Kri(s)kommissionens analys – the best of

Bakgrunden till analysen är att Socialdemokraterna har förlorat två val i rad. Uppgiften till kommissionen var att ”utreda det allvarliga läge arbetarrörelsen befinner sig i”

 

Rapporten består mestadels av lägesanalyser och få yttringar över vad Socialdemokraterna ska göra. Det mål som nämns är följande:

”Målet med den socialdemokratiska politiken är att frigöra människan. Våra krav på jämlikhet, tillväxt, full sysselsättning och god utbildning handlar om att människors makt över sina egna liv ska öka. ”

 

Och det här vill socialdemokratin, i varje fall enligt kriskommissionen:

* fortsätta samhällsbygget och göra det ännu bättre.

* fortsätta att öka människors frihet med sådant som rätten till en god utbildning för alla, trygghet när du förlorar jobbet, chanser till ett nytt jobb eller nytt yrke genom hela livet.

* att alla människors vilja att bidra tas tillvara.

 

Kriskommissionen har jobbat i fyra undergrupper som gjort analyser över fem områden, tillväxt, jobb och arbetsmarknad, skola samt ojämlikhet och fattigdom.

 

Här är några av de intressantaste skrivelserna för olika områden, inte nödvändigtvis indelade efter kriskommissionens karta.

 

Sveriges konkurrenskraft bygger på faktorer som effektiva offentliga institutioner, transparens, infrastruktur, bostadsförsörjning och utbildning. Dessa har hanterats styvmoderligt av socialdemokratin. Hög skatt är inget hinder för tillväxt.

 

En politik för tillväxt handlar om att ge så bra förutsättningar som möjligt för näringslivet. Socialdemokratin bör satsa på ett samhälle där rörligheten och flexibiliteten står i fokus. Förutom om infrastruktur och bostadsbyggande handlar det om vuxenutbildning.

 

Utgångspunkten är att Sverige idag inte är ett industrisamhälle på samma sätt som tidigare.

En politik för tillväxt handlar om att skapa så goda förutsättningar för näringslivet som möjligt. Men visionerna i högre grad än vad som varit fallet måste fyllas med konkret innehåll.

 

Socialdemokratin måste erkänna att alla inte kommer att kunna konkurrera i de allra mest högproduktiva jobben. En ständigt högre grad av utbildning är inte lösningen för alla. Det måste också finnas plats för andra typer av jobb på arbetsmarknaden. Lönesubventioner är dock ingen lösning för den stora gruppen arbetslösa, utan för en mindre grupp som idag står mycket långt ifrån arbetsmarknaden.

 

Generellt gäller att det är mer träffsäkert att subventionera individer än att subventionera branscher.

 

 

Det behöver utvecklas nya instrument i den ekonomiska politiken. Det visar finanskraschen 2008. Finanskrisen visar att den ekonomiska politiken inte enbart ska vara inriktad på prisstabilitet för varor och tjänster utan även på tillgångar. Det kan handla både om regleringar – exempelvis kapitaltäckningskrav i bankerna – och om särskilda skatter, som gör det dyrare för finansiella institutioner att ägna sig åt riskfylld verksamhet. Kanske behöver banksektorn delas upp i en del som sysslar med traditionell bankverksamhet, och en som ägnar sig åt den mer komplicerade investment-verksamheten,

 

Avregleringar har lett till dyrare och sämre infrastruktur. Privatiseringarna har haft negativa effekter på den infrastruktur som är en förutsättning för ett bra företagsklimat.Till denna situation har även socialdemokratiska regeringar bidragit.

 

En dynamisk ekonomi förutsätter rörlighet på arbetsmarknaden och i sin tur en fungerande bostadsmarknad. Personer som bor i hyresrätt är mer rörliga än de som äger sitt boende. Trots det minskar andelen hyresrätter i tillväxtområdena.

 

De många undantagen och specialreglerna gör att dagens skattesystem är långt ifrån transparent och förutsägbart, samt att det finns betydande ineffektiviteter i det. Det vore därför angeläget med en större översyn av skattesystemet. Den förra skattereformen föregicks av många års utredningar och beslöts över blockgränsen. Det fanns alltså en relativt bred uppslutning kring principerna i det nya systemet.

 

Den mest effektiva skatten är den som snedvrider minst. I strävan efter ett skattesystem som gynnar full sysselsättning finns alltså all anledning att gå tillbaka till principerna i den tidigare skattereformen. Till principerna om likformighet och neutralitet kan även principen om skatt efter bärkraft läggas.

 

Det finns all anledning att undersöka om det behövs mer genomgripande förändringar. I exempelvis Nederländerna har man ett helt annat system för kapitalbeskattning, där kapitalinkomster beskattas löpande och värdestegringar när de realiseras. I Nederländerna beskattas istället nettot av individens finansiella tillgångar minus skulder vid årets slut. På detta netto läggs en schablonmässigt beräknad avkastning som beskattas med en enhetlig procentsats. Exempel som detta är väl värda att undersöka även för svensk räkning.

 

Utvecklingen på arbetsmarknaden är central för att förstå socialdemokratins försämrade valresultat. De borgerliga partiernas framgångar i valen 2006 och 2010 har att göra med att de förmådde koppla ihop det ideologiska målet om framväxten av en låglönemarknad med problemet att människor sorteras ut från dagens arbetsmarknad. Vore det inte bättre, säger den borgerliga företrädaren, att de människor som idag inte får plats på arbetsmarknaden får en ny chans genom att vi låter fler lågproduktiva och lågavlönade jobb växa fram? Socialdemokratin har inte mäktat med att bemöta detta argument, som i sig är logiskt och verkar övertygande för många.

 

Utsorteringen på arbetsmarknaden har ökat även under socialdemokratiska regeringar, vilket har minskat förtroendet för att den socialdemokratiska modellen klarar av att hantera problemet. Sysselsättningsgraden har aldrig fullt ut återhämtat sig sedan 1990-talskrisen. Det innebar att socialdemokratin började tappa förtroende i det som en gång var dess paradgren – full sysselsättning. Denna förlust i trovärdighet har visat sig vara mycket svårt att reparera. Socialdemokratin kan inte och ska inte acceptera att en lösning på utsorteringen vore en alltmer skiktad arbetsmarknad. Men partiet har inte heller förmått presentera något hållbart alternativ. Lyckas man inte med detta framöver lär det bli svårt att återvinna människors förtroende.

 

Uppåt hälften av de tidsbegränsat anställda har enbart en arbetsgivare under ett år. Det innebär att de i stor utsträckning står till förfogande hos en och samma arbetsgivare. Under perioder de inte behövs byter de inte arbetsgivare. Arbetsgivarens behov av buffert bekostas alltså av de tidsbegränsat anställda själva i form av lägre inkomst samt av staten i form av arbetslöshetsersättning.

 

Lagar och avtal har inte internationaliserats i samma takt som arbetsmarknaden. Behovet av internationella fackliga lösningar, i ett första steg på Europanivå, är mycket stort.   

 

Personliga tjänster som hemarbete, offentliga tjänster och skönhetsvård har en låg kapitalinsats. Icke personliga tjänster som handel, transport och kommunikation har en hög kapitalinsats. Potentialen för produktivitetstillväxt inom de icke-personliga tjänsterna är stor. Och har sedan 1980-talet stått för sysselsättningsökningen i tjänstesektorn. Teknisk utveckling samt human- och realkapital kan bidra till en positiv produktivitetsutveckling. Inom de personliga tjänsterna är motsvarande potential betydligt lägre.

 

De personliga tjänsterna spelar en viktig roll för ekonomin, de står för för en stor del av sysselsättningen. Sverige och USA är de två rika länder med störst andel personliga tjänster, i Sverige på grund av offentliga sektorn, i USA på grund av stora inkomstskillnader som gör det möjligt med en utbredd låglönemarknad. Socialdemokratin har alltid haft som princip att satsningen på nya jobb ska läggas där den ger som mest utväxling i form av höjd produktivitet. Genom att politiskt prioritera högproduktiva jobb skapas ett högre välstånd, och därigenom också större möjligheter för enskilda att konsumera personliga tjänster. På så sätt kan även denna sektor växa.

 

I valrörelsen 2010 gjorde Socialdemokraterna ungdomsarbetslösheten till en central fråga. Kommunikationen kring detta tog dock inte hänsyn till att ungdomsarbetslösheten är högst selektiv. Detta kan förklara varför många inte kände igen sig, när partiet tecknade bilden av att var fjärde ung var arbetslös.

 

Socialdemokratins oförmåga att ta itu med de negativa bieffekterna av det fria skolvalet måste brytas. Det är dags att lämna 90-talets diskussion, som handlade om att relativt onyanserat ta ställning antingen för eller emot privata alternativ. Valfriheten inom välfärden är här för att stanna – men det finns mycket att förbättra.

 

Skoldebatten handlar ofta om företeelser som enligt den pedagogiska forskningen inte har särskilt stor effekt på kunskapsresultaten. Det avgörande är varken ordningsregler, huvudman eller om betyg börjar ges i sexan eller sjuan. Betydligt större roll spelar kamrateffekter (och därmed segregationen), lärarrollen och skolans styrning (både vad gäller lagar och regler samt resurstilldelning). Ett sätt att återvinna förtroende för en socialdemokratisk skolpolitik vore att utveckla diskussionen kring just dessa frågor.

 

Sverige är ett av få länder där både de genomsnittliga resultaten och likvärdigheten i utbildningen har försämrats samtidigt. Det finns naturligtvis många förklaringar till de försämrade skolresultaten, och det har inte varit möjligt att fördjupa sig i dem alla i denna rapport. Lärarens respektive segregationens roll förtjänar dock lite extra utrymme.

 

En viktig gemensam nämnare för många av de länder som uppvisar goda skolresultat är lärarens status och utbildning.

 

Sedan början av 1990-talet har såväl boendesegregation som skolsegregation ökat. Elever väljer i hög grad skola utifrån etnisk, social, ekonomisk och kulturell status samt den ”osynliga” påverkan som sker i den närmaste omgivningen. Den ökade skolsegregationen har medfört att resultatskillnaderna mellan skolor har ökat.

 

Decentraliseringen som skedde i och med kommunaliseringen av skolan i slutet på 1980-talet medförde inte att resursfördelningen blivit tillräckligt anpassad efter lokala behov. Detta har inneburit minskad likvärdighet i utbildningen.

 

Det socialdemokratiska löftet är trefaldigt – frihet, jämlikhet och solidaritet. Men klyftorna i samhället ökat konstant i trettio års tid. Så även under socialdemokratiska regeringar. Socialdemokratin har retoriskt lovat något som den konkreta politiken inte förmått åstadkomma. Detta glapp har varit uppenbart för människor, och bidragit till socialdemokratins sjunkande trovärdighet.

 

Centralt för att bryta utvecklingen mot ökade klyftor är därför att stävja arbetslösheten och att skolan förmår ge alla barn en lika bra start i livet. För socialdemokratin är det nödvändigt att inse att utan ett trovärdigt program för detta kommer det att vara svårt att få trovärdighet även på andra områden.

 

Socialdemokratin har de senaste åren inte förmått förmedla vilken ofrihet det innebär för människor med mindre makt att leva i ett delat samhälle.

Socialdemokratin måste bli bättre på att visa och beskriva hur denna ofrihet tar sig uttryck i dagens samhälle. Därefter måste också socialdemokratin ta fram redskap för att minska denna ökande ofrihet.