ska 2010-2012 ha fått fram 30 miljarder dollar i ”fast track”-pengar, därefter 100 miljarder per år till 2020. 40 länder, däribland Sverige, har i sju månader arbetat fram en kompromiss om hur fonden ska utformas, som Sveriges chefsförhandlare Anna Lindstedt ännu i tisdags trodde skulle kunna antas. Sedan satte USA sig på tvären’ de kan inte acceptera att fonden hanteras av FN. Bolivia och Venezuela, två av de mest högljudda länderna på Cop17, kräver nu också att hela avtalet förhandlas om.

 

Från att ha varit nästan säkert att den gröna fonden skulle kunna lanseras på Cop17, är det nu en högoddsare som kräver att ministrarna nästa vecka enas om att den tidigare kompromissen gäller.

 

Under förhandlingarnas första vecka närmade sig flyg- och sjöfartens FN-organ IMO och ICAO konkreta, globala utsläppsmål och vägar att nå dem. Sjöfarten har kommit längst, i nära samarbete med Världsnaturfonden, medan flyget är mest spännande eftersom FN-regler kan vara sättet för EU att slippa en allvarlig konflikt med USA och Kina om att föra in flyget i EU:s utsläppshandel.

FN:s utsläppsminskande mekanism CDM diskuterades inte särskilt mycket inför Cop17, CDM fungerar relativt bra och annat är mer akut att fixa till. Men på Cop17s fjärde dag blev CDM plötsligt förstasidesstoff, när Brasilien angav att de inte ser att CDM kan fortsätta utan nya Kyotoåtaganden. Troligen är det bara förhandlingsspel’ Brasilien har 198 registrerade CDM-projekt som de knappast vill kasta över bord. CDM blir kvar, men tappar i betydelse om det inte skrivs ett nytt avtal som tvingar länder att minska sina utsläpp.

Det har rått en spännande och publik dragkamp mellan EU:s industri- och miljökommissionärer om vilket utsläppsmål EU ska sätta. I sin tidigare roll som EU-parlamentariker insisterade Lena Ek på att EU ensidigt ska förbinda sig att minska sina utsläpp med 30 procent till år 2020. Många miljörörelser ser detta som precis den form av föredöme som förhandlingarna behöver för att komma ur sitt dödläge. Det mest sannolika är att EU stannar vid en minskning på 20 procent, men när miljöministrarna samlas är det inte omöjligt att ribban höjs. Lita på att Lena Ek då utmålas som hjälte.

Det var länge nästan självskrivet att Cop18 nästa år hålls i Sydkorea. Men på Cop17:s andra dag blev beslutet istället att nästa klimatkonferens hålls i Qatar. Att ge värdskapet till en oljediktatur med usel jämställdhet och tveksam klimatpolitik kritiserades omedelbart av människorättsorganisationer, men det ska mycket till för att FN nu byter ut Qatar, särskilt som Sydkorea redan fått tröstpriser i form av förmöten inför Cop18.

Mattias Goldmann, miljölobbyist