Vinnare och förlorare i Durban

Beståndsdelarna är en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, en process för att år 2015 ha klart långsiktiga, globala klimatåtaganden som ska träda i kraft 2020, ramverket för den gröna klimatfonden som ska överföra medel till utvecklingsländerna, och en övergripande ”roadmap” som beskriver inriktningen.

 

I de slutliga överenskommelserna och de många dagarnas och nätternas förhandlingar, positioneringar och utspel finns förstås vinnare och förlorare, samt de som ligger kvar på samma position som förr. De listas här.

 

USA och Kina kom till Durban som klimatvärstingar. Men med starkt mediearbete har Kina etablerat att de inte är emot bindande avtal – bara det är långt fram i tiden och helst inte inkluderar Kina. USA fick i slutskedet ryggdunkningar från miljörörelsen för att man godtar något lite mer än förut, och framstår som gröna jämfört med sitt grannland i norr.

 

Den gröna klimatfonden, som ska tillföras upp till 100 miljarder dollar om året, ekar tom. Därmed räckte det med 55 miljoner euro i stöd för att bygga upp fonden för att tyskar och norrmän skulle framstå som generösa. Norge kryddade med att ha statsminister Stoltenberg på plats.

 

I kulisserna lurar mångmiljardintressena från olja och kol. Kolet har fått igenom att CCS-metodiken, för att avskilja och lagra koldioxid från bl.a. kolkraftverk, kan användas inom FN:s finansiella mekanismer. Oljan jublar åt att nästa toppmöte, COP18, hålls i Qatar – det är svårt att tänka sig oljefientliga beslut när en oljediktatur håller i ordförandeklubban.

 

Skogen fick i sista stund in generösa skrivningar om hur minskad skogsavverkning kan räknas in i ländernas utsläppsmål, och biobränslenas klimatpåverkan räknas som lägre än vind- och solenergins. Därtill framsteg mot en REDD+-mekanism med många nya miljarder för skogsskydd.

 

Klimatkonferenser är miljöorganisationernas glansnummer. Ofta kan de frågorna bättre än delegaterna och de har alltid det härliga läget att kunna begära mer och kritisera framsteg för att vara otillräckliga. På COP visade de upp en ny grad av mognad och organisering och höll de mer radikala elementen kort.

 

Efter 17 års toppmöten har FN fortfarande inte förmått hejda klimatförändringarna och även FN:s bästa vänner skakar på huvudet åt trögheten i systemet. Många skulle nog vilja genomföra Mexikos förslag att införa majoritetsbeslut, men det beslutet kräver enighet…

 

Kanada utsågs till årets ”superfossil” för sitt aktiva arbete med att bekämpa Kyotoprotokollet – som man skrivit på men inte har någon avsikt att följa. Deras stora satsning på olja ur tjärsand fick personifiera vad som inte hör framtiden till och kanadensiska intresseorganisationers demonstrationer mot den egna regeringen var mumma för media.

 

De sjunkande små ö-staterna misslyckades med att få igenom sina krav på snabba utsläppsminskningar och har inte heller till rejäla summor till anpassningsfonden som kan delfinansiera skydd mot stigande havsnivåer och våldsammare orkaner. Uppmärksamheten Maldiverna fick för något år sen när de hade regeringssammanträde under vattnet har placerat dem i samma liga som Greenpeace snarare än som seriöst förhandlande stater.

 

I början av COP17 fick flygets och sjöfartens organisationer ICAO och IMO beröm för sitt arbete med att inkluderas i utsläppsmålen. Men under de två veckorna hände inte mycket och möjligheten att återta initiativet från EU:s agerande mot flyget gick förlorad.

 

Nobelpristagaren Al Gore lyste med sin frånvaro och var snart bortglömd. Bono påstods vara på plats men i slutändan var det ingen som brydde sig. Sir Stern var på plats men hade inget nytt att komma med. Miljörörelsen behöver inte fixstjärnor längre.

 

Den nya miljöministern åker hem med beröm från miljörörelsen för en mycket mer öppen och tillgänglig approach än sin företrädare. Hårt arbetande dessutom. Men Danmark och Norge kom med tuffa egna miljömål och nya pengar till gröna fonden, medan Sverige kom tomhänta. Och Sveriges arbetsgrupp för kortlivade växthusgaser gav varken genklang i diskussionerna eller resultat i förhandlingarna.

 

EU kom hit för att hyllas som Kyotoprotokollets räddare och som de enda som faktiskt binder sig för nya utsläppsminskningar. Den bilden fick inte stå oemotsagd; flera poängterade att EU inte kom med något mer än vad man redan beslutat på hemmaplan, och att man dribblade med årtalen. EU:s ordförandeland Polen upplevdes inte uppgiften mogen.

 

Länge såg det ut som ännu en triumf för Sydafrika, i linje med Fotbolls-VM. Välarrangerat, med rimliga avstånd, leende poliser, en lagom ton mot demonstranter och en stad som inte barrikaderats. Men betyget drogs ner av att Zuma höll samma trista tal tre gånger och att miljöministern höll för slappt i ordförandeklubban, vilket hade del i att COP drog över mer än något tidigare möte.

 

Inför COP17 fanns högljudda röster om att lägga ner finansiella mekanismer som CDM och att inte låta skogsskyddsmekanismen REDD+ bli en handelsvara. Andra ville motsatsen. Nu ska REDD+ bli en mix av finansiell mekanism och biståndskanal, CDM utvidgas med koldioxidavskiljning och en arbetsgrupp ska se om CDM kan länkas till markanvändning.

 

Varje klimatkonferens är en möjlighet för industrin att visa upp nya lösningar på klimatproblemen, och en tummelplats för att träffa ministrar och sälja alltifrån vindkraftparker till bussflottor. De svaga klimatåtagandena gav inte grund för rusande börskurser, men undvikande av kollaps i förhandlingarna håller investerarna vid gott mod.