”Sahlin-Juholt-Löfven lyfte statsvetarna i medierna”

Det kanske är som alla säger. Att var tid har sitt forskarfält i medierna och att det nu är statsvetenskapens tur att stå i rampljuset. Men det kan inte vara hela förklaringen. Och speciellt cyklist verkar det inte heller vara. Sociologerna och ekonomerna fick varsitt decennium medan statsvetarna har lyckats hålla kvar greppet om stafettpinnen sedan Assar Lindbeck lämnade över den i mitten av 1990-talet.
 

Inte nog med det, min undersökning visar att statsvetarnärvaron kraftigt ökat i dagspressen de senaste åren. Fast det är nog socialdemokraternas fel. Eller förtjänst, beroende på vem man frågar. Den medielogiska drömkedjan Sahlin–Juholt–Löfven har givit statsvetenskapen i allmänhet och Göteborgsprofessorerna Jonas Hinnfors och Ulf Bjereld i synnerhet en rejäl skjuts i tidningsmedverkan. Mona Sahlins ledarskap måste ju analyseras, Juholt-affären kommenteras och Löfven-effekten tolkas.
 

Jämfört med fjolårets första kvartal går det dock att se en liten minskning av antalet statsvetaruttalanden i dagspressen. Möjligen är det fråga om en långsamt döende vattenplaning men det är, som Sören Holmberg eller hans kronprins Henrik Oscarsson kanske hade invänt, möjligt att det endast är en tillfällig statistisk buckla. Det är fortfarande tre gånger så många statsvetaravtryck på tidningssidorna i dag än det var 2004.

 

Men om statsvetarna är kvar för att stanna, vad göra åt vad jag valt att kalla Goldmanns Sachs? Alltså den situation som uppstår när det är knepigt för statsvetaren att avgöra om svaret på journalistens fråga är att betrakta som utbärande av den tredje uppgiften eller rent linsluseri. Det känsliga ämnet aktualiserades på allvar för tio år sedan då statsvetarprofessorn Kjell Goldmann efterfrågade förhållningsregler för hur statsvetare skulle uppträda i medierna, en debattartikel statsvetaren och Timbro-medarbetaren Andreas Johansson Heinö betraktar som en ”modern klassiker”.

 

Göteborgsprofessorn Bo Rothstein gick till motangrepp vilket föranledde Malmölektorn Patrik Hall att betrakta polemiken som en tuppfäktning om andelar av ”den Ringholm/Östroska penningpungen”. Men tiden då en Olof Petersson kunde landa ett ordförandeskap i en Maktutredning är förbi och frågan om betydelsen av personligt varumärkesbyggande via medierna hänger i luften.

 

Att kommentera aktuella händelser i tidningen anses med bestämdhet både gynna och missgynna karriären på samma gång. Å ena sidan betraktas hög mediefrekvens som något positivt, bra för varumärket och något som man ”kanske borde dela med sig lite av”. Å andra sidan är det inte meriterande alls, närmast oseriöst och helt värdelöst ur ett streberperspektiv.

Så om det inte gynnar karriären – varför ska man då medverka i medierna?

 

”Syns det inte på CV:t kan det få synas i t.ex. plånboken”, skriver Jenny Madestam i Statsvetenskaplig tidskrift (2013/1) och frågar om det är inte är dags att införa en bonus för vård av den tredje uppgiften. Att mer eller mindre samma text publicerades i en kolumn i Expressen löste rimligen plånboksproblematiken just den gången.

Men har hon kanske en poäng också på lite längre sikt?
 

Om statsvetarna fungerar som serviceinstans och ständigt tillgängliga externutbildare för journalisterna på landets politiska redaktioner, har de då inte rätt att fakturera ett konsultarvode? Eller bör kanske universiteten erbjuda doktorander en veckas medieträning med och skicka räkningen till Bonnier och Schibsted? Jag kan föreställa mig förfasade replikskiften på debattplats i morgontidningarna när kvällstidningarna skaffar sina första inhouse-statsvetare som samtidigt har ena benet kvar i den akademiska världen. Men frågan är om den nya generationens statsvetare längre ids länka DN Debatt-inlägg på Twitter vid det laget.

 

Eller så blir det som Ulf Bjereld tror, att det är juristerna och psykologerna som blir framtidens mediefavoriter medan statsvetarna kan drista sig till att ha mobiltelefonen på även efter läggdags. Och även om Goldmanns Sachs tycks vara lika svårlöst som teodicéproblemet kan jag, efter att ha gått igenom nära tusen artiklar där statsvetare förekommer, konstatera att statsvetaren i de allra flesta fall kommer ut på andra sidan pratminuset med den vetenskapliga hedern i behåll.
 

Oscar Örum, journalist, Dagens Opinion