Låt oss för en liten stund släppa blicken på en röd partiledare i blåsväder för en mindre färgrik partichef. Jimmie Åkesson, har under sina drygt 5 år som partiledare jobbat för att tvätta bort brunfärgen ur Sverigedemokraterna. Nedtoningen den främlingsfientliga sidan har tagit partiet in i Riksdagen.
Hittills tyder det mesta på att Jimmie Åkesson fortsätter att göra partiet allt mer rumsrent. Hans ambition tycks vara att lyckas få till någon form av samarbete med ett annat parti. Han betonar att partiet tar ansvar. Han låter knastertorr som en uttorkad Göran Hägglund. När Göran Hägglund tjatar familj och vård bortom tristessens bortersta horisont, har Jimmie Åkesson ställt in invandrarfrågan på repeat.
Jimmie Åkesson verkar tända till mest när han pratar om sitt parti som utmanare av etablissemanget. Det är inte konstigt. Partiet har uppstått med utanförskapet som gemensam nämnare för medlemmarna, ett parti av människor som inte har en samhörighet med det etablerade samhället.
Jimmie Åkesson spelar därmed tre roller på samma gång, den breda politikern, enfrågepolitikern och underdog. Det krävs stort artisteri till att förena dessa tre roller. Ett artisteri som Ian Wachtmeister och Geert Wilders besitter. Jimmie Åkesson löper i stället stor risk att bli en grå mus som inte väljarna ser i nästa val.  

Jimmie Åkesson bär blå-gul folkdräkt, har tvättat bort den bruna färgen men framstår som gråare för var dag som gå. Lite kul därför att han anlitar modebloggaren Brunis som sekreterare i ett försök att också smälta in bland Stureplansetablissemanget.