”Fredrik Reinfeldt i samma fälla som Göran Persson i DN-intervjun”

Egentligen hade det aldrig behövt bli ens en notis. Men debatten mellan statsministern och Moderaterna, på den ena sidan, och DN, på den andra, är fascinerande och verkar bottna i hur olika man kan tolka ord. Och det mest fascinerande är hur Moderaterna valt att hantera den mediala ”kris” som man uppenbarligen tolkat det som.

 

DN drar otvivelaktigt ganska hårt på intervjun med statsministern om hyresrättens betydelse, då de hävdar att han ”dömer ut” den. Å andra sidan borde en rutinerad politiker och begåvad politisk kommunikatör som Fredrik Reinfeldt aldrig behöva ge dem den öppningen.

 

I princip hade frågan varit lätt att avfärda. Om Fredrik Reinfeldt, i stället för att ge sig in i ett långt och, ärligt talat, ganska svårbegripligt resonemang om bristerna i hur hyresrätten i Stockholm fungerar, hade svarat som moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten gjorde redan dagen efter, nämligen att ”Moderaterna tycker att hyresrätten är viktig i Stockholms innerstad” och därefter konstaterat att det finns problem att ta tag i, så hade alla kunnat nicka instämmande och intervjun hade aldrig toppat DNs förstasida.

 

Det statsministern nu försökte sig på, att varva faktiska åsikter med ett slags betraktelser utifrån, är egentligen dömt att misslyckas. Det ställer orimliga krav på åhöraren att veta i vilken egenskap han uttalar sig; är det som betraktare eller som politiker med egna åsikter? Faktum är att det agerandet inte är helt unikt för en statsminister; också Göran Persson fick ofta kritik för att han ofta ställde sig i en betraktarroll, snarare än som politiker med en tydlig agenda.

 

Även om det ibland kan vara en behaglig position, då man kan undvika att ge svar i politiskt kontroversiella frågor, som hyresrättens framtid i Stockholm, så finns det helt klart risker med ett sådant agerande. Bortsett från att man kan beskyllas för att vara undflyende, riskerar man också att betraktelsen, som i detta fall, uppfattas som en åsikt av reportern. Läser och lyssnar man på de nu släppta ljudfilerna och transkriberingarna så är det långt ifrån självklart vilken tolkning som bör gälla.

 

Nu är det naturligtvis lätt att i efterhand bedöma hur statsministern borde ha svarat för att undanröja alla tvivel. Så långt är det förmodligen ett klassiskt exempel, både i hur nyheter kan vinklas och i vikten av klar och tydlig kommunikation. Det verkligt intressanta är snarare hur Moderaterna valt att hantera den uppkomna situationen.

 

Fredrik Reinfeldt är vare sig den första, eller sista, politiker som upplever sig missförstådd av en reporter och av en rubriksättare. I de flesta fall hanterar man detta genom att ge ytterligare en intervju, lägga saker tillrätta och försöka lägga händelsen bakom sig.

 

En mer aktivistisk och okonventionell strategi är den som Moderaterna nu valt, att till varje pris vilja ha rätt gentemot reportern och tidningen. I den strävan har man lagt upp delar av intervjun (som man själva bandat) och transkriberingar av dessa på regeringens hemsida.

 

Mest förbluffande är nog att det överhuvudtaget skett. Regeringen har under lång tid varit förhållandevis avvaktande visavi sociala medier och det nya medielandskapet. Statsministern har själv gärna lyft fram problem med Facebook och ”nätets mörka sida”. Det är få ministrar som varit aktiva i sociala medier, utöver Carl Bildt och det har tagit tid att få fram en policy för myndigheters användning av sociala medier. Ifråga om Wikileaks, så har regeringen varit allt mellan avvaktande och avståndstagande. I det läget måste man beskriva greppet att lägga upp oredigerat material på just regeringens hemsida som synnerligen djärvt.

 

Till det djärva bidrar också att man använder regeringens hemsida, snarare än Moderaternas, för att gå i polemik med en av de ledande dagstidningarna. En utomstående betraktare får därmed lätt intrycket att det är en konflikt mellan regeringen och DN. Samtidigt förtydligar emellertid Sofia Arkelsten vad som är moderat politik (och talar inte alls om regeringen).

 

På ett sätt har naturligtvis greppet varit framgångsrikt. Dels blev Moderaterna, genom partisekreteraren, tydliga i vad man menade. Och dels flyttades snabbt fokus från frågan om hyresrättens framtid i Stockholm till vem som sagt vad.

 

Däremot är frågan om man helt lyckats tvätta bort bilden av ett luddigt uttalande från statsministern. De som faktiskt bemödar sig med att ta reda på vad som sades i intervjun blir knappast så mycket klokare. Kanske hade det varit på sin plats att, samtidigt som man kritiserar DNs rubriksättning, också ta ansvar för oklarheten i de egna uttalandena. Dessutom måste man ifrågasätta om det verkligen är klokt att använda regeringens hemsida för vad som främst verkar vara en moderat angelägenhet. Med tanke på det parlamentariska läget i riksdagen kommer det att bli mycket intressant att se hur Vänsterpartiets KU-anmälan av detta hanteras under våren. Sett i backspegeln finns det förmodligen en och annan moderat som konstaterar att man kanske skulle använt det egna partiets hemsida istället, med samma effekt, men med mindre problem kring formalia.

 

Att starta en ny konflikt för att flytta fokus är givetvis inte en långsiktigt hållbar strategi. Skulle man göra det för ofta skulle man snart få rykte om sig som grälsjuka och ovilliga att ta ansvar, men som en engångsföreteelse verkar det ha fungerat för denna gång.

 

Kanske är de mer långsiktiga implikationerna mer intressanta. Om regeringspartierna börjar använda regeringens hemsida för att förmedla partibudskap och för att publicera ”rådata”, på ett sätt som påminner om det kritiserade Wikileaks arbetssätt, lär det också komma krav på att regeringen själv blir mer transparent och börjar inlåta sig i mer av dialog med de egna medborgarna. Det blir liksom inte trovärdigt att vara för transparens bara när det passar de egna syftena.