Frågan om svenskhet har plötsligt blivit het. Senast var det Jimmie Åkesson som i SVTs 30 minuter fick svara på om fotbollsspelaren Alexander Isak och kulturminister Parisa Liljestrand var svenskar.
Politiskt handlar konflikten om att vänstern menar att beteckningen svensk omfattar alla svenska medborgare, oavsett ursprung, medan högern vill begränsa vilka som ingår i kretsen svenskar. För den som har åsikten att svenskheten innefattar mer än medborgarskapet innebär det att någon form av bedömning behöver göras. Olika faktorer såsom språk, levnadshistoria, kultur och släktband kan då avgöra om en person är svensk eller inte.
En sådan bedömning är näst intill omöjlig att göra för enskilda individer. De flesta där frågan uppkommer är i en gråzon där deras anknytning till Sverige kan anses mixad. Att då tala om för någon annan om de är svenskar eller inte blir därför fel hur man än gör. Antingen är personen svensk och då uppfattas det där om svenskhet som innehållslöst prat. Eller så är personen inte svensk och då uppfattas det som en form av uteslutning.
Politikern trampar snett oavsett vilket svar som ges, vilket blir till en fjäder i hatten för journalisten.
Det finns emellertid en djupare problematik i denna diskussion. Hela frågeställningen bygger nämligen på en mycket märklig premiss; att svenskhet automatiskt skulle vara någonting positivt. Den politiker som säger att X är svensk uppfattas som inkluderande och generös, medan den som säger att X inte är svensk uppfattas som exkluderande och ovänlig.
Här haltar logiken betänkligt. En person som inte är svensk har rimligtvis någon annan nationalitet. Att i stället för svensk vara egyptier, korean eller chilenare, vad skulle problemet vara med det? Är de nationaliteterna på något vis sämre än oss? Det kan låta drastiskt, men det är där frågeställningen till slut landar.
Den som menar att icke-inkludering i ”det svenska” innebär att sätta en negativ stämpel på andra människor avslöjar därmed sitt eget nationalistiska perspektiv. Det är ett perspektiv som oreflekterat utgår ifrån att vara svensk är bättre än alla andra nationaliteter och att alla andras högsta önskan är att bli som oss.
Förutom denna nationalism kan vi fundera på om själva frågan ens är etiskt försvarbar. Att bedöma människor utifrån ett antal kriterier, särskilt om hudfärg blandas in, gränsar till en typ av ideologi som vi borde hålla distans till.
Frågeställningen om X eller Y är svensk har därför bara ett svar: Det beror på vad de själva anser. Upplever de att de är svenskar så är det så. Ingen annan har någon anledning att ha synpunkter på det, varken politiker, journalister eller övriga i omgivningen. Människor måste få ha sin nationella identitet i fred.
Daniel Claesson, liberal debattör och rådgivare inom public affairs
Dela inlägg
Utvalda kategorier
Rolf van den Brink
DO JOBB
Inga lediga jobbannonser.