Vi gick till Almedalen på jakt efter ledtrådar kring hur partiernas ‘nästa berättelse’ kommer att se ut. Vi landade i en bild av åtta partier som grupperar sig i fem roller. Men det huvudsakliga intrycket är att tonläget var högt och att det saknas politiska reformer.

De två största frågorna är nog vad Moderaterna vill vara mer än bärare av Tidö-avtalet och vad Socialdemokraterna vill vara mer än en aktiv opposition?

Två partier med betydande förändringspotential är annars Vänsterpartiet och Centerpartiet. Nooshi Dadgostars tal byggde vidare på en förändring som påbörjades innan valet. En tydligt nostalgisk vänster är något delvis nytt och det blir intressant att se vad det betyder inte bara för (v) utan också för vilka följder det kan få för (s) och (mp).

Sammanfattningsvis tycker vi oss kunna utskilja fem olika positioner eller roller.

statsmannarollen (m)
Ulf Kristersson
(m) har fått bilda regering. Det ger en betydande möjlighet att sätta dagordningen. Ur ett perspektiv är dagordningen tydlig: Tidöavtalet är omfattande och detaljrikt men det är tveksamt om avtalet räcker som grund för en borgerlig framtidsberättelse. En moderat regering behöver leverera mer, frågan är vad? Ulf Kristerssons svar i Almedalen tycktes vara – en selektiv socialpolitik.

oppositionen (s, mp)
Socialdemokraterna och Miljöpartiet var de två partier som i Almedalstalen tydligast byggde sina berättelser på en kontrast till den sittande regeringen. Även om Miljöpartiet länge rört sig mot en allt tydligare ‘blocktillhörighet’ är det tveksamt som något språkrör tidigare har hållit ett almedalstal som så tydligt tagit strid med bara ena sidan av det politiska spektrat. I den aktuella diskussionen om nytt språkrör blir det intressant att följa om denna renodlade opposition mot ‘högern’ är här för att stanna. Socialdemokraterna höll ett klassiskt Almedalstal, med citat av Palme och referenser till byggande av folkhemmet. Det var tydligt att SD är huvudmotståndaren, inte M. Både Märta Stenevi och Magdalena Andersson var tydligast när det gällde kritik av regeringen och lite vagare när det gäller den egna agendan. Baserat på årets almedalstal har båda partierna en bit kvar att beskriva den egna agendan och en egen berättelse för den kommande mandatperioden.

nostalgikerna (sd, v)
Både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet bygger sin retorik kring ett gott Sverige som förstörts av antingen invandring eller avregleringar och privatiseringar. Vänsterpartiet är förstås i opposition mot sittande regering men deras kritik av samhällsutvecklingen slår bredare än så. Sverigedemokraterna är visserligen regeringsunderlag men upprätthåller ändå en opposition-mot-alla-roll. Nostalgikerna är ironiskt nog de två partier som på sätt och vis har de tydligaste och mest sammanhållna berättelserna om framtiden – det var bättre förr.

regeringspartierna (kd, l)
Kärnan i båda talen var de egna ansvarsområdena i regeringen. Kristdemokraterna har haft en turbulent vår och detta tal kan genomgående ses som ett försök att hålla ihop olika delar av partiet. Det var ett relativt defensivt tal och det kanske speglar att Ebba Busch (kd) just nu är lite på defensiven internt i partiet. Även Johan Pehrson (l) har brottats med interna konflikter, långt värre än Ebba Busch. Värt att notera i Johan Pehrsons tal var att hans eget ansvarsområde lyste med sin frånvaro. Varken Ebba Busch eller Johan Pehrson höll särskilt ideologiska tal. De var relativt mycket här och nu, grundade i regeringsplatserna och med lite kritik av andra partier. Det gavs få ledtrådar kring deras större berättelser om mandatperioden.

frifräsaren (c)
Centern väljer allt tydligare en position och retorik som påminner om Miljöpartiets tidigare position och Folkpartiets under Bengt Westerberg: slagen ska fördelas likvärdigt åt både höger och vänster. Demirok har flaggat för att partiet måste röra sig i en mer socialliberal riktning. Den förflyttningen blev tydligare i Almedalen än vad den varit under vintern och våren, om än mer på det retoriska än på det sakpolitiska planet. Centerpartiets frifräsarroll ger utrymme för förändring men det återstår att se hur de kan hitta en maktpolitisk relevans i ett landskap som inte erkänner frifräsare.

En avslutande reflexion är att Almedalen inte är Twitter. Det talas ofta om att kulturkrigsfrågor dominerar det politiska samtalet. Men i årets tal fanns inga sagoläsande drag queens. Det är de stora frågorna som dominerar: klimatet, skolan, sjukvården, brottsligheten, Ukraina och skatterna. Just de frågor som också återkom i de många paneler och seminarier i Almedalen där partierna faktiskt möts och samtalar.

Anette Törnqvist, senior pa- rådgivare på Reform Society