När man läser boken känns det som om ni fick ta striden rätt mycket ensamma, du och Mona Sahlin?
– Det kändes snabbt väldigt ensamt. Redan den dagen meddelade Ingvar Carlsson att han skulle sluta och att valberedningen skulle utse en ny kandidat inom sex månader. Det fanns ingen kommunikationsplan. Ingen ledning som kunde fördela resurserna som fanns. När Ingvar meddelade att han skulle sluta öppnades dammluckorna och vi stod där och blev nerringda. Det var konstigt att ingen i partiledningen såg riskerna med att partiet under sex månaders befann sig i ett ingenmansland. Att de trodde medierna skulle vänta tills en kandidat var klar, var ju mission impossible. Samtidigt ägde partiet processen. Men det fanns ingen gemensam presschef och kommunikationsdirektör utan alla statsråd hade sina egna pressekreterare. Så, ja det blev ensamt. Och när Tobleroneaffären bröt blev folk rädda och ville inte bli indragna.
 
 
Boken handlar mycket om lögner. Medierna försöker beslå Mona Sahlin med att hon ljög. Hur såg ni på det?
– Det är drevets dramaturgi. Spänningen i berättelsen som bevakas så hårt och intensivt måste värnas. Jag hade varit med om Mosa Mona-kampanjen och insett att det alltid går att komma ut bra i medierna, men det kom som en chock för mig att journalister undviker att berätta sanningen. Jag skickade ut två reglementen om vad som gäller när regeringens kort har använts för privat bruk. Medierna berättade bara om ett. Men alla dras med i drever och journalisterna tappar all sans och balans, även om en del som Mats Knutson gjorde ett bra jobb. Andra som Lennart Ekdal och KG Bergström begick fruktansvärda övertramp. Erik Fichtelius frågade till och med Mona om varför hon inte berättade om sin privatekonomi när hon berättade som sina missfall. Jag hoppas de skäms.
 
 
Du hävdar att Leif Brännström, Expressenreportern som var först med Tobleroneaffären, ljuger?
– Vid den här tiden hade Expressen en stark reporteruppställning med Staffan Erfors, Pelle Wendel, Paul Ronge, Ann Tiberg, Christian Holmén och Ingvar Hedlund. Leif Brännström hade jag inte stött på förrän Tobleroneaffären. Han var inte inne i politiken och på pressklubben 1995 säger han att han inte fått något tips. Men i ett Youtubeklipp från 2008 ändrar han sig och säger att det kom "vad man kan kalla ett tips". Varför ljuger han?
 
 
Vem läckte?
– Det har jag ingen aning om. Men jag vet säkert att det läckte från statsrådsberedningen. Det kunde bara komma därifrån.
 
 
Vad hade kunnat gjort bättre av de egna organisationen?
– Det utvecklades väldigt fort efter att Expressen själva hade kört några artiklar. På torsdag trycker hela drevet igång. På fredag står Mona och gråter på kontoret. Då har vi sett henne nästan som oövervinnerlig. Ja, det hade varit jättebra om vi hade kunnat kommunicera bättre första helgen. Men jag tror inte att det hade räckt. Det gick för snabbt. Kriskonsulterna säger att man ska lägga alla kort på bordet och försöker sälja in sig så. Det bara trams.
 
 
Om Toblerone-affären hade inträffat i dag hur hade det varit då?
– Värre. Teknikutvecklingen har gett oss bloggar så det dånar överallt. Journalisterna har blivit färre, de levererar slarvigare jobb i realtid. Och fler läcker. Och fler journalister vidarebeordrar läckorna som nyttiga idioter utan att reflektera. Jag kan nästan se vilka källor journalisten har pratat med.

 

En längre version av artikeln finns i den senaste utgåvan av Dagens Opinions veckomagasin Veckans Brief.