”Kommunala skolor gav sämst lärarlöner”

Reformen att kommunalisera skolan roddes i land genom att dåvarande skolminister Göran Persson gav löften om högre lärarlöner. Men de svenska lärarna hör i dag till de sämst betalda bland OECD-länderna. Läraryrkets status har även påverkats på andra sätt sedan kommunaliseringen; den kvalificerade fortbildningen av lärare har närmast upphört, kommunerna respekterar inte behörighetskrav och många obehöriga lärare har anställts. Lärarna får i stor utsträckning utföra arbetsuppgifter som ligger utanför läraryrkets kärna.

 

Det kommunala huvudmannaskapet har dessutom undergrävt likvärdigheten. Det är stora skillnader mellan de kommuner som satsar mest respektive minst på skolundervisningen. Skillnader i resursfördelningen beror alltså inte på elevers olika behov – utan på kommunernas prioriteringar. Det värsta i sammanhanget är att de kommuner som har de största behoven av satsningar i sina skolor, till exempel på grund av sociala problem, också är de kommuner som ofta har minst skattekraft och resurser.

 

Dagens styrning av skolan är dessutom otydlig. Genom att staten delvis styr skolan genom lagar, läroplaner och lärarutbildningar, medan kommunerna är huvudmän och finansierar verksamheten skapas ett slags dubbelkommando över skolpolitiken som gör ledarskapet otydligt. Det är lätt för staten och kommunerna att skylla tillkortakommanden på varandra. Om ventilationen krånglar på en skola är det glasklart vem som är ansvarig, men om resultaten sjunker 20 år i rad är det nästan omöjligt att skapa någon bredare enighet om var ansvaret ligger.

 

Regeringen har på senare år vidtagit åtgärder för att öka den statliga styrningen och kontrollen. Statens skolinspektion har inrättats. Fler nationella prov har införts och rättas centralt. Betyg ska sättas tidigare enligt en ny betygsskala. Skollagen har skärpts. Läroplanen och kunskapskraven har förtydligats. En ny lärarutbildning byggs upp som ger mer specialiserade kunskaper. Lärarlegitimation införs så att inte personer utan utbildning ska kunna undervisa och sätta betyg.

 

Men för att den nedåtgående utvecklingen helt och hållet ska kunna vändas är det vår bedömning att nuvarande huvudmannaskapsmodell inte håller i längden. Sverige behöver bygga upp ett nytt och modernt huvudmannaskap som har till syfte att göra skolan nationellt likvärdig, med hög kvalitet, elever som når sin fulla potential och en lärarkår i världsklass.

 

Staten måste stå för struktur och stringens i skolsystemet. Segregationen måste brytas. Staten måste garantera rättvisa villkor och rättvis finansiering av skolan, oavsett om skolan är en friskola eller drivs av det offentliga. Den nya styrningsmodell för skolan som vi vill se innebär inte en återgång till gamla Skolöverstyrelsens stela detaljreglering. Det behövs en modern styrning istället för den stora skolbyråkrati som har skapats i 290 kommuner.

 

De partier och andra aktörer som stod bakom kommunaliseringen är idag faktiskt ofta snabba att kräva statliga ingripanden när enskildheter i skolväsendet inte fungerar. Vi delar attityden att staten ska ta ett stort ansvar, men frågan till sist måste ju bli varför skolan ska vara kommunal om varje större problem ändå ska kräva statliga ingripanden?

 

De som en gång drev igenom kommunaliseringen, både från politiskt och fackligt håll, har sällan numera några principiella argument för att försvara dagens system. De brukar däremot säga att ett återförstatligande är en krävande process som man därför bör avstå från. Men det är, enligt vår uppfattning, en nödvändig process, och de som tycker att detta skulle vara det jobbigaste saknar perspektiv. Det jobbigaste är att resultaten sjunker. Det värsta är inte om styrningen av skolan måste omorganiseras. Det värsta är att eleverna lär sig för lite i dagens skola.

 

Det är hög tid att påbörja en process vars slutmål bör vara att återförstatliga den svenska skolan.

 

Jan Björklund, utbildningsminister

Metta Fjelkner, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund