1. Svensk opposition med segervittring. Miljöpartiet och vänsterpartiet har inte försummat något tillfälle att lyfta fram regeringens minskade ambitioner på klimatområdet, och klimatförhandlingarna är ett mycket viktigt tillfälle för dem. Skulle Centerpartiet inte klara fyraprocentsspärren är en rödgrön regering nästan givet, och att etablera en bild av svagt agerande i samband med klimatförhandlingarna är en del av detta arbete. På hemmaplan drivs frågan starkt av Per Bolund eftersom båda språkrören är föräldralediga, i Doha anländer Jens Holm samtidigt med miljöministern för att sätta press på henne. Eftersom han, till skillnad från i fjol, nu ingår i den officiella svenska delegationen får han en arsenal av verktyg för sitt opinionsarbete.

 

2. Besviken miljö- och biståndsrörelse. Att Lena Ek var nära att avgå när det svenska klimatbiståndet halverades är en offentlig hemlighet. Att hon sitter kvar utan att ha räddat finansieringen gör henne försvagad i miljö-och biståndsrörelsens ögon; det står klart inte bara att Anders Borg & Gunilla Carlsson bestämmer, utan att centerpartiet accepterar det. Lena Eks debattartikel där hon som centerpartist – men inte som minister i regeringen – önskar tuffare klimatmål förstärker bilden av en vingklippt och skadskjuten minister. Besvikelsen kommer att bli än starkare under veckan, när det står klart att Lena Ek inte har med sig några löften om framtida finansiering, trots att i-världen på FN-konferensen ska visa hur finansieringen kan skalas upp. Lena Ek kan inte väga upp denna skepsis med ett mer positivt näringsliv; det är mycket svagare representerat än tidigare år och har inte uttryckt något stöd för miljöministerns arbete.

 

3. Missnöjda partivänner. Bara fem procent av väljarna har störst förtroende för Centerpartiet i klimatfrågorna, sämre inte bara än miljöpartiet utan också moderaterna och socialdemokraterna. Det är ett klart underbetyg för partiet, och Lena Ek får bära hundhuvudet. Med i Doha finns Roger Tiefensee, miljöpolitisk talesperson för partiet och enligt många en tydligare och trovärdigare aktör än miljöminister Lena Ek. Eftersom han är på plats som centerpartist behöver han inte företräda regeringen och kommer oundvikligen att få Lena Ek att framstå som svag när han måste begära vad hon inte kan uppfylla.

4. Ointressant bagage. Lena Ek försöker skapa entusiasm för att hon beställt en ”omvänd Stern-rapport” som om något år ska visa de ekonomiska vinsterna med tuff klimatpolitik. Men detta efterfrågades för flera år sen och entusiasmerar inte längre. Efter den senaste tidens klimathändelser och efter 18 klimattoppmöten är aptiten på nya rapporter begränsad – man vill ha konkret handling. Samma sak gäller Eks Climate and Clean Air Coalition (CCAC), som fokuserar på kortlivade klimatgaser. Flertalet av dem täcks sedan gammalt av Kyotoprotokollet och frågan är helt borta från förhandlingarnas dagordning. Att leda ett klimatsamarbete tillsammans med USA är kommunikativt en stor risk och troligen väljer Lena Ek att tona ned CCAC i Doha.

5. Starka EU-motsättningar. EU är mer splittrat än någonsin när det gäller utsläppsambitioner, klimatfinansiering och hur överskott på utsläppsreduktioner hanteras. Många medlemsländer gömmer sig bakom Polen, som beskylls för att ensamma ha hindrat tuffare utsläppsmål och vägra släppa rätten att sälja sina utsläppsrätter – om en närgången granskning visar att Sverige i praktiken har samma linje som Polen är det förödande för Lena Ek. Även en fortsatt bild av att Polen blockerar är problematisk, eftersom frågan blir hur Lena Ek och hennes 25 kollegor kan misslyckas med att hantera ett enda motsträvigt land.

Fredag eftermiddag ska detta vara färdigförhandlat. Det ser i nuläget inte ut som om vi får ett särskilt imponerande resultat. Att lasta Lena Ek för det personligen är förstås orimligt, även om många menar att det finns utrymme för – och behov av – ett litet, offensivt land som går före. Men ett svagt klimattoppmöte förstärker bilden av en svag minister. Även globala klimatmöten i Qatar är i slutändan inrikespolitik. För Lena Ek såväl som alla andra.
 

Mattias Goldmann, grön lobbyist