Daniel Lind (unionen): Spänningen mellan näringslivet och Moderaterna exploateras

– Jag brinner för den fackliga idén, för samhällsanalys och politik.

 

– Det kan vara i den värld där jag nu befinner mig, men det kan också vara i politiken eller journalistiken. Ska under kommande året skriva färdigt en avhandling.

 

– Tillväxt och fler jobb i ekologisk balans, jämnt fördelade livschanser och starka fack.

 

– Oönskat kommer vi att se en ökad klyfta mellan LO och TCO. Den för båda parter önskvärda spänningen mellan Svenskt Näringsliv och Moderaterna kommer att exploateras ytterligare. Till glädje för regeringen kommer i varje fall en del parter på arbetsmarknaden att komma överens om vissa förändringar om turordningsreglerna i LAS. Värnskatten kommer att slopas, med hänvisning till akademikernas och tjänstemännens krav.

 

– Självklart kommer regeringen i takt med att åren går att alltmer tvingas stå till svars för konsekvenserna av sin politik. Kommer likvärdigheten i skolan att öka av Björklunds reformer? Minskar de växande hälsoklyftorna av vårdvalssystemen och den snabba tillväxten av privata sjukvårdsförsäkringar? Och framför allt: leder regeringens a-kasseförändringar och jobbskatteavdrag till den jobbeffekt som de påstår? Jag tror personligen inte det eftersom vi fortfarande har starka fack, en hög kollektivavtalstäckning och ett autonomt partssystem som till en betydande del försvårar för de teoretiska mekanismerna att fungera i praktiken. 

 

 – Kanske blir det nyval innan dess men om inte så tror jag att tudelningen av arbetsmarknaden blir en viktig fråga. Lösningen på att arbetslösheten kommer att vara för hög även 2014 och det faktum att en betydande majoritet av de arbetslösa kommer att tillhöra en utsatt grupp på arbetsmarknaden som har stora problem med att varaktigt etablera sig på arbetsmarknaden. Det livslånga lärandet och kompetensutvecklingen för redan yrkesverksamma kommer att inta en mer framträdande plats.

 

– Om regeringen är pressad av opinionen kommer den att lägga sig nära oppositionen i många stora frågor, men inte när det gäller a-kassa och jobbskatteavdrag. På så sätt får de ett ytterligare jobb-mot-bidrags-val.

 

– Frågan är om oppositionen – efter ett decennium – i valrörelsen 2014 har lyckats mejsla fram och etablera ett klokt och säljbart svar på frågan: hur kan det bli fler jobb när man gör det mindre lönsamt att arbeta?

 

– Höstens avtalsrörelse viktig. Jag får en känsla av att man inom LO-familjen fortfarande har en ganska tuff resa framför sig. Förhoppningsvis håller de ihop. Det tjänar alla på. Det nya industriavtalet lägger grunden för en fortsatt lyckosam lönebildning i Sverige där lönemärket för hela arbetsmarknaden sätts av parterna i den internationellt konkurrensutsatta sektorn.

 

– En andra reflektion är att Moderaternas strategi att cementera blockpolitiken har varit lyckosam. Idag är det ombytta roller. Socialdemokraterna är i många stycken i händerna på krafter de själva inte förfogar över så som borgerlig splittring och Miljöpartiets vilja att luta åt vänster. Det strider mot självbilden och kräver nya strategier.

 

– För det tredje går det inte att komma ifrån hur stark näringslivets dominans är i den långsiktiga opinionsbildningen. Så har det varit sedan 1970-talet och idag betalar vi priset för det i termer av starkt skeptiska attityder till facket och en lägre facklig organisationsgrad. Det är svårt att med hedern i behåll påstå de fackliga värderingarna dominerar den centrala zonen och att vi ligger i framkant när det gäller kunskap, analys och långsiktig strategi. Min uppfattning är att de fackliga organisationerna måste inse värdet av och rusta upp satsningarna på att vinna dagordningen och problemformuleringsinitiativet. Det går att skönja vissa ansatser till nytänkande, men förhoppningsvis kommer vi under åren som följer se att världens rikaste och starkaste fackliga rörelse investerar de nödvändiga resurser som krävs för säkerställa att detta gäller även om ett par decennier.

 

– Främst tror jag på Kristina Persdotter och Samuel Engblom. LOs nya chefsekonom, Ola Pettersson, kommer garanterat att profilera sig och förhoppningsvis kan han lyfta LO-ekonomernas ställning ytterligare, både kunskapsmässigt och politiskt. Det finns också ett antal yngre forskare som med nya infallsvinklar angriper arbetsmarknaden och politiken. Jag skulle gärna se att ekonomhistorikern Jenny Andersson intog en mer framträdande plats i debatten. Generellt fattas det inom den fackliga rörelsen saknas "plantskolor" för framtidens profiler/makthavare. Vi måste bli bättre på att fånga upp alla som tror på idén, oavsett om de kommer från golvet eller är spetsforskare.

 

– Ron Blackwell, chefsekonom på den amerikanska fackliga centralorganisationen AFL-CIO.