DEBATT. Sven Lindström, vd, för solcellsföretaget Midsummer, tycker at EU-kommissionens sitt klimatpaket Fit for 55 innehåller ”fluff och reliker av den gamla kol- och stålunionen” och som kan ge fördelar för ”största utsläpparna med starkast lobbyingkraft”.

Mitt i värmeböljan och kontinentala översvämningar presenterar EU-kommissionen sitt klimatpaket ’Fit for 55’ med hopp om en 55-procentig minskning av koldioxiduppsläppen inom nio år. Vid en närmare titt på förslaget finner man dock en hel del fluff och reliker av den gamla kol- och stålunionen.

Förslaget har blivit uppmärksammat och hyllat av många betraktare för sina ambitiösa mål: nollutsläpp år 2050 med delmålet en 55-procentig minskning av utsläppen år 2030 (jämfört med 1990 års nivåer). Det ska åstadkommas genom bl a koldioxidtullar vid gränserna,

stopp för bilutsläpp från år 2035 och krav på hållbara bränslen i flyget.

Tittar man närmare på förslagstexterna ser man dock mindre av en lag och mer av en policy och en färdväg utan konkreta förslag med detaljer. Ingen miljövän kan invända mot de ambitiösa målen men min känsla är att inget alls kommer att hända de närmaste åren annat än att man detaljerar förslagen för att få in dem i lagstiftningen. Många aktörer och ekonomiskt starka särintressen letar garanterat redan efter kryphål.

Det stora problemet med kommissionens förslag är att allt verkar basera sig på handeln med utsläppsrätter och det systemet har ju inte fungerat de senaste tio åren eftersom man delat ut alldeles för många gratis utsläppsrätter till de allra största förorenarna. Och det skriver man uttryckligen att man kommer att fortsätta med:

‘Free allowances will remain an important tool to protect energy-intensive industry against the risk of ‘carbon leakage’ until at least 2030. The number of free allowances will be reduced but only in the second half of the decade, shifting more free allocation to sectors that are harder to decarbonise.’

Så de största utsläpparna med starkast lobbyingkraft kommer fortsatt att få fördelar av detta system i många år framöver. Den historiska kol- och stålunionen kastar fortfarande sin skugga över EUs framtid.

Koldioxidskatten skyddar ”gamla” industrier med skyhöga utsläpp. Detta ser man även i den föreslagna koldioxidskatten på importerat gods, CBAM. Här syns tydligt vilka sektorer man vill skydda:

‘The CBAM will initially apply to imports of the following goods: cement, iron and steel, aluminium, fertilisers and electricity.’

Det vill säga stora gamla industrier med skyhöga utsläpp. Men vem skyddar våra nya innovativa industrier? Det är oklart hur till exempel bilar med aluminiumdetaljer och stål kommer att beskattas, eller de importerade solpaneler med aluminiumramar som har klimatavtryck som är upp till tio gånger högre än de vi kan tillverka i Sverige. Idag straffbeskattas europeiska solpaneler producerade med grön el jämfört med asiatiska ’kolkrafttillverkade’ solpaneler som är tullfria och EU-kommissionens förslag ger inga besked om huruvida detta kommer att fortsätta.

Nu väntar ett intensivt arbete av lobbyister för att få så förmånliga villkor och kryphål som möjligt för sina uppdragsgivare. Även om rapportering (det vill säga administration) är tänkt att börja år 2023 så kommer inget att hända förrån år 2026. EU-parlamentariker kan se fram emot många trevliga bjudmiddagar och resor de närmaste åren.

Men det finns en ljuspunkt, en stark sådan, och den heter konsumentmakt. Som alltid kommer framtiden avgöras av oss konsumenter och vårt eget beteende. Det är idag relativt enkelt att ta reda på vilka produkter och leverantörer som är miljövänliga. En medveten konsument kan fatta sina egna beslut och säga till sina barn att ’jag gjorde vad jag kunde’. Det är inget man behöver vänta på några EU-byråkrater för att lyckas med. Det kan börja redan idag.

Sven Lindström, vd, Midsummer