När Fredrik Reinfeldt börjar tala om ”ett Sverige som inte längre finns” tror jag en kort sekund att han ska fiska i Sverigedemokraternas grumliga vatten, men innebörden är den motsatta. Istället för att romantisera om svunna tider, är temat de lågbetalda slitjobben på golvet, som nu nästan är borta, förstås med tanken att moderaterna ska hyllas för detta. Men logiken är inte glasklar, eftersom Fredrik Reinfeldt också talar länge om slitjobben nattetid, med en halvt uttalad hotbild att andra partier vill ha bort dessa jobb, med minskad valfrihet som följd.

 

Inget annat parti nämns vid namn, men attacken mot folkpartiet går inte att ta miste på i historian om kroatiskan som fick jobb direkt hon kom till Sverige och lärde sig svenska på jobbet. Anekdoten avslutas med att ”man kanske inte behöver språktest för att få jobba” och får dagens längsta applåd.

 

Liksom regeringen inte haft särskilt mycket nytt den senaste tiden, levererade Fredrik Reinfeldt inga stora nyheter. En ”Jobbpakt för unga” kan möjligen hänföras dit, men handlar om att regeringen talar med arbetsmarknadens parter om hur unga och utrikes födda kan få jobb, vilket rimligen varje regering gör.

 

Ordningen i finanserna fick förstås sin beskärda del, där oredan i södra Europa kontrasterades med ”tillväxtkorridoren i norra Europa med Tyskland och Sverige som centrum”, och finansminister Anders Borg (m) som den outtalade röstmagnet Fredrik Reinfeldt inte längre är. För Fredrik Reinfeldt lyckas inte med att vara trygg utan att bli tråkig, och glöden från förr har försvunnit i takt med att han anammat allt mer av socialdemokraternas historier och uttryckssätt.