”Alla som lever på riktiga pengar i Almedalen kan kasta första stenen”

Det är alltid debatt om skattepengar som eldas upp i Almedalen. I år åker 205 riksdagsledamöter till Almedalen på skattebetalarnas bekostnad. Ministrarna kommer på betald arbetstid för att göra propaganda för sig själva och sina partier. De nybildade regionerna vill synas. Stora delar av Sidas anslag till opinionsbildande myndigheter landar på Gotland och inte i FN, Botswana, EU eller i Kina. Många av pr-byråerna har rejäla intäkter från kunder i offentliga sektorn och lever alltså till stora delar på skatteintäkter.
 

I går levererade TT en förutsägbar artikel om hur mycket pengar olika myndigheter lägger på Almedalen. Svenska Dagbladet berättade om att myndigheterna lägger totalt 10 miljoner kronor på att påverka i Almedalen. Allt medan ärkelobbyisten Martin Borgs, filmare, lobbyist och styrelsemedlem i Skattebetalarnas förening, via Twitter och blogg uppmanar Almedalsbesökare att filma myndigheter som opinionsbildar och med pris till bästa bidrag.

Den opinionsbildare som lever på skattepengar kan känna sig träffad och granskad, särskilt under Almedalsveckan. Men, hur stolta personer i Almedalen lever på riktiga pengar, alltså pengar som betalas från en kund som behöver en produkt eller tjänst till en leverantör som levererar den. Vi lägger till det kriteriet att tjänsten och produkten ska finnas på en konkurrensutsatt och fri marknad. Just de förutsättningar som de flesta opinionsbildare tycker ska råda för att Sverige ska vara framgångsrikt och växande. Alltså pengar som inte kommer in via en skyddad verkstad.

Så vilka lever på riktiga pengar?

fackförbunden?
Tveksamt. Marknaden för de olika medlemskategorierna är uppdelad mellan leverantörerna, jobbar du på kommun är du med i Kommunal jobbar du som läkare finns Läkarförbundet. Undantaget är Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund som faktiskt slåss om medlemmar.

arbetsgivareförbunden?
Organisationer som Almega, Svenskt Näringsliv och SKL har liksom fackförbunden delat upp marknaden sinsemellan. Medlemmarna är dessutom inte särskilt priskänsliga. Här handlar det sällan om riktiga pengar.

konsulterna?
Nja. Beroende på vilka kunder de jobbar med. De flesta pr-byråerna har mixade kundportföljer med både strikt kommersiella uppdrag till uppdrag för offentliga sektorn och intresseorganisationer.

branschförbunden?
Ofta hårt uppdelat och nischat, som till exempel Bankföreningen, Fondbolagens förening och Svensk Försäkring, vilket gör utbudet för kunderna, alltså medlemsföretagen, minst sagt smalt konkurrensbefriat. Knappast riktiga pengar. Dock viss konkurrens på bland de organisationerna för de mindre företagen.

intresseorganisationerna?
Ofta riktiga pengar, mycket beroende på att medlemmarna är priskänsliga privatpersoner som är svåra att värva och behålla. Vissa segment är också rejält konkurrensutsatta, som natur med exempelvis WWF, Greenpeace och Naturskyddsföreningen som alternativ.

företagen?
Ja, oftast, de säljer saker som andra vill köpa. Undantaget är företag som verkar på icke konkurrensutsatta marknader, ofta inom välfärd.

medierna?
Ja, det gäller särskilt Aftonbladet och Expressen som lever på att sälja 100 000-tals lösnummer varje dag. Ja, också för alla andra kommersiella medier. Nej för SVT och SR, som får betalt via obligatorisk licens, även om de har fler dåliga dagar på jobbet än bra.

Givet detta kan slutsatsen inte vara någon annan än att de flesta i Almedalen inte lever på riktiga pengar. Skattepengar och låtsaspengar driver Almedalen. Så kanske det ska vara i en demokrati som ligger kanske högst i den globala näringskedjan. Ett sådant samhälle kan kosta på sig ett system som föder lycksökare och företag specialiserade på att locka till sig låtsatspengar. Det kan vara värt att tänka på när det ska hackas på opinionsbildare som lever på skattemedel.

 

Den som lever på riktiga pengar kan kasta första stenen. En annan fundering är varför de flesta som lever på det som de flesta av oss tycker vi ska leva på, riktiga pengar från oskyddade verkstäder, vänder Almedalen ryggen. Kanske har de fullt upp med att leverera saker som deras kunder faktiskt frågar efter.

 

Rolf van den Brink,ansvarig utigvare för Dagens Opinion