Kvinnliga chefer tycks tappa mark i opinionsbildarbranschen. När arbetarrörelsen byter chefer är det Kålle som får köra LO efter Wanja och Stefan tar över efter Mona (Håkan inom parentes). Vänsterpartiet styrs av grabbsen Aron och Jonas. När Moderaterna byter ut partisekretare Sofia Arkelsten så är det Kent från Örebro som tar över. 
 
Likadant ser det ut bland reklambyråerna som ju indirekt är en del av opinionsbildarbranschen. McCann-nätverket bytte ut Anne Årneby mot Robert Bryhn. Hans Sydow på Saatchi har lämnat över, inte till en kvinna, men väl till Jonas Björlin. Magnus heter Scholz & Friends nya vd efter Petronella Panerus. Frippe Stenberg kliver in som vd för mediebyrån Vizeum där han ersätter Ulla Norin.
 
Inte är det mycket bättre i delar av mediebranschen. Aftonbladets vd Anna Settman slutar efter 19 år vad jag hört efter att ha tröttnat på den norska manschauvinismen bland cheferna. Schibsteds högsta kvinnliga chef är nu Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson, som dock inte håller i budgeten, men väl fick lov att virka ihop koncernens nya logga. Som en grytlapp i drängstugan.
 
Politik, medier och kommunikation är det inte sektorer som ska ligga i framkant och driva utvecklingen? Varför åker i så falla de kvinnliga cheferna ut som på löpande band? Bevittnar vi en diskret häxprocess understödd av kristider som skapar behov av att hänga ut syndabockar?
 
Det är kanske genom att studera undantagen som svar kan hittas.
 
Inom pr-branschen är utvecklingen en annan. Anna-Karin Hedlund är vd för Diplomat, Annika Sjöberg tog nyss över Gullers, Marta Karlqvist leder Cohne & Wolf, Helena Olsson Burson-Marsteller, Janna Sundewall, Gelmuyden Kiese, Christina Saliba, McCann Relations, Gabriella Finnborg, Prat, Sara Leffler-Morge, Friends Agenda, Maria Grimberg JKL, Ingrid Engström, Springtime, Inger Lindström, Vox, Marianne Östlund, Effektiva Media, Carolina Anestam, Hero för att nämna några.
 
Bland fackförbunden på tjänstemannasidan är det också vanligt med kvinnliga chefer. Så är Eva Nordmark, TCOs ordförande, Annika Elias är ordförande för Ledarna, Heike Erkers, Akademikerna, Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, Eva-Lis Sirén, Lärarförbundet och Marie Wedin, Läkarförbundet.
 
Pr-byråer och tjänstemannafacken har det gemensamt är att de är branscher i positiv utveckling. Pr-byråerna expanderar, tjänstefacken ökar i medlemsantal. Men politiska partier har svårt med medlemsutvecklingen och reklambyråerna tappar mark inte minst till pr-byråerna. Det skulle tyda på att kvinnliga chefer är aktuella i branscher som går bra. När havet stormar kallas sjöbussarna in med sina paternosterverk. Sjöbussarna som kan styra läckande skutor hårt utan att behöva bli demoniserade, traumatiserade och utmålade som häxor, som kvinnliga chefer som tar tuffa beslut inte sällan blir. Därmed skulle kvinnliga chefer också få svårare att leda organisationer i snålblåst. Eller kräver oroliga finansiella tider mer arbetstid från cheferna och tenderar då kvinnor att ta över ansvaret för hem och barn?
 
Feministen Anders Borg kanske skulle börja med att driva på för kvotering på hemma plan bland opinionsbildarna? Det funkar i alla fall på Miljöpartiet som förutom Centerpartiet är det enda riksdagspartiet med en kvinnlig chef. Då är också Centerpartiet det särklass rikaste partiet efter försäljningen av medieföretaget Centerpress för 1,8 miljarder år 2005 och kanske kan kosta på sig en kvinnlig chef trots viss snålblåst.