Pappers, som var ett av de drivande förbunden för det gamla industriavtalet, står fast vi sitt nej till det nya avtalet.
– Vi säger nej av tre inslag. För det första på grund av dess prioriterade roll att stå över andra alla avtal. Det kan vi inte acceptera. Dessutom omdefinierar avtalet industrins normerade roll, vilket innebär att avtalet är ett tak som de övriga parterna förväntas hålla sig inom. Det blir ojämnställt för de lågavlönade sektorerna, och kan vi heller inte acceptera.
– För det tredje är avtalet ett nytt inslag i parternas gemensamma överläggningar och blir ett sätt att öka trycket i förhandlingar. Det går ut på att ovidkommande parter lägger sig i och det menar vi är ett stort ingrepp i partsuveräniteten, säger Jan-Henrik Sandberg.
 
Vad har ni fått för reaktioner från det övriga LO-kollektivet?
– Det har sett olika ut beroende på deras inställning till industriavtalet. De som är vana vid att ha oss med, tycker ju så klart att det är synd att vi inte skriver på.
 
Skapar det här en spricka i kollektivet?
– Nej, det tror jag väl inte. Det handlar om att kunna göra ett visst avtalsområde mer jämställt. Den frågan har alltid varit het och kommer bli så även nu. Antingen följer man industrins regler, men då kan man inte ge extra till de områden som behöver det, som till exempelvis städerskor. Eller så bryter man mot de här bestämmelserna och ger mer till lågavlönade yrken. Men då förstår jag inte vitsen med industriavtalet.
 
Vad som händer, får framtiden avvisa.
– Det beror på avtalskraven och om det blir tal om en jämställdhetspott eller inte. Lo måste bli överens om vilka krav som uppstår.