Drygt ett dygn har i skrivande stund gått sedan jag först nåddes av nyheten om en bombsmäll mitt i den norska demokratins hjärta. Kort därefter kommer rapporter om att ofattbart många unga socialdemokrater har mördats på ett sommarläger på ön Utöya. När detta inlägg författas skrivs dödssiffran till 92 personer. Med stor sannolikhet kommer den att stiga ytterligare.

 

Det som inträffat saknar motstycke i Nordens moderna historia, där har Fredrik Reinfeldt rätt i sin analys. Efter snart ett dygn med rapporter av stegrande vidrighet och hemskhet känns de paralleller som dragits till andra världskrigets dagar inte längre så överdrivna som när jag hörde dem sent igår kväll.

 

De hemska bilder och vittnesmål som nu pumpas ut i nyhetssändningarna tar sig in under skinnet och ända in i hjärteroten. Norge. Oslo. Närmare än så blir det inte.

 

För svenska socialdemokrater får hemskheterna i Norge ytterligare en dimension. Banden mellan Socialdemokraterna och dess norska systerparti, Arbeiderpartiet, är mycket starka. Detsamma gäller ungdomsförbunden, SSU och AUF. Generationer SSU:are har deltagit vid sommarlägren som på ön Utöya, som blivit en symbolisk mötesplats för systerorganisationernas gemensamma kamp för fred, solidaritet och rättvisa. Många är de aktiva svenska socialdemokrater som besökt den ö som, med statsminister Jens Stoltenbergs egna ord, igår förvandlades till ett helvete.

 

I kölvattnet av de första spekulativa nyhetsrapporteringarna följde den givna jakten på gärningsmän och syndabockar. I sociala medier såväl som i de mer etablerade riktades misstankarna mot radikala islamistiska grupper och flera personer på den politiska högerkanten snuddade vid rena anklagelser riktade mot just denna grupp mycket kort efter de första rapporterna om detta brutala attentat.

 

När norska myndigheter sedan offentliggjorde identiteten på den misstänkte man som polisen gripit på Utöya visade det sig, tvärt emot merparten av de spekulationer som dominerat nyhetsflödet, vara en vit, norsk, man. En pinsam påminnelse om de västerländska spekulationernas enögdhet tillika en otäck erinran om terrorismens många ansikten.

 

Förblindad av hatet mot islamism och internationalism, idéer som står i bjärt konstrast med de demokratiska värderingar som det norska, likväl som det svenska, öppna samhället vilar på, ska den 32-årige Anders Behring Breivik vara mannen bakom detta massmord.

 

De hatfulla inlägg i kommentarfält och internetforum som i mediernas rapportering nu tillskrivs den misstänkta mannen gör det svårt att inte se detta som politiskt våld. Hatet mot mångfald och alla människors frihet som svallar över i kommentarfälten på obskyra internetforum har nu antagit handgripliga former med fruktansvärda konsekvenser som resultat.

 

De fega attackerna som bragt över 90 personer om livet är inte bara ett angrepp på, och en tragedi för, enskilda personer som drabbats och deras anhöriga. Det är ett brutalt angrepp på demokratin, det öppna samhället och arbetarrörelsen.

 

Den obehagliga frågan som innefinner sig är – Vad får en människa att göra detta och hur långt var steget från de hatfulla orden i de internetforum där mannen enligt uppgift var aktiv till handling?

 

Frågorna som slukas av den obehagliga känslan av tomhet är många. Ett är dock säkert: Svaret på våld är ännu mera demokrati. Ännu mera humanitet, men aldrig naivitet, som Jens Stoltenberg sa under en av sina presskonferenser.

 

Om socialdemokratin var måltavlan för gårdagens attentat, har gärningsmannen misslyckats. Socialdemokratins kamp för öppenhet, solidaritet och frihet fortsätter med oförändrad styrka. Idag är inte socialdemokratin stukad, den är i sorg. Nu går våra tankar till våra systrar och bröder i väst – Att värna demokratin och slå vakt om det öppna samhället är allas vårt ansvar, det ansvaret upphör inte vid nationsgränsen.