Jimmie Åkesson har en svår balansgång. Långt fram på Almedalen står partivännerna som anklagar honom för att ha släppt partiets hjärtefrågor. Längre bak de som neutralt ska rapportera och som avgör om Sverigedemokraterna ska ses som rumsrena, vilket är helt avgörande för ambitionen att bli Sveriges tredje största parti 2014.
 
Partivännerna får sitt köttben redan efter tre minuter. Då nämns ”jihad” och ”koranen”, formellt som en kommentar till Egyptens presidentval. Sen flirtar Åkesson med opinionsbildarna, med en lång uppräkning av vad Sverigedemokraterna fått igenom i riksdagen. Snudd på ohederligt är det att dit räkna att man är ”Almedalens inledningstalare” – det avgörs ju genom lottning. Övriga sex exemplen på riksdagsbeslut som gått Jimmie Åkessons väg är inget fansen längst fram jublar åt och är för futtigt för att övertyga om partiets inflytande.
Parollen ”Ingen lämnas utanför” upprepas tiotalet gånger, med ”gamla, arbetslösa och sjuka” som målgrupp. Invandrare lämnas utanför; de ska få hjälp i sina hemländer istället för att komma hit. Hur hjälpen ska se ut formuleras inte; under hela talet redovisar Jimmie Åkesson inte en enda siffra eller ett enda konkret förslag. Dagens längsta applåder får Jimmie Åkesson när han säger att invandringen inte får vara större än vi har kapacitet att hantera, ”Det är inte precis rocket thinking.” Men bara de redan frälsta jublar.
 
Regeringen får skulden för att ”det brinner i förorterna” och SD ska bli partiet för lag och ordning. Att SD röstat med regeringen förklaras med att regeringen ”tagit ut målvakten när straffen ska läggas”, en logik som inte har självklart stöd av riksdagsstatistiken.
 
När Jimmie Åkesson spelar på att det är alla mot honom är han en av Sveriges skickligaste politiker. Att både tillfredsställa hardcorefansen och visa sig redo att ta ansvar är svårare, och den nya parollen övertygar inte. På Almedalen hamnar Jimmie Åkesson mellan stolarna och att få partiet att växa utan att spricka ser allt svårare ut.
 
Mattias Goldmann, grön lobbyist